Jag sitter i skrivande stund med en begynnande förkylning, halsont och en total övertygelse om att konfirmationslägret jag precis kommit hem ifrån har varit något som förändrat liv. 

Som ledare för en  konfirmationsgrupp är ambitionerna många och från släktingarna som kommer på deras konfirmationsdag kan det finnas tydliga förväntningar på vad deras ungdomar ska ha lärt sig. Trosbekännelsen och "Vår Fader" ska sitta och kanske även "10 Guds bud". Och JA, det ingår i undervisningen, det gör det. Är det den kunskap som ungdomarna om några år kommer att återberätta när de tänker tillbaka på sin konfirmationstid? Jag tror inte det. 

I början av vårt läger var det en TikTok-låt, som just nu trendar, som spelades om och om igen på högsta volym och de flesta tänkte nog att det här blir vår lägerlåt. Vad som inte hade räknats med var att andra halvan av lägret bestod av att vid nattning, under lunchen, andakter, pauser, och fritid på dagarna spenderades med att sjunga om hur:

HAN HAR ÖPPNAT PÄRLEPORTEN 

SÅ ATT JAG KAN KOMMA IN
(KOMMA IN TILL PAPPA)

GENOM BLODET HAR HAN FRÄLST MIG 

OCH BEVARAT MIG SOM SIN!

Att undervisa i kristen tro är att föra vidare faktakunskap, det är det. Men det är också att lyssna till evangelietextens uppmaning “följ med och se!” där kunskapen i form av att erfara tro och liv blir något omvälvande, något livsavgörande. Att vara konfirmand är ett exemplariskt exempel på att följa med och se. Där får man erfara och vara med och bygga en god kristen gemenskap med allt vad det kan innebära. Där folk ser till att ingen sitter själv på kvällsfikat: för vi bjuder in och ser varandra. Där andakter firas och vi är med och tar del av det heliga i de stunderna. Där skratt delas när olika bibelberättelser spelas upp för varandra, när försök till moderna omtolkningar har gjorts. Där någon tår fälls: för vi får vara sårbara och få tröst av varandra. Där konfirmanderna spontant börjar köra ringlekar och är det första de vill visa föräldrarna när vi går av från bussen, efter en vecka iväg på läger. 

Istället för att bara svara på frågan om vart han bor bjuder Jesus istället in lärjungarna att följa med, det får ta den tid det tar. Jesus visar vägen och vi får följa med, vi får erfara istället för att bara få det berättat för oss. Sen är det våran tur att säga till nästa person som nyfiket undrar vad allt detta är att “följ med och se!”. Det kan vara att åka på konfirmationsläger eller att ta med sin vän på gudstjänsten. Tro och liv är något vi erfar, inte bara något vi ska få berättat för oss. Jesus visste det då som nu att vi behöver få testa och känna på. Så vi får ta tillvara på den kraft som ryms i orden: följ med och se!