
Tråden
Skriv din mening
Vad tänker du om det du läser här nedan? Använd din alldeles unika röst och bidra till diskussionen.
Krönika
Påve Franciskus ekoteologiska eftermäle
Sedan den 8 maj 2025 har den romersk-katolska kyrkan en ny påve vid namn Leo XIV. I och med valet av den nya påven befinner vi oss i brytpunkten mellan å ena sidan förväntan inför det som ska komma, å andra sidan sorgen över den påve vi lämnar bakom oss. Men det ger oss också ett tillfälle att minnas den bortgångne påven Franciskus och hans eftermäle. Vad lämnar han efter sig, och vad vill vi bära vidare efter hans bortgång?
Påve Franciskus kommer med all sannolikhet gå till historien som ”klimatpåven”, han som tydligt tog ställning för de svaga, för invandraren lika väl som den sjuke. Påven som förfärades över att kyrkan hade blivit ett andligt spa för de perfekta, när den var menad att vara ett fältsjukhus för de sårade.
Den som vill ta del av huvuddragen i Franciskus liv och mål kan se dokumentärfilmen Pope Francis: A Man of His Word, där tittaren får följa Franciskus livsgärning och ta del av välvalda ord som om de vore riktade till tittaren själv. Filmen inleds med panoreringar över den vanvårdade Skapelsen, samtidigt som berättarrösten förklarar hur allt detta hemska är orsakat av människor.
Det var i den världen, den av människor vanvårdade, som Franciskus verkade, och han duckade inte det mörkret.
Den som däremot väntar sig några djupa och stundvis svårbegripliga teologiska tankar från den avlidne påven kommer att bli besviken. Detta ska dock inte förstås som en svaghet, tvärt om. Jag tror att påve Franciskus hade förstått något mycket viktigt om ekoteologins och fredsteologins väsen. Den får inte vara svår, eftersom dess syfte inte är att väcka inbördes beundran bland teologer. Istället måste den vara enkel, eftersom sann ekoteologi och fredsteologi inte i första hand ska utmana våra tankar, utan förvandla våra hjärtan.
På ett enkelt och samtidigt övertygande sätt pekade Franciskus mot en fredsvision som omfattade hela Skapelsen, men den börjar med dig och mig.
Gång på gång återkom Franciskus till frågan om ojämnt fördelade resurser och vår jakt efter materiellt välstånd, på bekostnad av människors och Skapelsens liv. Han lade till exempel fram det absurda faktum att 80% av världens resurser tillhör mindre än 20% av världens befolkning. När en liten flicka frågade honom varför han valt att avstå från diverse lyx som normalt följer med påvestolen svarade han att i en tid där vi ständigt hör om människors fattigdom, samtidigt som vi vet att vi har tillräckligt med resurser för att kunna göra något åt det, måste vi alla ställa oss frågan om vi inte kan bli lite fattigare.
Genom att frivilligt anta viss fattigdom, eller snarare avstå från materiellt överskott, kan vi överbrygga klyftorna och jämna ut ojämlikheterna. Eftersom det är Kyrkans uppgift att förmedla Kristi frigörande evangelium, som räddar oss från såväl andlig som kroppslig nöd, ville Franciskus se en fattig Kyrka för de fattiga. Lite vasst sa han att i den kyrka som sätter sitt hopp till pengar finns inte Jesus. Jesus lär ju oss att ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer vi hata den ene och älska en andre, eller också kommer vi att hålla fast vid den ene och inte bry oss om den andre. Men vi kan inte tjäna både Gud och Mammon (Matt 6:24; Luk 16:13). Väljer vi pengar har vi därför också valt bort Gud. Precis det, menade Franciskus, tenderar vi att göra om och om igen, såväl enskilda människor som hela Kyrkan. Just därför är också fattigdomen så central i evangeliet.
Istället har hela mänskligheten valt att jaga efter pengar och glömma bort sitt ursprung. Vi har ett globalt ekonomiskt system som jagar efter oändlig tillväxt, en uppenbar omöjlighet i en ändlig värld. Detta ekonomiska system var också påve Franciskus oerhört kritisk mot. Han vädjade åt oss alla att säga nej till ett ekonomiskt system byggt på exkludering och ojämlikhet, där pengar regerar snarare än tjänst för andra. En sådan ekonomi dödar, exkluderar och förstör Moder Jord. Moder Jord som enligt Franciskus är den fattigaste av de fattigaste, den som vi har plundrat och misshandlat.
