Det finns många frågetecken man kan ha kring Kristi himmelsfärds dag. Varför kommer det en röd dag på en random torsdag i maj? Är det inte något lite märkligt med en berättelse om hur Jesus rycks iväg av ett moln, som om himlen befann sig något strax ovanför stratosfären? Och vad finns det förresten att fira? Det är ju dagen då lärjungarna tar farväl av sin mästare för andra gången – ja, kanske den rent av kunde uppfattas som granne med Långfredagen!

Med tiden har jag dock kommit att älska Kristi himmelsfärds dag. Och vägen till att hitta den kärlek gick för mig genom att först upptäcka mer både om vem Jesus är och hur allt som skedde honom också handlar om mitt eget liv.

Såväl evangelium som epistel kan argumenteras vara huvudtexter denna dag, då bägge skildrar Jesu uppstigande till himlen. Men det visar sig vid närmare undersökning att temat kring Kristi uppstigande återkommer på en mängd ställen i Nya testamentet. Kanske besvarar det frågan många ställt sig varför den andra trosartikeln i så hög grad fokuserar på Jesu födelse och död samt hans alla färder mellan himmel och jord, medan Jesu verksamhet och undervisning mellan julen och påsken inte nämns alls.

Trosbekännelsens andra artikel lyder:

”Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Vi får alltså höra om Sonens ”födande” från Fadern, om hur han sedan blir till som människa och föds av Maria här nere på jorden, i tiden, för att därefter pinas, korsfästas, dödas och begravas. Nedåt, nedåt, nedåt. Men på Påskdagens morgon vänder allting. Upp ur graven, upp ur döden! Sen himmelsfärden, med destination tillbaka till Guds tron och Faderns högra sida, i himlen. Och som en liten knorr på slutet – en fingervisning mot vad som komma skall: han ska återvända och ställa allt till rätta igen.

I dagens evangelietext, skriven av Lukas, talas det inte mycket om vad alla dessa rörelser innebär. Men i verserna precis före vårt evangelium står det att Jesus ”öppnade deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna” – och särskilt är då poängen att de ska förstå hur allting i Skriften handlar om hur Messias måste lida, dö och uppstå på tredje dagen. Ner och upp igen.

Även i dagens epistel, från ”Lukasevangeliet, del 2”, alltså Apostlagärningarna, får vi en redogörelse av himmelsfärden. Det är för mig trösterikt att där läsa om hur lärjungarna som bevittnade det hela, precis som i evangeliet, trots sina nu öppnade sinnen fortfarande inte förstår någonting. De använder sin sista chans att tala med Jesus till att ställa olika frågor om Jesus nu ämnar åstadkomma diverse realpolitiska förändringar och upprätta ett israelitiskt imperium av något slag. Och Jesu svar är enkelt: ”Det är inte er sak att veta.” (Apg 1:7). Det som istället är deras sak att veta är att de skall få kraft av den Heliga Anden till att vittna om vad de sett och hört Jesus göra och säga – här, där och till jordens yttersta gräns. Och med det uppdraget, rustade av Andens kraft, fortsätter sedan hela Apostlagärningarna. Lärjungarna går ut i världen styrkta av det som hänt och verkar i Jesu namn som hans kyrka på jorden – hans kropp.

Men vad är då grejen med alla dessa färder uppåt och nedåt? Det är många som, i ljuset av en modern världsbild, har studsat mot tanken på att Gud bokstavligen skulle sitta på en gyllene tron ovan molnen med en paxad plats på högra sida åt Jesus. Kosmonauten Jurij Gagarin ska (enligt sovjetisk propaganda) följaktligen ha sagt att han inte ”såg någon Gud där uppe” när han som första människa åkte ut i rymden.

Det stämmer visserligen att den antika världsbild som Nya testamentet utgår från skiljer sig från den som idag är gängse. Denna världsbild, som C.S. Lewis kallar ”den förkastade bilden”, struktureras utifrån utgångspunkten att det finns en inneboende mening nedlagd i hela kosmos. Här nere på jorden, där vi bor, finns växlingens och förändringens värld. Nedanför oss finns stoft, grav och död. Men ovanför oss, bortom det vi på egen hand kan nå, finns en långt större och högre värld. Där finns stjärnor och planeter, änglar och andemakter - och bortom allt detta finns källan till allting: Gud själv.

Astronomiskt finns det så klart ett flertal saker att invända mot denna bild, men det är inte heller den sortens frågor som Lukas och de andra författarna i Bibeln försöker fästa oss vid. För kanske finns det andra sorters lärdomar vi kan göra av att stanna upp inför den rörelse Jesus gör genom alla dessa platser: Himlatronen, skötet, krubban, stränder och berg, korset, graven, dödsriket, åter till sjöstränderna och bergen och till slut åter till den himmelska tronen.

