Jag har verkligen varit tvungen att brottas med min tro. Eller vänta lite nu… hör jag ”räkmacka” eka någonstans?

Har jag verkligen behövt kämpa med min tro det? Jo, jag skulle ändå säga att jag tvivlar och kämpar precis som alla andra troende. Kampen med tron är något helt naturligt. Som tur är går tron alltid segrande och starkast ur den kampen. Denna kamp ger oss som troende ett djup och en lyhördhet inom oss för vår omgivning och allt som lever och rör sig runt omkring oss.

Jag minns så tydligt den gången när jag tappade - eller kanske mer rätt uttryckt vände ryggen till - min tro. Jag var ung och studerade religionshistoria/sekter och nyreligiösa rörelser på Stockholms universitet. Jag blev som trollbunden av all den vetenskap som rörde sig runt religion. Det var något helt nytt, något som jag aldrig ens hade reflekterat över. Vetenskapliga och psykologiska mekanismer som förklarar hur religion fungerar och vad religion är, och jag tappade tron på det som tidigare varit så självklart för mig. Allt vad jag trodde och levde i och visste innan det blev förminskat till ingenting, det försvann. För det gick ju inte att förklara med vetenskapliga metoder.

Det kom inte genom någon svår existentiell kris eller rubbad världsbild. Det var inte mer dramatiskt än så att jag helt enkelt vaknade upp en morgon och inte längre kunde tro på något - uppståndelsen, Fader, Son och Ande, kyrkan som institution och som jag hittills med det naiva barnets tillit alltid tagit för självklar. Jag levde i denna vetenskapsstyrda bubbla i många, många år.

Min tro kom tillbaka när jag fick min prästkallelse. Den existentiella krisen uteblev även denna gång. Lika diskret som som min tro hade försvunnit, lika självklar var den när den kom tillbaka med full kraft. Jag skulle i dag förfarande beskriva min tro som de naiva barnets. 
Jag kan med andra ord och på många sätt identifiera med med kvinnan med balsamflaskan i söndagens evangelietext. Det tror jag vi är många som kan. Längtan efter att få vara nära Kristus och få bli tagen i bruk i Herrens tjänst. En längtan som finns där, hur mycket vi än brottas.