När Gud sände människan till världen för att hon skulle härska över jorden gav Gud henne något okultiverat och obrukat så att hon kunde kultivera och förfina den. Franciskus förklarade att människan transformerar avsaknaden av kultur till kultur. Hennes allra ädlaste förmåga är att imitera Gud med sina händer genom att skapa. Men så snart människan känner sig allsmäktig, som om hon ägde kulturen, blir hon frestad att förstöra den.
På ett liknande sätt skulle man kunna säga att så snart en människa lyfter sig själv ur den gemenskap som Gud har satt henne i får hon för sig att hon kan förstöra gemenskapen utan att själv drabbas. Detta gäller såväl gemenskapen mellan människor som den mellan människan och den övriga Skapelsen.
Men Franciskus beskrev hur hela världen är satt att leva och existera i harmoni. Med en sådan världsåskådning är människan en liten del i en större helhet och kan därför inte betrakta sig själv som vid sidan av resten av världen. När vi rubbar Skapelsens harmoni drabbas vi själva, eftersom vi är en del av samma Skapelse. På ett liknande sätt menade han att Gud skapade mänskligheten som en familj. När någon av våra bröder eller systrar lider, påverkas vi alla. Vi måste därför akta oss för en global likgiltighet som får oss att vänja oss vid andra människors lidande. Att människor hungrar, tvingas på flykt eller på annat sätt lider på grund av våra eller andra människors handlingar är inget vi kan ta lätt på. Ändå gör vi det.
Synd skulle kunna beskrivas som vår fallenhet att välja egenvinning före tjänst för andra, att välja vår egen vilja istället för Guds. I produktivitetssamhället manifesteras synden genom konsumism och jakten på tillväxt. Det var vad påve Franciskus lärde.
Under ett tal till den amerikanska kongressen sa han att vapen säljs till de som avser använda dem för att skada människor och samhällen eftersom det går att tjäna pengar dem. Pengar som då är dränkta i blod. Så kan vi säga om alla pengar som tjänas genom handel som skördar människoliv. Den konsumism som driver på klimatkrisen och som skördar liv är fylld av bloddränkta pengar.
Samma produktivitetssamhälle tvingar oss att ständigt producera och aldrig vila. Vi arbetar som om vi vore maskiner. Franciskus sa att när vi lever ett så snabbt liv mister vi vår mänsklighet, att leka, umgås med familjen och dyrka Gud. Det finns inte tid att njuta av livet, som är så vackert! Det produktivitetssamhälle som har sitt grepp om oss drabbar således inte bara ”de andra”, utan det drabbar även oss själva.
Det finns en annan väg. Franciskus sa att med Kristus kommer också ett nytt sätt att leva. Det är inte konstigt att de som saknar kännedom om den himmelska lyckan väljer att söka efter den materiella. Särskilt inte med tanke på att hela samhället lär oss att den materiella lyckan är den definitiva. Vi påminner om den rike mannen som Jesus möter i evangelierna. Han som Jesus ber sälja allt han äger för att ge åt de fattiga, men som istället går därifrån bedrövad. Att Jesus ser på honom med kärlek och utlovar en skatt i himlen räcker inte (Mark 10:21).
Det tar emot att ge upp det enda liv man känner. Kanske är det för att det faktiskt inte går att göra på egen hand. Franciskus uttryckte att ända sättet att göra upp med en slags ”avfallskultur”, i vilken vi accepterat avfall av mat, övriga resurser och framförallt människor, är att öva sig i syskonskap och verklig solidaritet. Att öva sig i syskonskap kräver också en gemenskap att öva inom. En sådan gemenskap finns i vår absoluta närhet, i de kretsar vi normalt rör oss i. Men den gemenskap i vilken vårt syskonskap ska ta plats är större än så. En ”verklig solidaritet” kräver av oss att vi ser på vår omgivning med Guds ögon. Franciskus lärde oss att Guds kärlek är densamma för var och en utav oss, oavsett tro eller avsaknad av tro. Jag vill även tro att Franciskus skulle säga att Guds kärlek är densamma för hela sin skapelse, inklusive den icke-mänskliga. Kanske är detta det enda som binder hela Skapelsen samman, Guds kärleks band. Den kärleken ger oss en inre drivkraft, en längtan, efter omvändelse och omställning. Låt Kyrkan vara en plats där vi kan växa i den kärleken, för vår egen skull, för våra medmänniskors skull, för Skapelsens skull och för Guds skull.
