Få söndagar har så många texter fyllda av hopp som Domsöndagen. Jesajatexten i första årgången: ”Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord…”. Dagens episteltext, i andra årgången, från Uppenbarelseboken: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem… han skall torka alla tårar från deras ögon...”. Och evangelietexten från Johannes: ”Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem…”.

Debbie Weissman, som snart fyller 80, är en modernt ortodox judinna. I tjugoårsåldern flyttade hon från USA till Israel, utbildade sig till judisk utbildare och har ägnat en stor del av sitt liv åt religionsdialog och möten över religionsgränser, först med kristna, sedan också med muslimer och andra, i Israel, Palestina och på många andra ställen. Jag har träffat henne i Jerusalem, i Budapest och i Söderköping. Dialogen har blivit hennes livskallelse.

Häromåret gav hon ut sina memoarer. Boken heter ”Memoirs of a Hopeful Pessimist”. ”En hoppfull pessimists memoarer”. Jag älskar den titeln. Det är något annat att vara en hoppfull pessimist än en ”äh, det ordnar sig”-optimist. Boken har också en undertitel: ”A life of activism through dialogue”. ”Ett liv av aktivism genom dialog.”

Hon beskriver sin djupa oro över hur rasismen blir alltmer normaliserad, på olika håll i världen. Men det här är också så viktigt för henne: ”Jag har levt tillräckligt länge för att veta att saker kan förändras, ibland oväntat, och att situationer sällan förblir statiska, på gott och på ont”. Som Berlinmurens fall, en novemberkväll för 36 år sedan.

Debbie skriver: ”Många säger att visdomens kärna är vetskapen om att ’det här ska också gå över’. Om fler unga människor insåg det, skulle det kanske finnas mindre av självmord bland tonåringar”. ”Gud är”, fortsätter hon, ”överraskningarnas Gud”. Och Debbie citerar en gammal vän till henne, den förre palestinske evangelisk-lutherske biskopen Munib Younan, hur han brukar säga att ”Så länge du tror på en levande Gud, måste du ha hopp”.

Ett trotsigt hopp om att när livet är förjälvligt så behöver det inte alltid vara så. Och om att det lilla jag kan göra kan ha betydelse. På något sätt. Trots allt. Trotsandes allt. Med Guds hjälp. Det är vackert så.