Den på BB nöddöpte pojken Eric klarade krisen. Efter några år började han söndagsskolan i det ena av den norrländska byns båda bönhus.
Söndagsskolan följdes av scouterna, juniorföreningen, strängmusiken och seniorföreningen. Manegen var krattad och frihetens alla dörrar stod öppna. Han hade till och med valt rätt sorts flickvän enligt dåtidens och bönhusets oskrivna regelbok.

En varm och solig sommardag presenterade en av Erics vänner i bönhuset en nyhet, nämligen några burkar mellanöl. De båda beslöt sig för att prova nyheten alla talade om. Så religiösa behövde de väl inte vara att de inte kunde testa och det hela skedde ju dessutom på missionshusets bakgård. De trodde sig också veta att i Stockholm fanns det missionsförbundare som drack vin.

Geografisk flykt till friheten

Efter tömd burk och efter bara några minuter upplevde Eric något han längtat efter, nämligen ett inre själsligt lugn. Välbefinnandet var storartat. Vad han däremot inte visste var att han nu slagit igen dörren till sin frihet och kastat nyckeln.

Sen följde den klassiska utvecklingen. För att ostört kunna konsumera den rogivande drogen fann Eric det välbetänkt att lämna både hemtrakt och församling. Flytten gick till Stockholm. Där i huvudstaden innehöll syndkatalogen betydligt färre punkter än i byn och den lilla församlingen.

Parkbänken i vardagsrummet

Efter bara några år var Eric en fullfjädrad alkoholist mentalt frihetsberövad och utan vilja att hitta nyckeln till frihetens dörr. I mer än 20 år var han inlåst i sitt missbruk och berövad all tankefrihet förutom på drogen. Han tillhörde den stora grupp missbrukare som flyttat parkbänken in i vardagsrummet. Nu hade han dessutom berövat sina två små döttrar och sin fru deras frihet och låst in dem i medberoende.

Även barndomens gudstro hade nu blivit kaotiskt neurotiskt. Erics böner bestod mest i instruktioner till Gud om att hyfsa till drickandet så att han enligt norrländskt språkbruk skulle uppföra sig som folk. Han var också i många år en flitig gäst hos många olika så kallade alkoholterapeuter vilket i mannens fall inte minskade alkoholintaget men tjänade som alibi när klagomålen på hans drickande uttalades.

Du är allvarligt sjuk – men kan bli frisk!

Så en dag befann sig Eric på ännu en alkoholmottagning. Efter ett kort samtal med en knubbig, kortväxt och finskbrytande kvinna, lade hon armen runt Erics axlar och sa kärleksfullt att han var allvarligt sjuk, men kunde bli frisk. Av lätt förståeliga skäl hade inte många lagt en vänlig arm runt hans axlar de senaste 20 åren och när nu detta gjordes, hände något i Erics inre – en stark beslutsamhet att göra något åt sitt missbruk. Det ledde till att Eric efter några veckor fick plats på behandlingshemmet Noor.

En vacker försommardag 1991

När han kom till Noor var hans inställning till Gud minst sagt sval. Han tyckte att Gud varit lomhörd för hans noggranna instruktioner till Honom. Eric visste vad Gud borde göra. Men så blev det inte.

Så steg han alltså in på behandlingshemmet, en vacker försommardag. Bland det första han fick syn på var en text där ordet Gud stod skrivet. Då utropade han i sitt inre: Herre min Gud är det här Du är!

Redan under de första dagarna lyssnade han till behandlingshemmets etiske rådgivare, Harry Månsus. Han fick genast ett starkt förtroende för innehållet i Månsus budskap. Det skilde sig så markant från de högteologiska förkunnelserna i Erics frikyrkas hemförsamling. Månsus budskap var okomplicerat, tydligt och användbart för honom och den situation han befann sig i.

Eric återvänder ”hem”

Efter några veckor fick Eric söndagspermission från behandlingshemmet. Med nyvunnen Gudsgemenskap besökte han förmiddagsgudstjänsten i den hemförsamling som han varit medlem i under många år men sällan besökt under sin missbrukstid.
Redan vid inträdet i kyrkan kände Eric att något var fel. Han var som osynlig för gudstjänstbesökarna. En osynlighet som bekräftades och förstärktes under kyrkkaffet.

Besviken återvände han till Noor och berättade om sin söndagsupplevelse för Harry Månsus. Harry lyssnade intresserat på hans berättelse. Han minns inte hur samtalet slutade, bara lyckan över att någon lyssnat på honom och inte minst förstod vad han talade om.

Nådens Gud inkarneras – med finsk brytning

Sedan dess har det gått 33 drogfria år och här står Eric nu, prisande nådens Gud som gestaltade sig för honom i en liten, knubbig, finskbrytande kvinna och en etisk rådgivare som såg honom och som lyssnade.

Den frihetens dörr som slogs igen och låstes återfann han nyckeln till. Eric låter hälsa att det är med glädje han instämmer i psalmen:

– Jag kom ur tvivel, mörka djup,
ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu
ska bära ända fram.