Jag såg en kortfilm om lärjungaskap på YouTube för några år sedan. En tonårsdotter ligger och chillar i en soffa. Hennes pappa går förbi, stannar upp och kommer snabbt tillbaka.

“Jag bad dig städa ditt rum!” säger han, lite förvånat.

“Jag vet!” svarar dottern glatt.

“Men… du har inte gjort det?”

“Jag vet! Men jag har tänkt på det! Mina vänner var här igår och vi satt i rummet och reflekterade över hur det skulle se ut om det var städat. Kolla! Jag har pappret här! Vi gjorde en tankekarta tillsammans. Vi skrev ner exakt vad du sa – och alla gånger jag hört dig säga det eller något liknande förut. Vi kollade upp det på spanska, grekiska, hebreiska och latin!". 

Dottern ler, väldigt nöjd med sin insats. Pappan står stum några sekunder.

“Ehh… Bra jobbat?” säger han förvirrat, innan han går därifrån med händerna över huvudet.

Dottern viker ihop sitt papper och återgår till sitt soffläge. Sedan kommer texten fram på skärmen:

“Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud.” – Johannesevangeliet 14:15.

Vi läser evangelierna och ser att Jesus älskar Fadern. Han älskar honom. Och hur visar han det? Han lyder Fadern.

I Lukas 3:21–22 och 4:1–13 läser vi om Jesu dop, Anden som kommer över honom i fysiskt gestalt som en duva. Fadern som talar från himlen:

“Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.”

Sedan leds Jesus av Anden omkring i öknen. Han fastar i fyrtio dagar. Hungrig. Frestad. Djävulen säger:

“Om du är Guds Son, så befall att stenen blir bröd!”

Jesus svarar:

“Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd.”

Djävulen visar honom världens alla riken och säger till Jesus att om han tillber honom blir allt det han ser hans eget.

Jesus svarar:

“Det står skrivit: Herren din Gud ska du tillbe, och endast honom ska du tjäna.”

Och så fortsätter det – frestelserna, svaren från Ordet, och Jesus val att lyda Fadern.

Sedan har vi Jesus vid brunnen i Samarien (Joh 4:1–30). Lärjungarna kommer tillbaka med mat.

“Rabbi, ät!” säger de.

Jesus svarar:

“Jag har mat att äta som ni inte känner till… Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.”

Vid Getsemane, i de tyngsta timmarna innan Jesus blir gripen (Mark 14:36):

“Abba, Far! Allt är möjligt för dig. Ta den här bägaren ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.”

Ända till korset.

I Johannes 14:15–21 säger Jesus:

“Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud. Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid – sanningens Ande.”

Det här är inte en utmaning vi ska klara av på egen hand. Det är inte ett “gör detta så är du en bra kristen”. Det är ett liv som kännetecknas av ett beroende av Hjälparen! Ett liv där vi följer Jesus att leva som han själv levt. Precis som han älskade Fadern genom att göra hans vilja, så säger han till oss:

Om ni älskar mig – lev så.

Men det är inte ett prestationsliv. Det är inte ens möjligt att klara det utan Hjälparen. Vi är fullständigt oförmögna att leva ut detta på egen hand.

“Världen kan inte ta emot honom, för den ser honom inte och känner honom inte. Men ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

Samma Helige Ande som sänkte sig över Jesus i form av en duva. Samma Ande som ledde honom i öknen. Samma Ande – Sanningens Ande – har vi fått ta emot. Inte som ett tillval. Utan som nödvändig nåd.

Jesus säger:

“Jag ska inte lämna er faderlösa. Jag ska komma till er. Ännu en kort tid, och världen ser mig inte längre. Men ni ska se mig, för jag lever och ni ska leva.”

Han lämnar oss inte. Han är inte färdig med oss. Han säger inte: “Nu är det upp till er!” Han säger: “Jag är med er.”

“Den dagen ska ni förstå att jag är i min Far, och att ni är i mig, och jag i er.” (Joh 14:20)

Han lever. Och på grund av att han lever, lever vi. Och här kommer det som är helt uppochnervänt och fantastiskt:

Vi kan inte ens säga “Jesus är Herre” om inte den Helige Ande uppenbarar det för oss (1 Kor 12:3).

Det är inte vår vishet, akademiska förmåga, eller tur. Det är nåd. Otrolig nåd.

“Den som har mina bud och håller fast vid dem är den som älskar mig. Den som älskar mig ska bli älskad av min Far, och jag ska älska honom och uppenbara mig för honom.” (Joh 14:21)

Men vems kärlek började det med?

“Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom5:8)

Och till församlingen i Efesos: “Men det har jag emot dig: att du har övergett din första kärlek.” (Upp 2:4)

Den första kärleken – det är inte vår passion för Gud. Det är hans passion för oss. Och när vi stannar upp, väntar i hans närvaro, lyssnar – då visar Hjälparen oss Faderns kärlek. Ju mer vi är där, desto mer uppenbaras det.
Att älska honom tillbaka blir sakta, sakta ingen uppgift utan ett självklart gensvar. Det blir en längtan efter att följa hans ord. En hunger och glädje att göra hans vilja. Inte för att vi måste. Utan för att vi vill.

“Låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt ovh behagar honom.” (Rom 12:2)

Det är Hjälparen, Helig Ande som gör detta. Inte i egen kraft – utan i honom. I gemenskap med honom. I kärlek.

Så låt oss inte bara studera hans ord för att kunna mer. Låt oss inte bara lyssna och anteckna. Låt oss inte bara reflektera över det eller visualisera det. Låt oss göra som det står i Jakobs brev:

“Var ordets görare, inte bara dess hörare – annars bedrar ni er själva.” (Jak 1:22)

Låt oss få ta emot nåden, att Ordet ska bli kött i oss.