En sommarkväll var jag och mina vänner Johan och Eric ute och gick. Himlen började mörkna och regnet hängde i luften, men vi tog ändå en promenad.

Vid en järnvägsundergång såg vi en ung tjej gå längs tågspåret mot kyrkogården. Något kändes fel. Först tänkte vi att hon kanske bara genade, men vi bestämde oss ändå för att gå efter henne. Då kom ett tåg och svischade förbi på spåret bredvid. Där och då förstod vi allvaret.
Vi började prata med henne och bad henne komma ner från spåret. Hon ville inte ha hjälp och sa att allt var okej. Johan gick upp bredvid henne och fortsatte prata lugnt medan jag och Eric stod beredda om något skulle hända. Regnet började falla allt hårdare.

Till slut kom hon ner från spåret.

Vi stod tillsammans under ett träd medan regnet öste ner över Jönköping. Eric ringde sin fru Helene som hämtade oss. Vi frågade tjejen om hon ville följa med för att värma sig och prata vidare. Hon följde med oss.
Hemma hos Eric satt vi länge med te och filtar medan hon sakta berättade om sitt liv. Vi kontaktade en vän som arbetade inom socialtjänsten och hon uppmanade oss att ringa ungdomspsykiatrin. Tjejen ville först inte åka dit, men till slut följde hon med.
När vi kom fram väntade personalen på henne. Vi stod kvar i entrén och såg henne gå iväg tillsammans med en sköterska. Innan vi gick tittade kvinnan i receptionen på oss och sa:

– Ni har räddat den här tjejens liv.

Den kvällen var inte planerad. Vi var bara ute och gick. Men mitt i vardagen fick vi möjlighet att stanna upp för en annan människa.

Det har stannat kvar hos mig hur viktigt det är att våga bry sig. Att inte bara gå förbi när något inte känns rätt. Att våga fråga: “Hur är det?”
För mig blev det också en påminnelse om Guds nåd och om hur vi kan få ledas av den helige Ande i mötet med andra människor.

Tänk att livet med Gud är ett liv där den helige ande är verksam och leder oss. 

Vill du be med mig?

Gud, tack för din nåd.
Led mig dit du vill att jag ska gå.
Hjälp mig att se människor jag möter och våga stanna upp.
Amen.