tilly hilariusson
Prästkandidaten som brinner för minoriteters lika rätt och värde.
EvangelieKrönika
Helgelse i en fucked up värld
Jag har, likt så många andra i denna påsktid, gått o kämpat med att få ihop det där med att Jesus segrat över ondskan och döden med mera och hur (ursäkta ordvalet) fucked vår värld är.
Och så säger han ”Jag har besegrat världen”!!
Jaha Jesus, har du det? Sker din vilja i himmelen så ock på jorden? Är allt det hemska som vi ser på nyheterna, och som är andras verklighet, egentligen okej, för det blir bra sen?
Folkmordet i dina hemtrakter, där tiotusentals barn blivit mördade av dem med makt, precis som den där Herodes försökte göra med dig. Har du verkligen besegrat döden när sådant händer, eller ska vi bara köpa att allt det där lidandet är din plan, oviktigt i det långa loppet?
Jag vill förstå den här dragkampen genom att parafrasera en välkänd meme:
Inuti mig finns två kristna: Den ena tröstar sig i mötet med världens brustenhet med att döden redan är besegrad, att det blir bra sen, någon gång. Den andra fylls av indignation och hat över min och andra människors bristfällighet.
Jag möter dessa attityder i såväl mig själv som mina kristna syskon. Båda är farliga, båda är mänskliga och båda är delvis sanna.
Den första attityden är farlig för att den vänder ryggen till våra lidande syskon och vår skövlade jord, Guds fantastiska skapelser. Den tröstar oss när världen känns övermäktig och helt förtappad, när vi syndar och misslyckas, och påminner oss om att världen inte är evig och att allt är förlåtet ändå. Vi säger ”it is what it is” när världen gör sin grej och rycker på axlarna över orättvisor. Vi blir passiva, antisociala och världsfrånvända.
Den andra attityden är farlig för att den ofta leder oss att glömma bort att Jesus faktiskt har besegrat ondskan och döden. När vi står öga med öga med de fruktansvärda konsekvenser som mänskligt handlande har, då väcks den heliga vreden i oss. Den driver oss att bränna ut oss i diverse projekt, för ”Om inte jag gör Guds vilja i världen, då kommer ju ingen att göra det”. Vi blir frustrerade, resultatorienterade och aktivistiska.
I båda fallen glömmer vi vad Jesus har uppenbarat för oss under sin tid på jorden, hans lära: Gud säger åt oss lata tröste-kristna att gå ut i världen och mata de hungriga, klä de nakna och ta hand om de hemlösa. Att en tro som inte leder till handling är död. Gud visar också för oss aktivist-kristna i berättelsen när Petrus hugger örat av en av dem som tillfångatar Jesus att det där med nåd inte handlar om prestation och att förtjäna. Men det jag tror är viktigast är att
Jesus om och om igen säger att det är människors tro som hjälpt dem, inte deras gärningar.
Om vi tar oss en titt lite tidigare i Johannesevangeliets sextonde kapitel så jämför Jesus lärjungarnas situation med en kvinna som ska föda, det är fruktansvärt smärtsamt, men smärtan går över i glädje över det nyfödda. Så tänker jag att situationen är för oss kristna idag. Jesus säger typ till oss: ”Ni mina följare, som har fått se kärlekens Gud uppenbarad genom mig! Ni kommer
lida, för när ni tror på mig kommer ni inte kunna gå med på världens logik, eftersom ni har blivit förvandlade av tron på en annan mer fullkomlig ordning: Guds rike.”
Vi har fått vår fria vilja för att Gud ville ha det så, i den ingår konsekvenser för vårt och andras agerande. Vissa av dem känns för oss oförlåtliga, men vi gör väl i att minnas att de inte är det för Gud.
I och med vår fria vilja blir vi också inbjudna av Gud att vara delaktiga i
förverkligandet av hans rike på jorden! Guds rike inträder i världen när vi både lever i kärlek till och tillsammans med världen, men samtidigt ständigt säger nej till världens logik och villkor. När vi håller fast och låter vår tro förvandla oss. Ibland kallar vi detta för helgelse.
Guds rike stagnerar när vi stänger in oss i oss själva med dem som tycker och lever som oss, när vi harmoniserar vår tro för mycket med världens system och vår egen mänskliga logik.
Att leva i helgelse är att säga nej till världen, men inte att vända den ryggen. Att leva i helgelse är att ständigt bära vittnesbörd om Guds rike.
Det är uppgiften vi fått av Gud.
Det tror i alla fall jag.
