För 20 år sedan hade jag djup dödsångest. Efter att min kära styvpappa hastigt gick bort kunde jag inte längre blunda för dödens ofrånkomlighet, och utifrån den ateistiska världsbild jag hade i yngre tonåren innebar döden ett definitivt slut. En utradering. En kall, obarmhärtig utplåning från existensens tillvaro.

Jag ägnade mig i min ångest åt att försöka föreställa mig hur det skulle vara att vara helt död, och det går ju inte. Det blir inte svart, för jag har inga ögon att se med. Det blir inte tyst, för jag har inga öron att höra med.
Jag kommer aldrig igen kunna uppleva något, tänka något eller älska någon, och det som verkligen skrämde mig var insikten att jag inte ens skulle kunna minnas att jag någonsin gjort något av detta. Jag skulle bokstavligen inte längre finnas.

När vi läser påskdagens evangelietext ser vi en liknande hopplöshet hos de kvinnor som gick till Jesu grav. Inte för att de trodde att döden var det definitiva slutet. De delade likt de flesta andra judar övertygelsen om att Gud kommer uppväcka alla på den yttersta dagen.
Nej, hopplösheten bestod i att de inte trodde att Messias överhuvudtaget skulle dö. Att Jesus korsfästes betraktades som det yttersta beviset på att alla föreställningar om att han skulle befria Israel var hittepå. Men när de kom fram till graven var stenen bortrullad och kvinnorna mötte ett budskap som kom att skaka om hela världen: "Varför söker ni den levande här bland de döda?" Jesus lever. Graven är tom. Döden fick inte sista ordet.

Jesus gav oss inte bara fina ideal om kärlek, förlåtelse och fiendekärlek. Han visade att Guds liv är starkare än döden. Han visade att korset inte slutade i nederlag, att lidandet inte var meningslöst, att den självuppoffrande kärleken inte var naiv. Han visade att den som ger sitt liv i kärlek vinner mer än den som bygger sitt liv på makt.

Det är också slående att de första vittnena är kvinnor, vars vittnesbörd ofta föraktades i antiken. Vi ser det i evangelietexten: de manliga lärjungarna avfärdar först det de säger som tomt prat. Gud väljer de röster som världen gärna underskattar. Han låter evangeliet börja i munnar som maktens människor inte riktigt räknar med. Det säger något vackert om Guds rike. Där får sanningen springa före statusen. Där får evangeliet väga tyngre än hierarkin.

I påsktiden för 20 år sedan drabbades jag av detta evangelium. I Uppsala domkyrka tog jag emot budskapet om de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Och jag förstod för första gången att anledningen till att vi firar Jesu uppståndelse på påsken inte bara är att vi är glada för hans skull – vi firar att vi en dag kommer få uppstå och för alltid vara hos honom.

Graven är tom.

Kristus är uppstånden.

Och därför finns det hopp för dig, för kyrkan och för världen.