sofie Halvarsson
Prästen som skriver, sjunger och styrelsegiggar - däribland för Forum för prästvigda kvinnor.
evangelieKrönika
lukas 9:51-62
Gud har liksom en egen plan
Det allra bästa sättet att lära känna en människa är att spendera tid med den. Min mamma brukar säga att om man reser tillsammans med någon, då lär man verkligen känna denne.
Det blir svårt att lära känna någon på avstånd. Visst kan vi närma oss saker och ting genom böcker och i teori, men jag tror inte jag är ensam om erfarenheten att det oftast är när man själv varit på en särskild plats eller i en situation man läst om och mött människorna där, som man verkligen förstår och bryr sig lite extra. Det är i alla fall min erfarenhet av att ha bott och levt ekumeniskt och besökt olika länder och kulturer. Det händer någonting när vi får möta livet på riktigt och inte på avstånd. Man kan kalla att leva nära det man vill lära känna, för ett lärjungaskap.
Jesus använde sig av lärjungaskap. Det var genom att följa honom på hans korta livsresa som man verkligen kom honom nära. Inte på avstånd. När lärjungarna själva ville putta bort barnen som störde honom, sa han plötsligt att de var välkomna. När de ville skicka eld från himlen över Samarien för att de inte gett honom husrum, säger han ifrån. De lärde känna honom genom hur han kom med andra svar än vad de själva bar med sig.
Våld och åtskillnad av människor på grund av deras ålder eller etnicitet är exempel där Jesus säger emot och vill istället se människan bakom. Självklart är det väl så om man ser Gud som en kärleksfull förälder som älskar alla sina barn - för om en del av kroppen smärtar lider hela kroppen, och särskilt den som har älskat fram kroppen, tänker jag.
Det känns ändå som att de flesta av oss har kommit en bit på vägen i efterföljelsen av hur Jesus levde och var. Vi som kämpar för fred, försoning och ser värdet i varje enskild människa. Kanske kan man tänka att det är det vi menar med kristna värderingar. Det finns människor som inte kallar sig troende men som vill följa dessa kristna värderingar. Jag mötte en sådan person häromdagen, och jag tänker att det är en dimension av efterföljelse, men att det finns en vidare och djupare dimension som hör tron till - nämligen relationen.
En troende människa tror på sin egen relation med en treenig Gud. Dimensionen av att Gud också verkar här och nu. Gud finns. Idag finns det ingen mänsklig kropp vi kan följa och ta rygg på som vi vet är Gud. Men det är samma Gud som är skapare och livgivare/livgiverska, som mänsklig kropp i Jesus, som är den heliga anden i vår värld. Gud finns, att följa, här och nu. “Följ mig” går som ett eko genom historien i relationen mellan Gud och Guds älskade skapelse och in i din och min vardag här och nu. “Följ mig!”
Jag tror att efterföljelse rymmer flera saker. I mina egna funderingar av att förstå vad efterföljelse verkligen är hittar jag flera aspekter. För det första, handlar det om vad efterföljelse egentligen är. Det finns en förståelse av efterföljelse som handlar om att just leva efter de kristna värderingarna. Efterföljelse kan förstås som att imitera, efterlikna, göra samma som Kristus. What would Jesus do, är väl en bra benämning på detta. Men det finns ju en annan förståelse av efterföljelse som handlar om att faktiskt följa med, nu.
Det bästa sättet att lära känna någon, är som konstaterat, att spendera tid med den. Resa, göra sin livsresa, tillsammans med den. Vi får en inbjudan att lyssna, se, förundras, lära känna och vara i lärjungaskap till Gud. Vi kan lära känna Gud genom Jesus och texterna, men likaså genom den treeniga Guden, som finns idag. Lärjungaskapet ekar också genom historien, som varje enskild troendes relation till Gud och hur Gud verkar. Vi får följa med och se, förundras och förändras. Jag tänker att lärjungarna efterliknade, men att de först och främst följde med och ville lära känna och spendera tid med den som gick före. De dimensionerna kan också få finnas idag.
