Får man lov att känna igen sig i Maria? Får man lov att känna igen sig i skildringen av hennes möte med Guds vilja i hennes liv? Jag vet att hon i vissa sammanhang är ett helgon, men poängen med helgon är väl ändå att de från början är vanliga människor. Om vi gör för mycket annorlundaskap av Maria, tror jag att vi också tar bort vår egen möjlighet till att själva se att vi kan vara en del av Guds plan.

Jag kan känna igen mig i Maria, i att få veta en hemlighet mellan mig och Gud. När allt hamnar i periferin för att en helig intuition har viskats inifrån. När någonting har uppenbarats som gör att jag plötsligt vet vilket beslut jag ska ta. När man kommer i kontakt med det som verkligen känns sant och att man vet att det är vägen oavsett hur andra kommer reagera. Det enda som spelar roll, är att det är sant. När man på förväg vet att det eventuellt kommer göra ont, men att det gäller att stå bergfast i sanningen och att Gud går med mig.
Jag kan känna igen mig i Maria, i hennes reaktioner av att inte förstå och brist på att själv kunna lista ut hur saker ska ordna sig. Jag kan känna igen mig i att tron får bära när vi inte förstår. Jag kan känna igen mig i allt det mänskliga, att vara rädd, att ifrågasätta - men att också bestämma sig för att det ändå kan vara sant.

Jesus kommer sen att födas och människor följde honom in i den så kallade vägen, kärlekens väg. Jesus som utmanade givna roller, normer och i varje situation förkroppsligade och gjorde fysiskt det så kallade “ordet”, på hur kärleken ser ut i tanke, ord och handling. Hur kärleken och Gud är. Maria ställde sig i kärlekens väg redan innan hon hade fött fram den i en fysisk person. Hon blev ett led i det, ordet, kärlekens väg som alltid funnits, när hon sa ja till en av hennes uppgifter i den kärleksplanen.

Kanske fanns en poäng med att hon var ung, för generellt och förhoppningsvis är vi lite mer oskadade då. Vi kanske inte har hunnit utveckla försvar och skydd mot oss själva och andra. Oftast finns det i unga, en mer viss, mer positiv naivitet och tro, innan vi kanske börjar sätta upp villkor för livet. Jag kan i alla fall känna igen mig i att det var så när jag var yngre. Det kanske också kan bli en uppmaning att bli just så igen.

Så gör hon det där, som vi också kan göra ibland i våra liv, när det känns som att man själv kommer till en förändrande insikt eller bär världens största hemlighet om vart ens liv är på väg. Hon bollar inte med någon. Hon berättar inte för Josef. Hon frågar inte någon lärd eller någon i samhället man skulle lyssna till. Hennes hemlighet var för viktig, för sann, för att prata med någon om. Det kan jag också känna igen mig i. För en tid, lever hon själv med världens största hemlighet. Som hon inte döljer av skam, utan för att den är för viktig för att dela vid fel tid och person. Men det finns en person hon kan
prata med och som hon ger sig iväg ensam till. Jag tycker det är helt
fantastiskt, att trots Marias unika situation så ser ändå Gud till att det finns någon hon kan prata med som går igenom liknande. Det blir Elisabet som blir det fysiska beviset på att orden från Gud var sant. Jag tänker det ändå säger någonting om att det som känns heligt inom oss, som vi vill ska hamna i rätt händer, har en samtalspartner någonstans i världen. Och att när vi möts och delar så uppenbaras beviset på Guds ord.

Jag tror vi kan känna igen oss i Maria. Jag tänker att det är rimligt om vi känner igen oss i Maria, att det är så det ska vara. För uppenbarligen har vi fått en skildring av hur Gud kan prata med oss människor och hur vi kan reagera och hur det kan kännas. Jag tror vi kan känna igen oss i Maria - när vi i våra liv i olika situationer får inbjudan att stå i kärlekens väg, men inte förstår hur det av mänsklig kraft ska gå ihop. Gud expanderar för oss vad som är möjligt. Och det börjar med en tro. Inte en tro som vet hur allt ska gå ihop, då skulle vi ju själva vara små gudar. Utan en mycket mänsklig tro, som kan
innebära både rädsla och att vi inte förstår men att vi trots det i allt det mörka gör plats för en väg där vi ändå vågar prova tanken att det kan gå. Att i tro och handling säga ja och gå kärlekens väg när den uppenbarar sig. Så får resten visa sig. Gud visar hur det vi tänker är omöjligt kan bli möjligt. Jag önskar att vi alla både förmänskligar oss själva och Maria. Att vi öppnar oss för tanken att det är just då, vi i öppenhet och tro, inte ställer oss i vägen för kärleken, utan kan ställa oss i kärlekens väg. Kan Maria. Kan vi.