Året är 1990 och Eric kommer in i Harry Månsus samtalsrum på behandlingshemmet Noor för att tacka och säga adjö. Ansiktet lyser när han berättar om beslutet att gå ”hem” till den frikyrka han tillhört som ung.
Efter en tid möter Harry honom igen, men ansiktet lyser inte längre. Harry frågar hur det har gått, och Eric berättar.

– Jag försökte komma in i gemenskapen, men det gick inte så bra. När gudstjänsten var slut rusade alla till kyrkkaffet, var och en till sin grupp. Det var precis som om ingen såg mig och då slog skuld- och skamkänslorna till igen: jag duger inte!

När Harry hör orden och ser det sorgsna ansiktet flammar en eld upp i hans inre. Om Eric och alla andra patienter inte passar in i kyrkorna, då är inte kyrkorna längre bärare av den ursprungliga Jesusrörelsen. Det mest kännetecknande för Jesus var trots allt att trasiga och skamfilade människor drogs till honom. Han såg dem och de fick en ny värdighet när han bröt brödet i deras gemenskap. Kyrkorna må ha misslyckats i att följa Jesus i de fotspåren, men det tänkte inte Harry göra.

Harry räknar mötet med Eric som sinnesrogudstjänsternas födelsestund. Sveriges första sinnesrogudstjänst, där kyrkan möter tolvstegsandligheten, hölls på initiativ av Harry den 27 september 1992 i kapellet på Betelseminariet i Bromma, Stockholm. Majoriteten av deltagarna var inte kyrkligt aktiva, och det skapade en säregen atmosfär. Sår lades till sår och hoppet fick näring när de fattade varandras händer och bad Sinnesrobönen tillsammans.

En nygammal, andlig rörelse var född. Eric, och genom åren tusentals med honom, fann så den öppna, tillåtande gemenskap man så länge längtat efter.