Minne 1: Var inte rädd! Jag stod framför den lilla porslinsängeln i mitt flickrum med knäppta händer. Änglar var det bästa jag visste när jag var fem år. Glitteränglar, tecknade änglar, bokmärkesänglar. Jag målade änglar, dansade med låtsasänglar med mammas hemsydda vingar på ryggen. Inte minst bad jag till den väna vita fem centimeter höga porslinsängeln om det ena och det andra. Och plötsligt viskade hon “Var inte rädd”. Jag minns det så tydligt. Att jag ryckte till.
Jag var en orolig liten flicka, mån att vara både till lags och osynlig. Säkert inbillade jag mig den där uppmaningen men en ton började sjunga lågmält i mig. En längtan hade väckts.  

Minne 2: Jag var runt tjugo år och ville inte längre vara med i livet. Det var så svart, så svart. I mig och runt mig. Jag satt i ett väntrum till en psykiatrisk klinik i väntan på att bli inlagd. Här samlades vi som skavde. Som skar och rispade våra hudar. Vi som liksom blivit vid sidan av, eller över.
Jag ville inte mer. En äldre kvinna som nog levt ett hårt liv just vid sidan av lutade sig fram till mig och såg mig länge och djupt i ögonen. Hon viskade: “Var inte rädd. Du ska se att det blir ljusare med tiden. Jag är med dig”. Och det hjälpte mig. Ljuset kom åter till mig med tiden.  

Vad är ett egentligen ett kall? Går det ens att fånga den erfarenheten med hjälp av språket?  Hur vet man att man “ska bli präst”? Jesus säger inte “bli präst”. Han säger “Kom!” Han säger “Var inte rädda”.  

För min del blev kallet tydligt i samband med en kris på jobbet. Jag hade fått nog av mina arbetsuppgifter. Samtidigt växte de svaga tonerna från barndomens änglar till ett dånande av kyrkklockor. “Kom, var inte rädd! Jag kallar dig” sjöng det i hjärtat.
Jag tänkte att jag ändå måste pröva att gå vägen mot prästvigning. Om inte nu så när? Visst jag var mitt i livet med familj och jobb. Men ibland måste man bara följa hjärtats väg. Den väg som i detta sammanhang kallas “Antagning till prästkandidat”, fick jag lära mig.

En rad frågetecken reste sig. I vilken ände skulle jag ens börja? Tvivel och tandagnissel uppstod, men samtidigt ett nyfiket andligt utforskande och sökande. Under några år samlade jag på religiösa erfarenheter av vitt skilda slag. Samtal om livets storfrågor med präster, muslimer, yogautövare, aktiva inom kyrkan, buddhister och helt vanliga människor. Hur ser din tro ut eller inte ser ut? Oväntade gläntor öppnade sig i möten med människor. Det här andliga utforskandet var absolut nödvändigt för mig för att förankra min egen kristna tro. Jag började läsa Bibeln, regelbundet delta på mässor. Jag kom hem till mig själv.  

Det praktiska tog fart. Samtal med rekryteringsansvarig, skriva personligt brev,  fånga upp livsberättelsen, samla referensutlåtande, vara aktiv i församlingen. Därtill börja studera teologi på akademisk nivå. Återigen tvivel och tandagnissel mellan varven, men också djupa insikter, ett lärande som jag inte varit med om tidigare. Det handlar ju om allt som stort och litet är. Hur vi ska kunna greppa det som kallas ett kristet liv. Om detta att vara människa bland människor i en Skapelse. Långt fram hägrade det som kallas “Antagningskonferens”. Tre dagar fyllda av möten med andra som följer sitt kall. Tre dagar av djupintervjuer om tro och livsberättelse, skrivövningar, gruppövningar, samtal med präster. Till sist ett sista samtal med biskop huruvida jag är antagen till prästkandidat.
För egen del var jag inte alls säker på om jag skulle få ett ja. Sällan varit så nervös. Är en otålig person som snabbt vill riva plåster, få besked.  

Det är ett par veckor sedan. Jag har ännu inte riktigt hunnit smälta det. Det tog två år, eller så hela livet. Många gånger har jag tvivlat. Tänkt att “nu hoppar jag av”. Men livet är inte vissheten. Det är också tillit till processen. Att andas med osäkerheten, att vila i det ovetbara.  Att vila i att Gud bär mig.
Under denna process har jag ibland tänkt på livets alla nej: jobbet jag inte fick, bostaden som gled mig ur händerna, killen som dumpade, vännerna som vände ryggen och tystnade. Men också här var Gud med. Också här viskade Jesus “Kom! Var inte rädd!”
Utan dessa nej hade jag inte suttit här idag. De är också en del av mig.  

Ett sökande kan också vara en vägledning. För min del innebär den här antagningsprocessen att jag fått följa mig själv och komma mig själv och Gud närmare. Den osäkerhet som ligger i dess natur har givit mig större självförståelse. Både för vad det innebär att tjäna som präst men inte minst som människa.
Att tjäna som präst är inte vilket jobb som helst. Du får människors djupaste förtroenden, du ska vägleda och leda församling. Det ger ansvar men också makt. Det ska man vara ödmjuk inför.

Nu kan jag titulera mig prästkandidat. Jag är på en bra plats i livet där både ljus och mörker ryms. Jag har plockat fram den lilla porslinsängeln ur gömmorna. Ibland knäpper jag mina händer och ber än bön tillsammans med henne. Hon viskar “Tack för du kom och var inte rädd”. Det tar jag med mig vidare ut i livet för att dela med mig till andra i den världsvida kyrkan.

Ylva Larsdotter,
prästkandidat och bibliotekarie