Ofta när jag möter anhöriga inför en begravning finns det ett återkommande önskemål: att det ska vara ljust och enkelt.

Det är som att kyrkan i många människors ögon fortfarande förknippas med något tungt, mörkt och krångligt – motsatsen till hur vi önskar ha det när sorgen är där. Vid en begravning förra veckan, där de anhöriga uttryckt att de inte ville ha det ”kyrkligt eller kristet”, kom dottern fram efteråt. Hon bad att få griftetalet och stod länge och letade efter rätt ord. Till slut log hon och sa:

– Det var… luftigt.

Jag hann tänka att det där kanske inte riktigt lät som något positivt men uttrycket i hennes ansikte avslöjade att det var det. Och ju mer jag tänkt på det, desto mer har jag fastnat för det där ordet. Luftigt. Något som inte tynger eller ställer krav, men ändå berör och engagerar.

Vi närmar oss fastetiden i kyrkan, med söndagen Septuagesima. Septuagesima betyder ungefär ”den sjuttionde” – omkring sjuttio dagar före påsk. Inte exakt men ungefär. Fastan, en tid som inom kyrkan också många gånger förknippats med det där andra: mörkt, allvarligt, krävande. Julens glitter är bortstädat och vi bjuds in till något mer avskalat.

För de flesta svenskar idag är fastan ingen tid som gör särskilt mycket väsen av sig. Många äter en semla på fettisdagen, men sedan fortsätter livet ungefär som vanligt. Den muslimska fastan, Ramadan, är betydligt mer synlig – en praktisk, tydlig tid där många vet vad som gäller. Men vad gör egentligen en kristen under fastan? Finns det något i Petrus och Jesus samtal i söndagens text som avslöjar något om fastan?
Bakgrunden till samtalet är ganska dramatiskt. En rik man har gått bedrövad bort efter att Jesus sagt: ”Sälj det du äger och följ mig.” Priset var för högt för mannen.  Lärjungarna undrar, hur ska det gå för oss? Jesus svarar. För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.
Och sedan, mitt i allt detta säger Petrus det där som är så… Petruskt:

- Men vi då? Vi har ju lämnat allt och följt dig. Vad ska då vi få?

Det är ingen särskilt from fråga. Men samtidigt är den djupt mänsklig. Vem av oss har inte undrat: Var det värt det? Vad får vi för det vi gör? Jesus avfärdar inte frågan. Han talar om att det vi gör som kristna inte är bortkastat men att avkastningen ligger längre fram. Men så vänder han perspektivet:

- Många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först.

Under fastan frågar vi oss, vad ska allt vi avstår leda till? Vad händer när vi går mer i kyrkan, hör av oss till en gammal vän, fastar från sociala medier, läser Bibeln mer eller gör något annat? Kanske pekar Jesus återigen på framtiden men också det där kryptiska om att vi kanske inte alla gånger förstår hela bilden. De sista ska bli först.

Inom befrielseteologi, feministteologi och queerteologi har den där meningen burit stort hopp och ett viktigt löfte. Att det som räknas i Guds rike inte är det samma som värderas högt i världen runtomkring oss. En upp-och-ner-vändning av det självklara i hur vi ser på normer och ideal gällande kön, sexualitet, klass, funktion och/eller status.

Om vi läser lite längre i texten möts vi av liknelsen om arbetarna i vingården. De som kommer in sist och arbetar får lika mycket som de som slitit hela dagen. Där blir det också tydligt: Gud räknar inte som vi människor. Gudomlig rättvisa och kärlek ser annorlunda ut än människors.

Vi går snart in i fastan. För någon är det en inåtvänd och utmanande tid. För många svenskar passerar den ganska obemärkt. Men kanske kan fastan i år också få vara just det där ordet från begravningen: luftigt. Något som inte tynger eller ställer för mycket krav. Men ändå berör och engagerar oss. Samtidigt en upp-och-ner-vändning av världens måttstockar i våra liv. En tid att städa undan normer som inte tjänar oss i framgång, pengar och makt. Att i stället bjuda in det som får oss att blomstra och gå med Gud.

Inte trångt.
Inte tungt.
Men luftigt.