Jag tänker också att vi kan reflektera kring vem det är vi följer och vad den treeniga Guden kallar oss till. Mycket av det Gud kallar oss till är att efterlikna Jesus blick och omsorg om andra människor. Men efterföljelse handlar också om att öppna sig för att följa hela den treeniga Guden. Gud är också skaparglädje och liv. Det är en Gud som skapat natursköna färgsprakande omgivningar, som har designat sin skapelse i minsta detalj, som gett oss gåvor och personligheter. En mångfald av så mycket fantastiskt. Så när vi lever i relation till den treenige guden, när vi lär känna Gud i lärjungaskap på vår egen unika livsresa, kanske ett “följ mig” också kan betyda att bejaka sin egen skaparlust. Den heliga anden som kan infinna sig som en intuition och glädje att följa.
Ibland tror jag, när vi pratar om efterföljelse, att vi endast landar i ett tjänande. Det är som att vi hoppar över den relationella glädjen av att bara få vara och lära känna och förundras av Gud. Det kan bli fokus på efterliknandet, i stället för efterföljelsen. Jag tror också ibland att tjänandet blir som en säkerhetslina att hålla sig i, för har vi inte fokus på oss själva kan det aldrig bli fel, som att allt som rör sig inuti oss är av ondo. Jag har själv brottats mycket med huruvida det är okej om jag bara skulle vara glad. Fyller det ett syfte i sig att bara få glädjas, skapa, vara stolt över den man är, eller ska man alltid fokusera på sin nästa i någon slags efterföljelse? Jag tänker att följa anden, och att efterlikna Gud, kan också vara att släppa fram sig själv som en del av skapelsen. Att vi med glädje får blomma som den Guds avbild vi är, och med det hedra skapelsen.
Något vi kan ta med oss från texten och som vi vet sedan innan är att Gud liksom har en egen plan. Livet sker och Guds ande blåser vart den vill. Vad hade hänt om Jesus väntade och anpassade sig efter andra människor som ville att han skulle vänta in dem, innan han gick till Jerusalem? Gud rättar sig inte efter våra rädslor, eller tar hänsyn till att vi vill vara till lags. Livet sker, relationen är här och nu. Vill vi lära känna hur anden blåser, hur livet verkar, då kan vi bara hänge oss Guds timing. Om vi väljer att göra vår livsresa tillsammans med Gud, som i att vi vill kära känna Gud genom att resa tillsammans, då kan ett "Följ mig!” innebära allt möjligt. Ibland innebär det ett tjänande av någon annan, ibland innebär det att lyssna på andens röst inuti och släppa fram sig själv som en del av skapelsen, ibland kan det leda in i sår vi behöver läka, eller ett annorlunda förhållningssätt till livet - men alltid, oavsett vad, in i en livsresa tillsammans med Gud.
Häromdagen hörde ett 9-årigt barn av sig till kyrkan och ville bli döpt. Jag träffade henne, och jag var där i ett slags lärjungaskap och kunde bara förundras. Jag vill spendera tid tillsammans med och lära känna Gud mer, på min livsresa. Jag vill leva i lärjungaskap och efterföljelse. Att få möta barnet var ett sätt för mig att göra det. Det här hänt någonting djupt relationellt i det barnet. Det går att ana att Gud har verkat i henne och att hon vill låta det få komma till uttryck. Det blev för mig en av många stunder, som en anhalt på lärjungaskapets resa, ett sätt att lära känna den treeniga Guden jag tror på.
Sofie Halvarsson,
präst
evangelieKrönika
Lukas 1:26-38
Kan Maria, kan vi
Får man lov att känna igen sig i Maria? Får man lov att känna igen sig i skildringen av hennes möte med Guds vilja i hennes liv? Jag vet att hon i vissa sammanhang är ett helgon, men poängen med helgon är väl ändå att de från början är vanliga människor. Om vi gör för mycket annorlundaskap av Maria, tror jag att vi också tar bort vår egen möjlighet till att själva se att vi kan vara en del av Guds plan.
