- Jag håller med dig. Men skulle jag säga det öppet och engagera mig för något sådant skulle jag bli av med jobbet. Och du vet. Vi har lån på bostaden. Vi skulle bli bostadslösa. Kanske kan jag hjälpa er på något annat sätt? Ekonomiskt.

Det blev möjligen några hundralappar.

Det var tidigt år 2016. Några månader efter att den socialdemokratiska regeringen, tillsammans med sitt stödparti Miljöpartiet, gjort något som för de flesta uppfattades som en u-sväng i flyktingpolitiken. Från att under parollen ”Refugees welcome” ha proklamerat att hans Europa inte bygger några murar hade dåvarande statsminister Stefan Lövfén förflyttat sig till en presskonferens där han tillsammans med en gråtande vice statsminister i miljöpartisten Åsa Romson presenterade en flyktingpolitik som skulle bli en av de mest restriktiva i EU.

Nu gick man en allt mer högljudd och våldsam opinion bestående av flyktingmotståndare som retoriskt talade om ”systemkollaps” till handgripligen satte flyktingförläggningar i brand till mötes medan en till stora delar allmänhumanistisk opinion som litat på de styrandes tal om generositet och solidaritet blev tagna på sängen. 
Flyktingmottagande som till stora delar från start burits av ideella krafter hamnade plötsligt i en motvind i orkanstyrka. Och med denna plötsliga vändning när nya vänner, kanske till och med familjemedlemmar, som flyttat in i ens hem hotades av utvisning kom paniken och sedermera förbittringen.
”Vi står inte ut men slutar inte kämpa” döpte sig en rörelse som tog strid för ensamkommande flyktingungdomars rätt att stanna. Det var ganska signifikativt för tiden runt den så kallade omläggningen av flyktingpolitiken.

Men tillbaka till den där som i bästa fall ville skänka lite pengar. 

Vi satt på hans kontor på ett av de större LO-förbunden. Jag var då vice VD på den antirasistiska stiftelsen Expo där jag hade tagit initiativ till och startat Tillsammansskapet. En verksamhet som från början var tänkt till att stödja lokala gräsrotsrörelser som med en metod som inte prövats i Sverige tidigare skulle motverka den organiserade rasismen. Vi hade högtflygande planer och hade lyckats anställa ett flertal personer som jobbade med verksamheten. Valrörelsen 2014 var en uppstart. Nu skulle det långsiktiga arbetet komma igång och inför valet skulle SD tryckas tillbaka lokalt.
En del av verksamheten byggde på att starta lokala mötesplatser. Här skulle läxhjälp och klädbytesdagar varvas med lokala politiska kampanjer som skulle förena de människor som extremhögern var ute efter att splittra. “Tillsammanscaféer” kallade vi det för.

Redan från början blev tillsammanscaféerna något annat. I första hand blev de platser dit nyanlända flyktingar och EU-migranter som kommit till Sverige för att tigga sökte sig. I den så kallade flyktingvågen fick var och varannan liten landsort ett flyktingboende som å ena sidan attackerades av en lokal högerextrem pöbel och å andra sidan bestod av människor med enorma behov. Och ganska snart hotades även dessa människor av den drastiskt förändrade politiken.
Tillsammansskapet blev något annat. Det blev en rörelse för flyktingar och dem som valt att engagera sig för dem. Från att ha varit något som socialdemokrater och borgerliga öppenhjärtligt stöttat blev det en rörelse som likt andra initiativ uppfattades som ”naiv”, ”verklighetsfrånvänd” eller för den delen ”extrem”. 

Den politiska kartan hade ritats om. Expo som var en partipolitisk oberoende stiftelse men som i själva verket framförallt lutade sig mot ett stöd från liberalt och socialdemokratiskt håll kunde inte ha en rörelse, som inte längre i första hand riktade udden mot de styrande snarare än extremhögern, kopplat till sig. Nu var det dags för skilsmässa. 

Parallellt med att jag precis hade blivit nykter och i samma veva fått min dotter påbörjade jag således en slags förankringskampanj bland vänner inom arbetarrörelsen som jag visste delade min kritik av socialdemokratins rejäla felsteg.
För att vända flyktingarna ryggen var inte bara strategiskt fel, resonerade jag. Det var förvisso så att gränsstängningen för flyktingar bara skulle bana väg för en än starkare extremhöger. Där skulle ju framtiden ge mig rätt. Men framförallt var det principiellt helt uppåt väggarna.

