Heureka, sa Arkimedes enligt myten. Jag har funnit (det). Εὕρηκα. Staten Kalifornien har det som sin slogan, och egentligen är det väl människans märke. Vi är sökare. Och vi delar gärna med oss. Vi borde på samma sätt vara nyfikna på vad andra människor har funnit, och lyssna till dem. Kvinnan hade förlorat ett mynt. 10% av hennes tillgångar var förlorade. Det är i stort sett omöjligt att fastställa det exakta värdet. Oavsett totalsumman var det bara en mindre del av vad hon ägde. Ändå bemödade hon sig med att söka det. Hela det femtonde kapitlet handlar om borttappat och återfunnet. Och allt talar för att det är Gud som är aktören. Även det hundrade fåret var värt en investering av sökande. Liknelserna syftar alla till att gestalta Guds rike (se Lk 16:16). Detta är Guds strategi, som uttrycket för Guds omsorg att göra det splittrade helt.

***

Lukas är en smart berättare. Evangeliet som knyts till hans namn är den mest utvecklade berättelsen i Nya testamentet. Inte den mest teologiskt finskurna, nej, Lukas båda böcker är mest goda och genuina berättelser. Evangelium enligt Lukas sönderfaller i tre delar. Den första (kap ett till nio) är pepprad med tidsangivelser ”vid den tiden utgick ett påbud från kejsar Augustus…”, ”i kejsar Tiberius regeringstid”…samt en lista av platser och händelser. Ni vet såna där platser som det räcker att nämna så faller hela minnet över oss, vi känner igen lukterna och känslorna: Templet, Nasaret, Juda berg, Betlehem, Jordan, Kafarnaum, Jerusalem… dessutom namn på de romerska auktoriteterna; Herodes – lydkonungen, Augustus, Tiberius samt Pilatus och översteprästerna. 

Det är noggrant och skapar tydliga bilder hos läsaren. Sedan, i Lk 9:51 skriver han plötsligt att Jesus vänder stegen mot Jerusalem. Sedan travas liknelser och berättelser hela vägen fram till 19:31 då Jesus åter signalerar att de ska bege sig upp till Jerusalem, och därefter (från 19 och till slutet) berättelsen om den avgörande delen av jesushändelsen. Särskilt Lukas ska läsas i ett svep, detsamma gäller hans andra bok, Apostlagärningarna. Han visste vad han ville berätta. Både Petrus och Paulus hade nog viskat i hans öra. Greken Lukas, läkaren, kanske den ende ickejudiska berättaren i Bibeln, har investerat sig själv i berättelsen. Han delar Jesusberättelsen för att den betydde något för honom. 

Mitt i evangeliet möter vi dagens text, Luk 15:8-10, under temat förlorad och återfunnen. 

Får hade försvunnit, och sonen, och i vår text ett mynt. Så passligt, mitt i vår egen kapitalistiska tid handlar bibeltexten nu om pengar. Det oväntade penningtemat trumfas dessutom av kvinnans reaktion: Hon bjuder hela gatan på party. Det står inget om att hon delar sina pengar, bara glädjen. Det är ingen grannyra som i postkodlotteriet. Bara delad glädje. 

Sedan kommer vårt läsproblem: vår moderna och individualistiska läsning av ordet syndare. Vi läser det som en luthersk tydning om vårt predikament – den dagliga synden, och nåden. Eller så läser vi in en mer senevangelisk tolkning om den omvända syndaren, det som ibland upphöjs till målet för missionen. Inte någon av dessa varianter fanns tillgängliga för vare sig Jesus eller åhörarna. Denna individuella läsning finns inte i denna judiska mylla. Här handlade det om ett folk som tillsammans med Gud hela tiden relaterar sig till Förbundet. I sak utan villkor – Förbundet kunde inte upplösas eller ångras – men var ändå inte utan krav. Ungefär som i en fungerande familj. 

Synden fokuserade inte på de enskilda misstagen men istället erfarenheten av att inte räcka till, att missa målet, att hota själva idén om gemenskap och sammanhang. Det är i denna anda som judarna upprätthåller två relationshygieniska traditioner: Reningsbaden och de olika offren. Man var medveten om både sin brist och sin tillhörighet. Synden var inte i den meningen ett utanförskap som kunde bytas till ett innanförskap, det var istället en signal om sin medvetenhet om det enskilda ansvaret för den gemensamma gudstillhörigheten.  

Detta är en viktig balansgång. Vägen med Gud är inte den enskildes väg, den är gemensam. Å andra sidan spelar det roll vad jag som enskild bidrar med till helheten. Kristentron är inte kollektiv, men inte heller privat. Det är gemenskapen som både gläds och stärks av var och en som hittar det hon söker. Att kvinnan i berättelsen väljer att dela sin glädje är en bra illustration på just denna balansgång. Delad glädje är dubbel glädje. 

Varje tema – om fåren, sonen och myntet – skildras inte ur den förlorades perspektiv men ur Guds och gemenskapens. Något trasigt har blivit helt. Detta är det helande som Gud och evangelium om Jesus bjuder oss. 

Så, låt oss sluta fokusera på syndaren och den enskilde, och istället njuta av återställelsen. Den bär Guds märke. Den är Guds rike. Det betyder något för oss alla om någon bryts ned. Det hotar inte bara den drabbade, det drabbar helheten, det rent av hotar helheten. Gud är helhetens Gud.