Sångerna lever sitt eget liv i mig och dyker upp när jag som minst anar det. Den här helgen är det lika många sånger i kroppen som ljus på kyrkogården.

Björn Afzelius sång spelas i mitt huvud: ”Jag ser hur ljusen brinner ut..” Jag hör Björn och kören sjunga den så mjukt och vackert i minnesgudstjänsten för dem som gått före.
Så dyker en annan sång upp, som jag lärde mig som 11-åring: psalm 169 b: ”I himmelen, i himmelen” med den mjuka dalamelodin. Bilderna växer fram av hur det är och en dag ska bli, i himmelen. Bilderna gör inte att jag längtar till himmelen, men psalmen gör mig trygg.
En dag… då. Då går musiken över i en annan psalm från min barndom, psalm 171 b, ”För alla helgon…” Ralph Vaughan Williams frejdiga melodi, som har hjälpt mig att hålla fast vid hoppet om att detta inte är allt. Att vi får kämpa tillsammans, de som gått före och vi som finns här nu. Vad de kämpat för står inte i texten, men att livet ofta en är kamp mot orättvisor och utanförskap och att få livet att gå ihop, det är en del av min värld, så det får med musikens hjälp finnas med i det som vi behöver kämpa för.

När jag slår upp bibeltexten för Alla Helgons dag kliver sången från musikalen Godspell fram, och jag hör Jesus sjunga: ”Ni ären världens ljus, men sätt en skäppa över ljuset och se vad det blir mörkt i huset. Ni måste ha ljus för ni är Herrens hus. Ni ären jorden salt, men om ditt salt har mist sin sälta är du som en häst med hälta, var rädd om ditt salt, ty saltet är ditt allt!”

Vi var tonåringar och unga vuxna och utklädda till clowner, vi dansade och sjöng och levde Matteusevangeliet. Relationen till Jesus djupnade allteftersom. Att få vara i hans närhet. Att få vara glad och samtidigt alltmer förstå hur viktiga människor är som är salt i världen. Människor som vågar sticka ut och stå upp för det som är Guds och människors sak. Som vågar säga ”Stopp!”, som vågar säga ”vi” istället för ”vi och dom”. Som vet att det kostar på och att några som gått före har gett sitt liv för andras skull. Som vågar gå fredens väg även om de hånas. Som hjälper andra att hitta vägen framåt, som lyser när livet och vägen och världen syns mörk.

Att i glädje och med fullt ös sjunga tillsammans med varandra och med Jesus – det bär vi med oss, alla vi dårar och clowner och helt vanliga människor, vi som tidvis beskylls för att vara pk, ibland naiva, ibland korkade. Men låt ljuset lysa i mörkret. Ensamma orkar vi inte.
Allhelgonahelgen är både saknadens och gemenskapens helg. Och när jag inte orkar, nynna då för mig den sång som bär dig. Jag kommer att sjunga med om en stund.

Tillsammans är vi Kristi kropp.