Sverige var långtifrån i någon ekonomiskt kris. Det hade aldrig funnits så mycket som det fanns i Sverige. Antalet miljonärer och de facto miljardärer hade flerdubblats till följd av skattesänkningar som döpts om till ”jobbskatteavdrag”. Samtidigt ökade de ekonomiska klyftorna enormt, sett ur ett internationellt perspektiv, och skolresultaten hade sjunkit som en sten.
”Flumskola!”, ropades det unisont från höger till vänster och den, som konstaterade att Sverige stack ut även internationellt när det kom till privatisera skolan till den milda grad att pengar som egentligen skulle gå till lärartjänster och fler andra vuxna i skolan istället hamnade i skatteparadis och i rikskapitalisters fickor anklagades för att vilja ha det som i Sovjet. 

Med andra ord: Det fanns pengar. Och det enorma ideella engagemanget som hade väckts för att hjälpa flyktingar visade också på att det fanns en så kallad opinion att luta sig mot. Ändå valde man fel. 
Och nu satt jag med en uppburen radikal profil inom arbetarrörelsen som höll med om verklighetsbeskrivningen men som inte, öppet, ville vara med och utmana både verklighetsuppfattningen och den förda politiken. För när allt kom till kritan stod han på ett LO-förbunds lönelista och att som LO-anställd engagera sig i något utanför arbetarrörelsen som kritiserar socialdemokratin är otänkbart för den som vill behålla jobbet.

Det var många sådana samtal jag höll våren och sommaren 2016. Samtidigt blev jag, och det är värt att nämna, allt mer bitter och förbannad på ett personligt plan. Jag kunde inte skilja på princip och person, som det heter, och var nynykter. Att som nynykter försöka sjösätta en systemkritisk rörelse är inte något jag rekommenderar någon. 

När jag hösten 2017 försvann under turbulenta former var det efter att i sjukdomen alkoholism kommit fram till att de enda alternativen jag hade var att antingen ta återfall eller ta livet av mig själv. Eftersom jag i mitt sjukdomstillstånd och med falsk stolthet i full blom resonerade som så att ett återfall var ett större nederlag än det andra alternativet försökte jag ta livet av mig. Men misslyckades. Det tackar jag Gud, människor i min närhet och den svenska sjukvården för. 

Jag kunde sedan, mer eller mindre, från åskådarläktaren, se hur Tillsammansskapet likt många andra progressiva rörelser imploderade och tappade fart. Ofta som en konsekvens av interna motsättningar där mentalt utslitna aktivister inte kunna hålla samman. Jag kunde se hur idén om ett mångkulturellt Sverige bit för bit malas ner till tonerna av ständiga tal om ”integrationspolitikens misslyckande”. Samtidigt, trots pandemi och krig i relativt närområde, fortsatte miljonärerna få sina skattelättnader och de ekonomiska klyftorna drogs isär.

Efter några år i tillfrisknande träffade jag en av få vänner som jag hade kvar inom arbetarrörelsens övre skick. Kanske var det för att vi bar på liknande erfarenheter att krascha fullständigt till allmän beskådan. Ironiskt nog sågs vi i samma kvarter i centrala Stockholm där fastigheterna till stor del ägs av fackförbunden och där anställda, förtroendevalda och tidigare förtroendevalda bor. 

- Det brukar ju sägas att en rörelse håller i ungefär hundra år. Och nu har socialdemokratin funnits i en bit över hundra år, sa hon.

Jag, som då satt min tilltro till kyrkan och Jesus Kristus i synnerhet, kontrade med att det minsann finns en rörelse som hållit i över 2000 år. 

- Det var det jag skulle komma till, sa hon sen.

Sedan pratade vi om något annat. Och nu har det gått ytterligare några år.

