”Vi vill säga till arbetarrörelsen att endast förvandlade människor är förutsättningen för ett bättre samhälle.”

Han var helt okänd för mig, ändå kändes han bekant. Josef Wickman föddes 1892, hela hans gärning finns i skydd av historien, och ännu kan hans egna texter läsas. Jag har nu läst några.
Själv har jag som metodistpräst, broderskapare och bokproducent sökt min väg genom livet. Att då upptäcka en ”förlaga” som jag inte har stött på, som ingen längre mindes eller kunde berätta om, det var lite överraskande. Dessutom känner jag ett starkt band till honom. Han gick ju bara strax före mig på vägen, längs samma väg. Ibland då jag läser honom känner jag att precis så skriver och tänker jag. Hur blev jag så lik honom fastän vi inte har mötts?
Ändå är han inte obekant. Jag har träffat några av hans bröder. En av dem hade tre söner som jag känner och har haft med att göra. Och den brodern hade barnbarn har jag konfirmerat. Dessutom kände jag till hans pappa, JZ Wickman. Också han metodistpräst och kollega. Född ute på Onsala 1859 och gick som barn från Kungsbackafjordens strand över bergen till det gamla kapellet som jag sedan tio år har haft ansvar för: Vallda kapell, invigt 1872.

Ute på Onsalahalvön växte John Zacharias Wickman upp på en liten gård vid havskanten. Födelseåret var alltså 1859. Hur det kom sig att han som liten parvel gick över bergen från Vickan till kapellet i Lunna, eller söndagsskolan redan tidigare i gården Hallen, vet jag inte. Kanske hade familjen kontakt med den nybildade församlingen eller så var det han som var den kontakten. Det blev allvar. Han blev metodistpräst efter att som ung först gått till sjöss, liksom hans far Olof, och kom sedan att verka runt om i landet fram till 1931.
Då familjen bodde i Trollhättan föddes Josef. Det är han som nu talar med mig genom sina egna böcker. En dubbelkollega, själv metodistpräst och Broderskapare, en banbrytare. Motståndet var inte nådigt. Värre i kyrkan som värjde sig för socialisterna än för den beryktade socialismens nedärvda kyrkofientlighet. 

Jag har nu köpt några av Josef Wickman böcker på antikvariat. En ännu osprättad, oläst. Nästan högtidligt sprättar jag sidorna som inte sett dagens ljus på nästan 100 år. I långa stycken formulerar karln sig som jag. Mer socialist var han nog och säkert en bättre agitator. Han är besviken på kyrkan vars uppdrag är att förändra världen. ”Bara förvandlade människor förvandlar världen”. Jag har citerat just det redan från mina tonår. Det är metodism och socialism i förening.
Han var nog inte välsedd inom kyrkan som slöt sig borgerligt. Det andliga gjordes till politikens motståndare. Omvändelse ledde inte till det nya samhället. På samma sätt, skriver Josef, har kyrkorna, allihop, kapslat in Kristus. Och han kan bara inte låta bli att gissla sina samtid.

1938 skrev han boken Mänsklighetens broderskap. Det är tal och reflektioner från åren 1935-1938. Josef Wickman, nu ombudsman och agitator i Broderskspsrörelsen, lämnar ut sina tankar och argument. Han talar om Stalin och Hitler och den begynnande kraftmätningen dem emellan. Wickman citerar ofta Stanley Jones, metodisten, som hade varit verksam i Indien och stod Gandhi nära. Båda djupt kritiska till kapitalismen. Det är en ödestid. Skuggorna från Första världskriget slår ännu in, och de vet inte att nytt inferno väntar. Men Wickman är kritisk till kyrkorna som vänder sig inåt. Det är dramatiskt att läsa. Och revolutionärt. Ännu hoppas de på freden. Men pacifismen ser ut att behöva vika ned sig. De två stora -ismerna – kommunismen och nazismen – hotar. Ännu är konturerna inte helt tydliga. Men kanske, skriver han, måste demokratierna också rusta. Boken är ärlig. 

I slutet återvänder han till pastorstjänst. Men bara under några få år. Vart stegen sedan tog honom vet jag inte. Men han levde ända till 1976.

Vi hör 30-talet i Josef Wickmans texter, föredrag, predikningar… Japan kritiseras mer än Tyskland för deras pågående erövringskrig mot Kina. Josef uppmanar de kristna att samla sig mot Japan. Han drömmer om ett kristet socialistiskt världsherravälde. Kristus blir på ett sätt mer politiker. Och han reagerar starkt mot ”jultomteKristus” som ger gåvor om man är snäll. Han kan skamlöst tala om ”den lille svartmuskige juden” även om han är hänförd över vad denne svartmuskige säger.
Kagawa, dåtidens socialteologiska stjärna från just Japan, väljer han också att kalla ”den lille japanen”. Ändå är Kagawa och Stanley Jones hans stora stjärnor. I slutet av boken låter han tidningsreferat av sina möten i Jönköping, Värmland och Skåne (hans favoritdistrikt) gestalta förkunnelsen. Det är politiska möten, men en av recensenterna menar att det mer är väckelsemöten för arbetarna än politiska tal för kyrkfolket. 

