Sedan den 8 maj 2025 har den romersk-katolska kyrkan en ny påve vid namn Leo XIV. I och med valet av den nya påven befinner vi oss i brytpunkten mellan å ena sidan förväntan inför det som ska komma, å andra sidan sorgen över den påve vi lämnar bakom oss. Men det ger oss också ett tillfälle att minnas den bortgångne påven Franciskus och hans eftermäle. Vad lämnar han efter sig, och vad vill vi bära vidare efter hans bortgång?

Påve Franciskus kommer med all sannolikhet gå till historien som ”klimatpåven”, han som tydligt tog ställning för de svaga, för invandraren lika väl som den sjuke. Påven som förfärades över att kyrkan hade blivit ett andligt spa för de perfekta, när den var menad att vara ett fältsjukhus för de sårade.
Den som vill ta del av huvuddragen i Franciskus liv och mål kan se dokumentärfilmen Pope Francis: A Man of His Word, där tittaren får följa Franciskus livsgärning och ta del av välvalda ord som om de vore riktade till tittaren själv. Filmen inleds med panoreringar över den vanvårdade Skapelsen, samtidigt som berättarrösten förklarar hur allt detta hemska är orsakat av människor.
Det var i den världen, den av människor vanvårdade, som Franciskus verkade, och han duckade inte det mörkret.

Den som däremot väntar sig några djupa och stundvis svårbegripliga teologiska tankar från den avlidne påven kommer att bli besviken. Detta ska dock inte förstås som en svaghet, tvärt om. Jag tror att påve Franciskus hade förstått något mycket viktigt om ekoteologins och fredsteologins väsen. Den får inte vara svår, eftersom dess syfte inte är att väcka inbördes beundran bland teologer. Istället måste den vara enkel, eftersom sann ekoteologi och fredsteologi inte i första hand ska utmana våra tankar, utan förvandla våra hjärtan.
På ett enkelt och samtidigt övertygande sätt pekade Franciskus mot en fredsvision som omfattade hela Skapelsen, men den börjar med dig och mig.

Gång på gång återkom Franciskus till frågan om ojämnt fördelade resurser och vår jakt efter materiellt välstånd, på bekostnad av människors och Skapelsens liv. Han lade till exempel fram det absurda faktum att 80% av världens resurser tillhör mindre än 20% av världens befolkning. När en liten flicka frågade honom varför han valt att avstå från diverse lyx som normalt följer med påvestolen svarade han att i en tid där vi ständigt hör om människors fattigdom, samtidigt som vi vet att vi har tillräckligt med resurser för att kunna göra något åt det, måste vi alla ställa oss frågan om vi inte kan bli lite fattigare.
Genom att frivilligt anta viss fattigdom, eller snarare avstå från materiellt överskott, kan vi överbrygga klyftorna och jämna ut ojämlikheterna. Eftersom det är Kyrkans uppgift att förmedla Kristi frigörande evangelium, som räddar oss från såväl andlig som kroppslig nöd, ville Franciskus se en fattig Kyrka för de fattiga. Lite vasst sa han att i den kyrka som sätter sitt hopp till pengar finns inte Jesus. Jesus lär ju oss att ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer vi hata den ene och älska en andre, eller också kommer vi att hålla fast vid den ene och inte bry oss om den andre. Men vi kan inte tjäna både Gud och Mammon (Matt 6:24; Luk 16:13). Väljer vi pengar har vi därför också valt bort Gud. Precis det, menade Franciskus, tenderar vi att göra om och om igen, såväl enskilda människor som hela Kyrkan. Just därför är också fattigdomen så central i evangeliet.
Istället har hela mänskligheten valt att jaga efter pengar och glömma bort sitt ursprung. Vi har ett globalt ekonomiskt system som jagar efter oändlig tillväxt, en uppenbar omöjlighet i en ändlig värld. Detta ekonomiska system var också påve Franciskus oerhört kritisk mot. Han vädjade åt oss alla att säga nej till ett ekonomiskt system byggt på exkludering och ojämlikhet, där pengar regerar snarare än tjänst för andra. En sådan ekonomi dödar, exkluderar och förstör Moder Jord. Moder Jord som enligt Franciskus är den fattigaste av de fattigaste, den som vi har plundrat och misshandlat.

