OM JAG KÄNNER MIG ENSAM OCH MISSFÖRSTÅDD SÅ KANSKE JAG KAN STÄRKA MIG SJÄLV GENOM ATT SKRIKA HÖGT ELLER SKRIVA MED STORA BOKSTÄVER. SOM DE STORA MÄNNEN GÖR. Nej… det hjälpte inte. Jag blev inte stärkt. Det verkar som att någon annan måste göra något för att jag ska känna mig sedd, bekräftad och älskad. Jag kanske behöver hitta rätt auktoritet.

Det är kanske lite komplicerat, men mycket talar för att den här söndagens evangelium handlar om auktoritet. Och att det mesta pekar på Gud. För lagen och traditionen slår fast att "Ett enda vittne är inte nog för att fälla någon för brott eller förseelser, vilken synd det än gäller. För att en sak skall avgöras måste två eller tre personer vittna." Det är nedtecknat i den femtonde versen i femte moseboks nittonde kapitel, och det verkar som att Jesus utgår från denna logik när han lyfter fram Johannes Döparens profetiska vittnesmål. Men, det är inte heller hos Johannes källan finns. Nej, Jesus pekar mot livets sanna källa, alltså Gud själv. Den verkliga auktoriteten är Gud och de verk som Jesus har fått i uppdrag att fullborda. Tre av dessa underverk har han gjort när han konfronteras av de misstroende i den här bibeltexten.

Det Jesus pekar på är handlingarna. Det som faktiskt sker och påverkar livet genom honom. Där finns vittnesbördet. Om vi stannar upp och tar det budskapet till oss så kan Jesus påminna oss om att varken kyrkans auktoritet, legitimitet eller varande handlar om rätt lära, rätt ämbete eller rätt fromhet. Inte ens om att en predikan kan vara perfekt. Nej, det handlar nog mer om att kyrkan faktiskt gör det som Gud vill ha gjort och inte ställer sig i vägen för människorna som Gud vill nå. 

Hur gör vi då det? Vi förkunnar och förvaltar sakrament. Vi hjälper Gud att göra. Luther ber oss att öppna bordet. Och vi försöker att förstå vad Gud vill ha gjort, vilket på många sätt verkar vara det allra svåraste. Tolkningarna är många. Tolkningar är olika. Tolkningarna av tolkningarna blir allt fler. Sten läggs på sten. Ändlösa diskussioner om gärningslära och annat. Men, jag tror inte att vi ska prata sönder trons mysterium genom att lyfta fram oss själva. Det är kanske därför Johannes Döparen återkommer med jämna mellanrum under kyrkoåret. För att skaka om oss. Skärpa våra sinnen. Rikta oss. Så låt oss ta Johannes på allvar. Låt oss våga stanna upp i det ovissa som är mysteriet. Vi kan inte rädda världen. Men vi kan räddas. 

Vi kan sluta förstöra världen. Ställda inför våra öden som små oroliga skapade medskapare kan det ibland vara lockande att själva skapa något som går att förstå. Som lagar och regler. Ordningar. Normer. Stadgar. Kulturer. Grammatik. Matematiska formler. Fördomar. Överenskommelser och gemenskaper. Bestämmelser om vilka som får göra vad och hur och i vems namn och av vilka anledningar. När det ska stås eller sittas. Bugas eller korstecknas. Ibland blir det bra, ibland riktigt dåligt men det är så vi skapar. Till skillnad från Gud, som skapar på helt andra sätt. Och det påminner Johannes Döparen oss om. Han försöker få oss att vända hem igen, med några väl valda ord. Ord som pekar på Jesus, som pekar på Gud. Gud som fortfarande är närvarande i sin Skapelse och letar efter oss, frågande: Människa, var är du?

Det sägs ibland att människan lämnat Gud bakom sig. Att människan löst gåtan och avskaffat mysteriet. Samtidigt är några rädda och tror att tidens slut är nära nu när det som en gång kallades Paradiset har exploaterats och blivit en guldpläterad lyxresort för några hundra stenrika tech-entreprenörer och investerare och arvtagare. Där vi och alla andra levande varelser är personal, förströelse, mat eller råvara på något sätt. Kanske var det inte Guds intention med Skapelsen ändå? Kanske är det därför vi behöver Johannes Döparens råa profetior. Alla är vi ju huggormsyngel. Som inte förväntas rädda världen, men fortfarande kan bli räddade. Hur lyder det första budet? Vem är det vi ska tjäna? Vems rike är det som ska bli helgat? Vems vilja är det som ska ske?

Statsministerns? Den galne kungapresidenten i Väst? Den nya tsaren i Öst? Hindu-nationalistens? Den högste ledarens? Tech-brödernas? 

Troligen inte. Hela Skapelsen leder oss i en annan riktning. Allt pekar på Gud. Som vill att vi gör något. Men kanske inte att vi ska rusta i rekordfart. Kanske inte heller att vi ska återupprepa tidigare generationers misstag och i nationalismens namn försöka att utplåna våra medmänniskor. Jag har inte uppfattat att Gud ber oss att gå i krig. Nej, alla krig måste sluta i fred, så det är nog i fredens och fridens namn som Gud ber oss att komma hem till bordet. Där måltiden väntar på dig och mig. Vi är inte tvingade att låta oss vilseledas av de som tjänar på krigen. De som förslavar oss genom att få oss att glömma Gud. Inga utsläpp blir mindre av att vi gör mer. Vi kan inte tämja mammon med våra pengar. Vi kan inte kriga oss till fred. Men, vi kan vända hemåt igen.

En röst ropar i öknen. En röst ljuder genom evangelierna. En röst färdas genom hela Skapelsen och säger: Var inte rädd. Att vi inte behöver leva i krig mot oss själva. Vi kan gå direkt till freden som alla krig måste sluta i. Krigen mot dom andra. Krigen mot oss själva. Krigen mot Skapelsen. Han har öppnat vägen hem freden, Jesus. För dig och mig och alla andra. Och det finns tillräckligt med vittnen. Ibland behövs det en tydlig profetisk röst som säger det. 

Hör vi den? 

Lyssnar vi på den? 

Vad gör vi nu?