Jag ville skriva om ett speciellt tillfälle som jag var med om nyligen. Det var det perfekta ämnet för en sån här krönika inför Apostladagen. Människor som blir utsända till tjänst för Gud; Vi hade precis varit med om det tillsammans med ungdomar på mitt jobb och jag levde fortfarande i euforin omkring det. Klockrent, tänkte jag.
Men sen hände något. Mitt i knådandet och gräddandet av text-tankar inför skrivuppdraget behövde jag byta riktning. Kill a darling. Skriva det som behövde skrivas.

Detta hände:

Det var fredag kväll och jag skulle gå på min sedvanliga kvällspromenad. Favoritskor på. Airpods in. Poddavsnitt on. Det är sen länge. Alltid samma sak. Men denna gång kände jag inte för det. Något tog emot och det tog emot rejält.
Själva promenerandet tog inte emot. Att gå ut och gå. Det finns inget motstånd i det. Efter en dag full av beslut, ansvar, en hel del del dator och sittande, planerande, strukturerande, pusslande, matande och till slut nattande av barn. Att gå på promenad i slutet av dagen är en slags livlina. Jag finns. Min kropp finns. Naturen, luften och andningen finns. Det som tog emot var mobilen. Det låter kanske banalt, men det blev en stor sak för mig och när jag lite senare läste Apostladagens evangelietext ordentligt blev det spiken i kistan för inriktningen på denna text.

En stund innan promenad-tajm hade jag legat på golvet i köket och skrollat något. Tradera tror jag det var. Något behövde köpas in. Eller inte. Plötsligt hade mobilen blivit varm och konstig så jag stängde av den. Och nu kände jag inte för att starta upp den igen. Det tog emot. Allt den stod för. Symbolen mobilen. Jag hade kommit till en gräns. Jag drog mig undan.
När Jesus drog sig undan i tredje kapitel blev det inte riktigt som han hade önskat, kan läsaren ana. “Han drog sig undan… en massa människor följde med…”. Det är ju synd om Jesus här. För hur trevligt det än kan vara behöver vi människor (även om vi också råkar vara Gud) dra oss undan ibland. Det kan bli för mycket av det goda, helt enkelt. Och en mobiltelefon är ju inget ont i sig. Men det är precis det som är problemet för mig. Jag är inte en person som doom-skrollar mig igenom min fritid. Men jag gör något annat med mobilen. Jag fyller mycket av min vakna tid med podcasts, musik, text, filmer, upplästa debattartiklar på väg till jobbet, nyheter, kommentarer på sociala medier, konversationer med vänner, statistik, forskning och allt möjligt innehåll och interagerande - hela dagen lång. Varför? För att det är oändligt och för att det är möjligt, hela tiden. Om jag skulle försöka göra en objektiv analys av allt innehåll skulle det nog inte vara speciellt dåligt innehåll. Det har bara varit alldeles, alldeles för mycket sen en tid tillbaka.

Ett ord ekade i mitt inre hela den efterföljande promenaden och har gjort så dagligen sen dess - intentional. Jag antar att det kan översättas med “avsiktlig” eller liknande, men engelskan är som vanligt bättre. Det är min intention som har varit problemet. På något sätt har mobilen fått en särställning i mitt liv. Jag är relativt "intentionell" annars i mitt liv, tror jag. Men när det kommer till mobilen är jag som en zombie. Allt är intressant. Allt kan ge mig nya insikter. FOMO är på topp, men nu är det stopp.
Jag tänker göra som Jesus - ta min båt och sätta mig själv på säkert avstånd från det digitala vimlet. Det står kort beskrivet i Markusevangeliet, men det är kärnfullt. Jesus flyr inte från människorna, men han kan inte vara till nytta om han hela tiden står mitt i vimlet. Hans intention var att skapa ett utrymme. “Skulle ni kunna fixa en båt åt mig tro?”. Och sen, några verser senare - ytterligare ett utrymme - berget. Där Jesus kallar till sig de tolv som ska bli hans närmaste lärjungar. Apostlarna, de första församlingsledarna, den kristna kyrkans fundament.

Det verkar som att allt av stor vikt i Jesus liv och gärning sker i anslutning till att ett avsiktligt utrymme har skapats. Ett annat exempel är när Jesus förs ut i öknen av anden i fjärde kapitel och ytterligare ett är Jesus i Getsemane, kanske bäst beskrivet i Markus 14 fjortonde kapitel.

Nästan inget i mitt liv liknar det livet Jesus eller lärjungarna levde. Ändå är några av de viktigaste aspekterna fortfarande exakt samma - till exempel människor som lätt distraheras och behöver skapa utrymme för sig själva. Och när vi gör det, när vi tar oss upp på berget och stänger av distraktionen är det inte en akt av egoism eller isolering. Tvärtom. Det är snarare först då vi kan förstå hur våra liv kan göra skillnad för andra människor. Oavsett om vi är lärjungar från antiken, världens frälsare eller trebarnspappor med mobiltelefoner.