Idag läser jag sedan några tillbaka på teologprogrammet i Uppsala. I kursen Svenska kyrkans tro och liv kommer jag kontakt med ärkebiskop Anton Niklas Sundberg (1818-1900). Den Uddevallabördige verkade som ärkebiskop i hela trettio år, mellan 1870 och just 1900. Innan dess hade han i sex år varit biskop i Karlstads stift.
Ärkebiskop Sundberg verkade under en minst sagt omtumlande tid i Sveriges historia. Dels hade väckelserörelserna utmanat den svenska statskyrkan i grunden, både teologiskt och när det kom till maktförhållanden i samhället. Men det var i samma tid som även socialdemokratin såg dagens ljus. 

Även om det skiljer sig avsevärt mellan de väckelsekristna och socialdemokratins kritik av den statskyrka som Ärkebiskop Sundberg företrädde så fanns det tydliga beröringspunkter. De hade till stora delar sin bas bland ekonomiskt och socialt utsatta grupper. Samtidigt var varken väckelserörelserna eller socialdemokratin något svenskt fenomen, sprunget ur folkdjupen. Rent sociologiskt går det att säga att influenserna till stora delar, i bägge fallen, kom från en allt mer internationellt berest aristokrati.
Ärkebiskop Sundberg var föga förvånande någon tillskyndare av vare sig väckelserörelserna eller socialdemokratin. Men den från 1900-talets till stora delar antireligiösa vänster och socialdemokrati har historieskrivningen kring den kyrkliga makten varit att man helt enkelt stod på den världsliga maktens sida. Det är inte sant. I själva verket ville Ärkebiskop Sundberg gå den gryende arbetarrörelsen till mötes och dess krav på ökad jämlikhet. Han fann också, enligt Oloph Bexell i ”Sveriges kyrkohistoria: Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid” kyrkliga föredömen i både den romersk-katolska kyrkan och hos anglikanerna i England som, enligt Sundberg, ”satt sig i rörelse” för att gå arbetarnas krav till mötes.

Och det är här med över hundra år på nacken Ärkebiskop Sundbergs varnande ord om vart socialdemokratin skulle ta vägen blir intressant ur ett samtida perspektiv. Ärkebiskopen ska ha menat att socialdemokratin kom att leda till ”den ekonomiska egoismens broderskap”.

För att sätta det hela i ett perspektiv ska det också noteras att flera av den framväxande socialdemokratins förgrundsgestalter, däribland Hjalmar Branting, var kända för sina engagemang i så kallade positivistiska och utilistiska samfund. Strömningar som, enkelt förklarat, helt ville ersätta religionen helt hållet med vetenskap och ironiskt nog genom religiösa ritualer som mässor och psalmsjungande. Dessa initiativ blev emellertid bra mycket mer kortlivade än socialdemokratin som så småningom som bekant blev statsbärande. 

Men hur har Ärkebiskop Sundbergs varningar åldrats? Ganska bra, skulle jag vilja påstå. 

I oktober 2024 kommer Socialdemokraterna och den sedan två år sittande regeringen bestående av de tre borgerliga partierna, men som i praktiken har makten till följd av ett stöd från den övervintrade fascismens parti, överrens om ett nytt ramverk för den ekonomiska politiken. Vilket, i sin tur, leder till ett ramaskri inom arbetarrörelsens mer radikala delar. Istället för att göra stora investeringar inom välfärden och infrastrukturen och på så vis bekämpa fattigdomen ska det hållas i statskassan å ena sidan. Fast å andra sidan fortsätter skattesänkningarna för de allra rikaste.

Kommer det leda till massavhopp inom socialdemokratin? Förmodligen inte. Varför nu? En rörelse som de senaste decennierna allt mer är en arbetsmarknad för statsvetare och arbetarklass som lyckats göra karriär genom att gå interna utbildningar och med både löner och bolån som skiljer sig markant från den samhällsklass man en gång sade sig, och de facto tog strid för, lär inte sättas i rörelse.

Det sägs att det tog några hundra år efter Romarrikets fall innan det gått upp för alla att så var fallet. Kanske tar det några decennier till för socialdemokratin att göra samma resa.

Under tiden ber jag för en fortsatt väckelse bland landets såväl socialt som ekonomiskt utstötta grupper och verkar för en kyrka där Jesus Bergspredikan tillåts flytta in i våra hjärtan och därmed i samhällskroppen:

”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon” (Matt 6:24).