När en ny påve nu har valts är vi flera som hoppas att han ska ta vid där Franciskus liv slutade. Det vi vet om påve Leo XIV är att han länge kämpat för invandrares rättigheter och vid flera tillfällen uttryckt behovet av att på ett ansvarsfullt sätt ta itu med klimatkrisen. Man kan även ana att hans långa tjänst i Peru har stärkt hans solidaritet med alla de som drabbas värst av klimatkrisens effekter.
Exakt vad vi kan vänta oss från den nyvalde påven får dock framtiden utvisa. Syster Eufemia, en nära vän till påve Franciskus, sa att Gud ger oss den påve vi behöver. Jag hoppas innerligt att hon har rätt. Men låt oss inte helt lämna över uppdraget att bära vidare Franciskus vision åt den nyvalde påven. Franciskus var i sanning en man av sitt ord. Nu är det vår uppgift att också vara det. Vi får göra verklighet av Franciskus allvarsamma och uppfordrande ord:
”Lyssna till den tysta gråten från vårt gemensamma hem, vår sjuka och förorenade jord. Vi har så mycket att göra, och vi måste göra det tillsammans.”
Samuel Hall
Krönika
Mjukostfabriken
Under de senaste månaderna har det pågått en debatt i kyrkpressen och i diverse kommentarsfält om något som oavsett vad man menar att man har för ingång i frågan kan kalla ”unga konservativa män”. Denna debatt har emellertid pågått på sina håll under längre tid än så. Det tycks dock som om ganska många av oss, medvetet eller omedvetet, bortser från vissa beståndsdelar och perspektiv. Här är mitt försök att blottlägga dessa.
Dels handlar debatten, som tenderar att bli rätt högljudd, om unga pojkar som är en del av Svenska Kyrkans konfirmations- och ungdomsgrupper. Detta vittnar präster och lekmän om. Men vad är det då som utmärker dessa killar? Som jag har förstått det så handlar det om en konservativ (ett rätt luddigt begrepp i sammanhanget) eller auktoritär syn på kyrkan, Skriften och samhället. Inspirationen, säger både de som oroar sig över utvecklingen och de som upprörs av att folk oroar sig, kommer från sociala medier som Tiktok och gamla hederliga Youtube.
”Misogyna och kärlekslösa ord och handlingar borde aldrig få utrymme i en kristen gemenskap” skriver Peter Westermark, präst i Håbo pastorat, i en debattartikel i Kyrkans tidning. Men framförallt problematiserar upprördheten över ungdomars sökande i konservativa fåror. Westermark är emellertid en av de första som i den uppkomna debatten faktiskt åtminstone snuddar vid konsekvensen av teologiska ställningstaganden i form av destruktiva beteenden.
Att unga tonåringar söker sig till allsköns radikalitet är ju inget nytt. Pastoral omsorg som själavård och god undervisning från till exempel tjänstgörande präster kommer leda till goda, spänstiga samtal. Men problemet är ju inte det. Det tror jag ingen, alternativt väldigt få, tycker. Problemet är ju när män som må vara unga i sinnet, men egentligen är betydligt äldre och därtill vältaliga, bekräftar idéer om att kvinnorna ska tillbaka till spisen, bögarna tillbaka till garderoben och att Svenska Kyrkan är någon slags teologisk mjukostfabrik.
Låt mig ta några exempel som inte handlar om några fjuniga gossar mellan 14-17 år. För snart tre år sedan påbörjade jag mina teologiska akademiska studier. Naivt trodde jag att jag nu befann mig i en slags fredad zon. Chockerad är ett starkt ord, men kraftigt förvånad, har jag mött ett klimat där stalkande kombineras med höga suckar när kvinnor och hbtqi-personer talar är ett återkommande inslag. Det sista förklätt med ord som ”en annan ämbets- och vigselsyn”. Kränkande och okristliga beteenden, ja, andligt våld, som rättfärdigas med vältalighet och inte minst det som förkläs i ordalag som ”god kunskap i kristen tro”. Jag är inte ute efter att kasta någon fromhetstradition under bussen. Då fultolkar läsaren. Men det är uppenbart att denna strömning också ser intresset för högkyrklighet som en intäkt för att dessa både förlegade och destruktiva beteenden är okej.