När jag var liten trodde jag att en andlig och verkligt kristen människa var någon med huvudet bland molnen. Någon som inte bryr sig så mycket alls om det som sker på jorden, eftersom det ju är himlen som är grejen. Ett bibelord som har använts för att bekräfta en sådan bild lyder: “Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden” (Kol 3:2). Men läser vi några verser runt omkring blir det desto mer intressant:

“Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom.” (Kol 3:1-4)

I dessa verser och i hela Kolosserbrevet, som utgör perfekt läsning i Kristi himmelsfärdstid, framträder en bild av såväl Kristus som av oss som döpts till Kristus som en gång fick och än idag får min tanke att svindla. Paulus säger att vi genom dopet gjorts ”levande tillsammans med Kristus” (Kol 2:12-13) - vilket också råkar vara ärkebiskop Martins valspråk. Detta betyder att allt det som skett med Kristus också speglar riktningen i våra egna liv – ja, här står ju att han är vårt liv. I honom ser vi sanningen om vem Gud är, men också om vilka vi är.

Om detta går att skriva hyllmeter av reflektioner. Men det jag vill stanna upp inför idag är att Kristi himmelsfärd måste ses i ljuset av hans ”jordefärd”. I nicenska trosbekännelsen står det om Jesus att han

”…för oss människor
och för vår salighets skull
har stigit ned från himmelen
och tagit mandom…”

Detta är evangeliet i koncentrat. Jesus nedsteg ”för oss” och ”för vår salighets skull”. För att vi desperat behövde en frälsare. Som Filipperbrevet beskriver det ”vakade [Jesus] inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev en av oss.” (Fil 2:7) Detta ”avstående” utgör något av kärlekens djupaste väsen och är uppenbarligen skälet varför vi nu firar en Kristi himmelsfärd. Paulus fortsätter: "Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn…” (Fil 2:9).

Kristi himmelsfärds dag är dagen då vi firar helheten av allt Jesus gjort för oss genom sitt nedstigande till jorden och återvändande till himlen. Hans verk är fullbordat – nu har Gud upphöjt honom och krönt honom till världens sanna kung. Men den som kan sitt kyrkoår vet vad som händer efter detta – nu handlar resten av tiden om vad Gud därför vill göra genom oss.

Lärjungarna som stod där på berget fick alltså inte uppdraget att greppa tag i Jesu häl och åka med upp till himlen. Nej, de skulle gå ut i hela världen och göra det Jesus gjorde. I kraften av korset och uppståndelsen finns det nu inte längre något att vara rädd för. Det är också poängen i Kolosserbrevet:

“Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus. Ty i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning.” (Kol 2:8-9)

När vi ser på Jesus, ser vi sanningen om vem Gud är: någon som älskar människan och hela skapelsen nog för att dö för den, för att hela och rädda allt som var på väg att gå förlorat. Men i Jesus ser jag också storheten i att vara en människa. För i en mänsklig kropp valde Gud att förlägga ”hela den gudomliga fullheten” – och den kroppen är också din och min kropp.

”Så är vi, fastän många, en enda kropp…”

”Kristi kropp, för dig utgiven.”

Genom att åter och åter fira och leva detta mönster som Jesus visade genom sitt ned- och uppstigande, hittar vi nyckeln till allt kristet liv. Fastän vi ”lever ett osynligt liv med Kristus”, som ju stigit upp till Fadern, levs detta liv ändå här på jorden, som hans kropp. Och även den kroppen ska ”anta en tjänares gestalt”. Också vi är kallade att stiga ner i världens lidande och mörker, till varje kall och kylig plats och varje ensam och övergiven människa, för att Kristus genom oss ska kunna ”älska världen tillbaka till Gud”, som Olov Hartman uttryckte det (SvPs 62:2).

Himmelsfärden säger alltså på en och samma gång: ”allting är klart!” och ”det är nu det börjar!” I Apostlagärningarnas första verser står det att Lukas förra bok handlade om allt som Jesus ”gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen”. (Apg 1:1-2) Det som följer därpå är den tid vi fortfarande lever i – allt det Jesus gjort och fortsätter göra sedan dess. För kyrkans huvud må vara uppe bland molnen – men dess händer och fötter är fortsatt djupt försjunkna i jord och myllan där livets träd ska växa.

Därför älskar jag Kristi himmelsfärd.