1936 återvänder alltså Josef till predikstolen i Södertälje där han stannar i tjänst till 1939. Han är nu 47 år, och lever i ytterligare 37 år. 
Han ger oss ett märkligt bokslut. Han säger att folk undrar varför han lämnar ”politiken” och återvände till predikstolen. De menar, skriver han, att jag föredrog den säkra inkomsten. Och så var det nog, skriver han. Han hade ju sitt att se om. Men det blir alltså bara tre år i Södertälje.
Jag vet att han dör i Eskilstuna, för femtio år sedan. Vad gjorde han under kriget, och sedan under några decennier till pensioneringen? Tystnade rösten? Blev han sjuk? Var han desillusionerad och besviken? ”Jag var mer predikanten än politikern”, skriver han. I kyrkböckerna omnämns han sedan som metodistpredikant och redaktör, men möjligen var det mest historiska notater.

Hur var han, den där mannen? Det var inte många steg före mig han gick, men jag har aldrig, tror jag, fått syn på honom eller hört någon berätta. När min pappa var ung var Josef Wickman hans församlingspräst i Borås. Ännu hade nog inte Wickman då tagit ut stegen vänsterut. Kanske kommer fler pusselbitar till mig. Det är några intensiva år under trettiotalet han talar. Precis före kriget som rev Europa. Så. En man jag inte mött har ändå följt mig genom livet. Som en skugga.

I boken Mänsklighetens broderskap (1938) skriver metodistprästen Josef Wickman om sin tid som Broderskaps ombudsman. Man får en doft av besvikelser mitt bland hans trosvissa tankar om en kristen socialistisk International. Han återvänder därför för några år, till församlingstjänsten i Södertälje innan tiden och glömskan åter sluter sig omkring honom.

I boken Signaler (1931) står han vid en annan slutpunkt. Sedan 1925 hade han tjänat församlingen i Wesleykyrkan i Borås, min gamla hemförsamling. De har haft en framgångsrik väckelse under ledning av bland andra Frank Mangs. Josef tror på samarbetet men är lika skrämd av samfundsegoismen som av ljumma kristna. Man samarbetade om mötena men slogs om skörden Ändå tror han på samverkan. Ett kapitel ägnar han åt Lewi Pethrus. Hans beskrivning av pingstledaren som en lismande kyrkopolitiker är nog avslöjande för tiden i de gamla frikyrkorna. Pethrus råskäller enligt Wickman på de andra fria samfunden, särskilt missionarna, men är servil mot statskyrkan.
Wickman hävdar å andra sidan metodismens förträfflighet. Där finns ingen ”slagyta” för Lewis kritik. Ändå hör jag desillusionen hos den fyrtioåriga metodistpredikanten och snart ska drömmen om helhjärtade kristna i internationell förening bytas till en likartad med tillägget socialistiska. Även om det finns mycket som kan avfärdas som tidsandan finns där något som tränger in. Lite skrämd blir jag över hur han emellanåt uttrycker sig precis som jag gjort i flera av mina texter.
I en av texterna skriver han om kyrkans roll: ”Ju mindre synlig den synliga kyrkan är ju mer synlig skall den osynliga kyrkan bli.” Han talar om äkthet och autenticitet. Det är nu nästan hundra år senare. Frågorna har dröjt sig kvar. Liksom svaren. Kanske var han en rastlös själ. Kanske en flöjel. Men jag tror att elden förtärde honom. Han var motvalls, i vart fall i sin egen självbild. Och jag känner igen mig.

I boken Mänsklighetens broderskap (1938) delar han med sig av sin samtids statistik. Där hävdar han, som är orolig för kyrkornas framtid, följande siffror. ”År 1933 funnos i Sverige 3,504 kyrkor och församlingshus. Därjämte 4,215 frikyrkliga gudstjänstlokaler. 2,714 präster i Svenska kyrkan och 3,800 predikanter i frikyrkorna.” Sedan beklagar han att kyrkans inflytande ”trots den stora apparaten är beklagligt ringa”.

Det finns klara paralleller till vår egen tid. Palestinierna förintas, Ukraina krossas. Den skendemokratiska nordamerikanen löper amok. Den nye tsaren i Moskva griper omkring sig. Högernationalismen blommar igen. Protektionismen grasserar och den påhejade nationalismen – denna mänsklighetsförnekande farsot – breder ut sig, liksom rustandet.

Vad ser vi nu? Vad säger vi i vår tid? Vad är det vi noterar i marginalen? Wickman väcker inte bara resterna av en gammal tid och minnen jag inte förut hade, han väcker mitt öga för min egen tid.