För det verkliga problemet är inte tonåringar, pojkar som flickor, med radikala konservativa åsikter. Problemet är när dessa bekräftas av äldre förebilder som dessutom lever ut åsikterna i att minst sagt inte kunna bete sig som folk.
Och den kristna debattör, prästvigd eller inte, som inte ser denna problematik kanske ska ställa sig själv frågan varför ingen kommer och berättar om vad de utsätts för. Eller är det helt enkelt något som man accepterar i den breda kyrkans namn?
Och utan att för den delen misstänkliggöra varenda ens längtan efter någon slags tillbakagång till en mer katolsk evangeliskt präglad kyrka så kanske det vore på sin plats att skärskåda vad denna längtan ibland kan handla om i realiteten.
Det är dags att inse att teologiska ställningstaganden och sådant som ”ämbetssyn”, ”kyrkosyn” och ”vigselsyn” också får konsekvenser för hur vi människor behandlar varandra.
Det här handlar alltså om utvecklingen i Svenska Kyrkan. Andra samfund må ha sina utmaningar. Ibland liknande, ibland säkert helt annorlunda.
Alex Bengtsson
Krönika
En Franciskus värd namnet
“Vet du vad det innebär att inte älska sig själv? Non volevo diventare Papa: Jag ville inte bli påve.”
Franciskus ler pillemariskt mot den lilla flickan som precis undrat vad med påveämbetet som lockat. Ingenting, verkar det som. Åskådarna brister ut i skratt. Flickan likaså. Påven ville inte bli påve, men nu sitter han där. Tokigt det kan bli.
Jag tittar på dokumentären “Pope Francis: A Man of His Word”. För en progressiv lutheran som uppmärksammat de tilltagande reaktionära vindar som viner genom, liksom utanför, kyrkans korridorer (ja, jag tittar på dig med, Svenska kyrkan) är det en hoppfull rulle. Franciskus pushar på mångåriga, bakvända gränser. Utmanar flera ignoranta idéer. Försöker, som det verkar, röja upp i den katolska kyrkans allra mörkaste skrymslen.
Visst skaver det, också. Inte så lite, heller. Fördömandet av abort. Tvetydigheten kring samkönade relationer. Men jag får lov att påminna mig själv om den kontext inom vilken Franciskus verkat. Traditionen han var sprungen ur. Bli den ekumen jag försöker vara och inte räkna bort en hel gärning på grund av de frågor som skiljer oss åt. För faktum kvarstår - den vita rök som steg ur skorstenen dagen då Jorge Mario Bergoglio motvilligt blev påve Franciskus viskade om något nytt. Kardinalerna hade röstat fram en man som skulle leda katolska kyrkan i en inte bara fräschare, utan också teologiskt mer försvarbar riktning.
“Det gick upp för honom att en fundamental förändring bara kunde genomföras om man tog evangeliet på allvar”, berättar dokumentärens narrator när det helgon som inspirerade Bergoglios val av påvenamn ska skildras. Franciskus av Assisi. Han som beslutade sig för att leva ett liv i solidaritet med de sjuka, fattiga och utstötta. Liksom Jesus hade gjort. Och det är i just den riktningen som påve Franciskus ville leda kyrkan. Mot enkelhet, miljöansvar och upprättelse för de utsatta och marginaliserade.
Sedan sveper kameran över Sankt Franciskus basilika. Denna påkostade, utsmyckade byggnad som uppfördes till helgonets ära. Hur hamnade man där? Hur landade man i att det var den bästa platsen för en tiggarmunk att hedras?
Jag tänker att det är ett klockrent exempel på när vi inte förvaltar och hedrar Ordet utan nöjer oss med att skylta med det. Det är i sådant här, i krimskrams, självgodhet och tradition framför människa, kärlek och verklighet, som hela kristenheten gör tankevurpa, på tankevurpa, på tankevurpa. Om och om och om igen. Och nej, jag vill inte använda påven som något slags trumfkort, men låt oss bara säga att krimskrams inte imponerade på honom.