Jag kan känna igen mig i Maria, i att få veta en hemlighet mellan mig och Gud. När allt hamnar i periferin för att en helig intuition har viskats inifrån. När någonting har uppenbarats som gör att jag plötsligt vet vilket beslut jag ska ta. När man kommer i kontakt med det som verkligen känns sant och att man vet att det är vägen oavsett hur andra kommer reagera. Det enda som spelar roll, är att det är sant. När man på förväg vet att det eventuellt kommer göra ont, men att det gäller att stå bergfast i sanningen och att Gud går med mig.
Jag kan känna igen mig i Maria, i hennes reaktioner av att inte förstå och brist på att själv kunna lista ut hur saker ska ordna sig. Jag kan känna igen mig i att tron får bära när vi inte förstår. Jag kan känna igen mig i allt det mänskliga, att vara rädd, att ifrågasätta - men att också bestämma sig för att det ändå kan vara sant.
Jesus kommer sen att födas och människor följde honom in i den så kallade vägen, kärlekens väg. Jesus som utmanade givna roller, normer och i varje situation förkroppsligade och gjorde fysiskt det så kallade “ordet”, på hur kärleken ser ut i tanke, ord och handling. Hur kärleken och Gud är. Maria ställde sig i kärlekens väg redan innan hon hade fött fram den i en fysisk person. Hon blev ett led i det, ordet, kärlekens väg som alltid funnits, när hon sa ja till en av hennes uppgifter i den kärleksplanen.
Kanske fanns en poäng med att hon var ung, för generellt och förhoppningsvis är vi lite mer oskadade då. Vi kanske inte har hunnit utveckla försvar och skydd mot oss själva och andra. Oftast finns det i unga, en mer viss, mer positiv naivitet och tro, innan vi kanske börjar sätta upp villkor för livet. Jag kan i alla fall känna igen mig i att det var så när jag var yngre. Det kanske också kan bli en uppmaning att bli just så igen.
Så gör hon det där, som vi också kan göra ibland i våra liv, när det känns som att man själv kommer till en förändrande insikt eller bär världens största hemlighet om vart ens liv är på väg. Hon bollar inte med någon. Hon berättar inte för Josef. Hon frågar inte någon lärd eller någon i samhället man skulle lyssna till. Hennes hemlighet var för viktig, för sann, för att prata med någon om. Det kan jag också känna igen mig i. För en tid, lever hon själv med världens största hemlighet. Som hon inte döljer av skam, utan för att den är för viktig för att dela vid fel tid och person. Men det finns en person hon kan
prata med och som hon ger sig iväg ensam till. Jag tycker det är helt
fantastiskt, att trots Marias unika situation så ser ändå Gud till att det finns någon hon kan prata med som går igenom liknande. Det blir Elisabet som blir det fysiska beviset på att orden från Gud var sant. Jag tänker det ändå säger någonting om att det som känns heligt inom oss, som vi vill ska hamna i rätt händer, har en samtalspartner någonstans i världen. Och att när vi möts och delar så uppenbaras beviset på Guds ord.
Jag tror vi kan känna igen oss i Maria. Jag tänker att det är rimligt om vi känner igen oss i Maria, att det är så det ska vara. För uppenbarligen har vi fått en skildring av hur Gud kan prata med oss människor och hur vi kan reagera och hur det kan kännas. Jag tror vi kan känna igen oss i Maria - när vi i våra liv i olika situationer får inbjudan att stå i kärlekens väg, men inte förstår hur det av mänsklig kraft ska gå ihop. Gud expanderar för oss vad som är möjligt. Och det börjar med en tro. Inte en tro som vet hur allt ska gå ihop, då skulle vi ju själva vara små gudar. Utan en mycket mänsklig tro, som kan
innebära både rädsla och att vi inte förstår men att vi trots det i allt det mörka gör plats för en väg där vi ändå vågar prova tanken att det kan gå. Att i tro och handling säga ja och gå kärlekens väg när den uppenbarar sig. Så får resten visa sig. Gud visar hur det vi tänker är omöjligt kan bli möjligt. Jag önskar att vi alla både förmänskligar oss själva och Maria. Att vi öppnar oss för tanken att det är just då, vi i öppenhet och tro, inte ställer oss i vägen för kärleken, utan kan ställa oss i kärlekens väg. Kan Maria. Kan vi.
Sofia Halvarsson,
präst