Barnen är hämtade på skolan. På väg hem i bilen: Lärde ni er något i dag? Vad var det för mat?
Inget svar som vanligt. Och jag vet ju varför, jag ställer rationella vuxenfrågor, de snappas inte upp på barnens radar. Det är som brus.
Hur var det nu igen? I den där BVC-podden? Man skulle ställa frågan på ett speciellt pedagogiskt sätt… “Pappa, idag hittade vi guld i bäcken. Alltså, riktigt guld!”

Vem är störst i himmelriket? Frågan är kanske lika plump som mina i bilen. Inte bara felformulerad. Lärjungarna har nog inte förstått vad Guds rike handlar om. Jesus har försökt belysa på olika sätt. Inte bara en fysisk plats att peka på här och nu. Kanske snarare ett tillstånd att träda in i. Guds dröm för världen. En dröm vi alla kan få dela och redan delta i. Delvis en närvaro att uppleva här och nu, samtidigt en dragningskraft mot dess fulla framtid.

Parkerar bilen. Börjar fundera på om det finns lingonsylt till blodpuddingen hemma.
“Pappa, kan du bära mig?” Nej, jag har för många saker att bära, du måste gå själv. Barnen kliver ut, skoldagens nya teckningsalster blåser ut på uppfarten. De tittar på varandra och på en alldeles given men samtidigt helt outtalad signal är tävlingen tydligen igång.

Vem är störst i himmelriket? Omvänd er, svarar Jesus. I just denna perikop används inte ordet metanoia - förändra ert sinne. Utan strephō - vänd om, byt riktning. U-sväng. Störst? Ni är helt fel ute. Läser kartan upp och ner. Vänd på allt! Jesus försöker ge dem nya förutsättningar att navigera bättre. Genom att lyfta fram ett litet barn? I antikens värld var barn väldigt sårbara och helt beroende. Utan status, utan röst, längst ner i hedersordningen. Snudd på chockerande. Bli som dem?

Smågruset smattrar och skvätter. Det tjoas och hetsas, hejas och klagas, uppför hela grusgången, förbi den tvära vänsterkurvan med den undernärda pionen. Upp på verandan, axel mot axel och då får kaxige lillebror någon slags superkraft och genar förbi storebror, flyger fram till dörrhandtaget och utbrister nöjt “Jag vann! Guldmedalj!”

Vem är störst i himmelriket? Jesus kanske suckar tålmodigt: Ni fokuserar på positioner, men i Guds rike är ordningen omvänd. Den med stor makt ska tjäna. De utsatta och små ska lyftas upp. Hjärtat ska inte bulta av din prestation att nå fram först, utan slå i takt med den som inte nådde fram alls. Att ta emot den som inget har är att ta emot Jesus själv.

Lillebror tittar tillbaka sådär odrägligt nöjt när storebror vädjar desperat: “Du öppnade ju dörren igår, det är faktiskt min tur.” Tiden stannar. Jag ser scenen spelas upp i repris från tidigare. Lillebror kan vara just lillebror och sätta sig på tvären. Hävda sin rätt. Han vann ju.
“Ja, just det. Du kan få öppna. Om… jag får vara katt och du är min ägare som just skulle släppa in mig.” Båda går in nöjda, släpper alla kläder i en hög mitt i hallen och fortsätter leken.

Vem är störst i himmelriket? Barn tävlar, men på ett helt annat sätt än vuxna. För oss är det ofta kopplat till prestation och placering. För barnen är det i lek. Att “bli som barn” kan också vara en inbjudan att skifta perspektiv. Att sluta se världen som en karriärsstege och börja se den som Guds dröm att gemensamt delta i. En lek. En dans. Kasta kartan och utforska med helt nya ögon.
Jag hör Jesus uppmana oss: Föreställ er att ni såg på världen genom barnets ögon. Hur skulle den se ut? Förtrollad. Full av potential. Lekfull. Vacker. Gränslös. För ett barn är en kartong ett slott. För ett barn skogen full av guld. För ett barn kan blodpudding vara en nyårssupé. Det är förmågan att se
potentialen i det som är. En vardag full av hopp och förundran.

Gud, öppna mitt hjärta och mina ögon. Amen.