Så tog han sitt sista andetag efter mer än tolv år som katolska kyrkans överhuvud. Han vill begravas utanför Vatikanen, nära tågstationen. Han tyckte om att åka tåg. Han tyckte om att vara nära folket.
När nu en ny påve ska väljas väcks oro för att de steg mot öppenhet som tagits ska regrediera. Hur det än blir med den saken ska du ha ett stort, hjärtligt tack, Franciskus. För allt du vågade, gjorde och ville.
Gud, vi tackar Dig för Franciskus liv och för allt han fått betyda.
Jennifer de Waard
Krönika
Vad gör vi med den fria viljan - en lyxplaya i Gaza?
Jo, jag vill ha allt det där. Men varför skulle jag lägga två strån i kors för att det ska hända? Det får ju någon annan göra!
Svälten i olika länder har vi glömt. För i vår närhet råder stor oro och den gnager oss in i själen. Vi - eller media - mäktar inte längre lyfta blicken.
Kvinnorna i Iran som lägger fram det av kampvilja som ännu finns kvar minns vi knappt. De som könsstympas lyfter ingen.
HBTQ-personer som stenas på vissa ställen, hängs i kranar på andra och på ytterligare något ställe jagas i ett gatlopp där det enda som finns att nå är deras egen död.
Antalet kvinnor som dör i barnsäng. Antalet barn som inte uppnår vuxen ålder. Antalet barn som sliter i gruvor för vår skull. Vi har vänt bort vår blick. Ser endast till vårt.
Där det för bara några år sedan fanns en vilja till att möjliggöra för dem som förut varit satta på undantag, finns i dag en starkt växande trend där man låter dem hacka i sig att de är annorlunda, fattiga eller utan röst.
Förr la jag mycket tankeenergi på att försöka förstå hur koncentrationslägren kunde uppstå. Hur kunde sådant hat växa mellan människor och hur kunde samtiden tillåta en sådan avhumanisering utan att låta själens glöd tändas till en eld av motstånd?
Så ser jag den på nyheterna. I små och stora steg. Gaza ska bli lyxplaya. Ekonomiska världsmakter verkar nu sitta och dela upp Ukraina med hennes enorma resurser som Europa en gång la linjalen över Afrika och sen färglade i sina egna färger. Ni vet så där som när vi lägger fram kartan och spelar Risk? Man önskar att det vore historia eller ett spel. Men det är nu.
Vi lever i vetenskapens tid har man länge sagt. Och så är det. Men på senare år spelar den mindre roll. Det vi vet som är obekvämt för oss vill vi så ogärna göra något åt. Även om vetenskapen är klar och tydlig.
Varför ska just vi, just här och nu, bidra med pengar/energi/arbetskraft/engagemang/fritid? Kan de inte göra det i Borlänge? De har ju inte gjort tillräckligt! Nu är det deras tur!
Våra utsläpp är så små så strunta i dem och låt oss gå på som förr. Vårt bistånd är så litet att det gör ingen skillnad. Låt någon annan - som aldrig kommer att finnas - ta hand om det.
Och det är klart.
Resonerar man så,
är inget värt att göra.
Utom att planet, mänsklighet
och ekologi förgöra.
Fast lärde vi oss i stället av sådant som skett och insåg vi att jorden är en skatt, att vi alla hör ihop och att hur små vi än känner oss och hur mycket vi än har bidragit med så blir det bättre om vi gör mer, så vore vi genast på en annan väg.
Såg vi vad vi kunde göra i vårt lilla - för det stora, då skulle allt vi gjorde göra enorm skillnad.
För inget är förutbestämt. Vi fick en vilja. I vilken vågskål du lägger den är ditt val. Det innebär inte att allt ditt ska bli andras, att våra miljöer ska plundras, att allt ska förändras. Men gör vi bara lite extra skapar vi en kedja så stark att den kan vända på allt.
Inget är allt eller inget. Allt är ett vi. Och under den himmel som är vår är vi alla syskon hur lite vi än vill se det. När vi skadar varandra gör vi oss alla skada.
Så är vi, fastän många, en enda kropp
ty alla får vi del av ett och samma bröd.
Fredrick Federley