Tilly Hilariusson,
prästkandidat Uppsala stift
evangelieKrönika
Det största miraklet
Hej, kära läsare. Jag heter Tilly och är prästkandidat i Uppsala stift. Jag har trott på Gud så länge jag kunnat prata, men under 24 års tid lyssnade jag nog inte en enda gång på Guds ord. Jag lyssnade ofta till dem, men inte på dem - och jag behöver fortfarande påminnas om skillnaden. Hela tiden.
Jag har uppfostrats med att Guds kärlek är oändlig, villkorslös och allomfattande. Det vet vi ju, eller hur? I alla fall vi som vuxit upp i en riktig myskyrka.
Hur många andra har jag inte själv tröstat med sådana ord? Kanske ingen alls, eftersom jag själv aldrig funnit tröst i dem. Hur kommer det sig att jag inte tog till mig vad jag visste var sant om Guds kärlek?
De av oss som upplevt utanförskap i våra liv, tyngda av brustna hemförhållanden, mobbning eller strukturella orättvisor, vet att det första vi gör är att skuldbelägga oss själva. Växer man dessutom upp i ett samhälle där prestation och individualism är alfa och omega, då blir det lite svårt att ta en ovillkorlig kärlek från Gud på allvar. När hela ens existens är villkorad eller ifrågasatt, då älskar den Gud som älskar alla villkorslöst, alla utom en själv. Evangeliet, det glada budskapet om oändligt nåd, blir kvävt.
Jaha Tilly, vad för sorts krönika om kommande veckas evangelietext är det här? Kanske är det dags för lite textutläggning?
Okej. Så, här har vi ett mirakel. Inte bara det. Han den där snickaren från främre Orienten vi kallar Guds son - han helar sjuka.Coolt ju! Särskilt för de tio personerna med hudsjukdomar som gjort att de varit tvungna att alltid hålla sig på långt avstånd från friska. Att leva i skymundan eller osedda. Jesus lyfter dem upp ur samhällets diken, upp från stolarna de trillat mellan. De kan nu återvända till samhället som de tidigare varit utstötta från. Livsförändrande! Det är coolt, som sagt. Eller hur?
Detta är dock inte det mirakel jag vill prata om. Jag vill tala om det största miraklet. Om omvändelse, och jag delar gärna med mig av min. Mitt Paulus-på-vägen-till-Damaskus-moment, om jag får vara så fräck?
Jag vill förkunna för er att Jesus gjorde mig hel, att Guds vind blåste liv i den döda klump lera som var jag. Jag vill lovsjunga Herren, som rev det kalla stenhjärtat ur mitt bröst och gav mig ett hjärta av bultande kött. Som fyllde mig med ny ande och gav mitt liv sann mening.
För drygt sex år sedan firade jag ekumenisk paradmässa på Kungsholmen i Stockholm. Det var där det vände. Jag hade inte varit i en kyrka på två år, med undantag för en julotta. Mitt liv hade sedan tonåren länge varit en vandring i dödsskuggans dal. Min tro var en tro på en alltigenom älskande Gud vars eviga nåd inte räckte till mig.
Gud grep tag i mig, inte genom de gamla myskyrkliga psalmerna, inte genom regnbågspyntet eller förkunnelsen. I lovsången brast fördämningarna i mitt hjärta, som en flod från mitt inre sköljde Guds kärlek över mig och jag insåg att det var här jag hörde hemma, lovsjungandes tillsammans med andra troende. I hela min varelse kändes det, att hit är jag kallad, till att lovsjunga Gud.
I flodvattnets symfoni fanns rösten, de milda orden från Gud: Mitt barn, välkommen hem, vad du har försökt vara duktig, värdig, vara någon annan än den jag skapade dig till. Om du ska lovsjunga mig vill jag att du älskar hela dig själv. Villkorslöst och med hela din varelse.
Likt de tio helade spetälska har Gud gjort mig hel: Idag lever jag öppet som transperson. Jag bejakar den könsidentitet jag sedan barnsben instinktivt identifierat mig med. För första gången i mitt liv älskar jag mig själv, mer och mer för varje dag som går. För min omvärld är det ett mirakel, och det är det för mig med. Jag kunde ha gått ut i vardagen från den där mässan med påminnelsen om att Gud älskar mig, eller att det var dags att komma ut. Men jag gick därifrån med ett hjärta som längtade efter att få lovsjunga, tjäna och älska världen och mig själv. Som med den ensamma återvändande spetälska har Gud gjort någonting oändligt mycket större i mitt liv. Det finns ingen större, vackrare och mer ljuvlig gåva, än att få med hög röst prisa Gud, knäfalla inför Jesus och lovsjunga Guds ära!
Det största i mitt liv är att Gud omvände mig till tro. Tack, Herre.
Tilly Hilariusson,
prästkandidat Uppsala stift