När Gud sände människan till världen för att hon skulle härska över jorden gav Gud henne något okultiverat och obrukat så att hon kunde kultivera och förfina den. Franciskus förklarade att människan transformerar avsaknaden av kultur till kultur. Hennes allra ädlaste förmåga är att imitera Gud med sina händer genom att skapa. Men så snart människan känner sig allsmäktig, som om hon ägde kulturen, blir hon frestad att förstöra den.
På ett liknande sätt skulle man kunna säga att så snart en människa lyfter sig själv ur den gemenskap som Gud har satt henne i får hon för sig att hon kan förstöra gemenskapen utan att själv drabbas. Detta gäller såväl gemenskapen mellan människor som den mellan människan och den övriga Skapelsen.
Men Franciskus beskrev hur hela världen är satt att leva och existera i harmoni. Med en sådan världsåskådning är människan en liten del i en större helhet och kan därför inte betrakta sig själv som vid sidan av resten av världen. När vi rubbar Skapelsens harmoni drabbas vi själva, eftersom vi är en del av samma Skapelse. På ett liknande sätt menade han att Gud skapade mänskligheten som en familj. När någon av våra bröder eller systrar lider, påverkas vi alla. Vi måste därför akta oss för en global likgiltighet som får oss att vänja oss vid andra människors lidande. Att människor hungrar, tvingas på flykt eller på annat sätt lider på grund av våra eller andra människors handlingar är inget vi kan ta lätt på. Ändå gör vi det.

Synd skulle kunna beskrivas som vår fallenhet att välja egenvinning före tjänst för andra, att välja vår egen vilja istället för Guds. I produktivitetssamhället manifesteras synden genom konsumism och jakten på tillväxt. Det var vad påve Franciskus lärde.
Under ett tal till den amerikanska kongressen sa han att vapen säljs till de som avser använda dem för att skada människor och samhällen eftersom det går att tjäna pengar dem. Pengar som då är dränkta i blod. Så kan vi säga om alla pengar som tjänas genom handel som skördar människoliv. Den konsumism som driver på klimatkrisen och som skördar liv är fylld av bloddränkta pengar.
Samma produktivitetssamhälle tvingar oss att ständigt producera och aldrig vila. Vi arbetar som om vi vore maskiner. Franciskus sa att när vi lever ett så snabbt liv mister vi vår mänsklighet, att leka, umgås med familjen och dyrka Gud. Det finns inte tid att njuta av livet, som är så vackert! Det produktivitetssamhälle som har sitt grepp om oss drabbar således inte bara ”de andra”, utan det drabbar även oss själva.

Det finns en annan väg. Franciskus sa att med Kristus kommer också ett nytt sätt att leva. Det är inte konstigt att de som saknar kännedom om den himmelska lyckan väljer att söka efter den materiella. Särskilt inte med tanke på att hela samhället lär oss att den materiella lyckan är den definitiva. Vi påminner om den rike mannen som Jesus möter i evangelierna. Han som Jesus ber sälja allt han äger för att ge åt de fattiga, men som istället går därifrån bedrövad. Att Jesus ser på honom med kärlek och utlovar en skatt i himlen räcker inte (Mark 10:21).

Det tar emot att ge upp det enda liv man känner. Kanske är det för att det faktiskt inte går att göra på egen hand. Franciskus uttryckte att ända sättet att göra upp med en slags ”avfallskultur”, i vilken vi accepterat avfall av mat, övriga resurser och framförallt människor, är att öva sig i syskonskap och verklig solidaritet. Att öva sig i syskonskap kräver också en gemenskap att öva inom. En sådan gemenskap finns i vår absoluta närhet, i de kretsar vi normalt rör oss i. Men den gemenskap i vilken vårt syskonskap ska ta plats är större än så. En ”verklig solidaritet” kräver av oss att vi ser på vår omgivning med Guds ögon. Franciskus lärde oss att Guds kärlek är densamma för var och en utav oss, oavsett tro eller avsaknad av tro. Jag vill även tro att Franciskus skulle säga att Guds kärlek är densamma för hela sin skapelse, inklusive den icke-mänskliga. Kanske är detta det enda som binder hela Skapelsen samman, Guds kärleks band. Den kärleken ger oss en inre drivkraft, en längtan, efter omvändelse och omställning. Låt Kyrkan vara en plats där vi kan växa i den kärleken, för vår egen skull, för våra medmänniskors skull, för Skapelsens skull och för Guds skull.

När en ny påve nu har valts är vi flera som hoppas att han ska ta vid där Franciskus liv slutade. Det vi vet om påve Leo XIV är att han länge kämpat för invandrares rättigheter och vid flera tillfällen uttryckt behovet av att på ett ansvarsfullt sätt ta itu med klimatkrisen. Man kan även ana att hans långa tjänst i Peru har stärkt hans solidaritet med alla de som drabbas värst av klimatkrisens effekter.
Exakt vad vi kan vänta oss från den nyvalde påven får dock framtiden utvisa. Syster Eufemia, en nära vän till påve Franciskus, sa att Gud ger oss den påve vi behöver. Jag hoppas innerligt att hon har rätt. Men låt oss inte helt lämna över uppdraget att bära vidare Franciskus vision åt den nyvalde påven. Franciskus var i sanning en man av sitt ord. Nu är det vår uppgift att också vara det. Vi får göra verklighet av Franciskus allvarsamma och uppfordrande ord:

”Lyssna till den tysta gråten från vårt gemensamma hem, vår sjuka och förorenade jord. Vi har så mycket att göra, och vi måste göra det tillsammans.”