De stora bruna ögonen brann av iver. Sjuåringen, som ofta kom till söndagsskolan, ryckte mig i armen och berättade att hon hade något vi måste be för - nu, på en gång, och med detsamma. Orden var snabba och entusiasmen påtaglig, nästintill på gränsen till otålig.
"Vad ska vi ber för?", frågade jag och mötte barnets allvarliga ansikte. "Vi måste be för min granne - att min granne också ska bli kristen", svarade barnet.

I evangelietexten talas det om en tro. Det är Johannes Döparen som undervisar sina lärjungar och han berättar om tron på den som kommer ovanifrån och tron som leder till ett evigt liv. Även i Johannes ord tycker jag mig förnimma en iver och ett allvar. Precis som hos
sjuåringen är angelägenheten påtaglig. Det handlar om liv och död. För som Johannes säger:
“Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet". 

Dualismen gör sig påmind i det Johannes Döparen säger. En dualism som många i hans närhet inte var helt främmande för och som även evangelisten Johannes skrev utifrån. Mörker i motsats till ljus, godhet i motsats till ondska, det gudomliga i motsats till det mänskliga. I texten: evigt liv i motsats till icke-liv. Ytterligheter som visserligen är i samklang med sin kontext men som kanske kan upplevas onyanserade. Eller syftar de till att påtala något akut?

För visst tror vi att livet med Jesus har betydelse - att det förändrar oss och påverkar oss? Att oavsett om vår tro kommer till oss helt plötsligt eller är något som växer fram med tiden så påverkar det vårt liv? Att det gör skillnad? Det vill jag i alla fall tro.

Jag tänker att det också var det här som barnet i söndagsskolan gav uttryck för. Säkerligen hade hon hört, från andra i kyrkan eller i bibelns berättelser, om en Jesus som uppstod till evigt liv och att alla som tror på honom också får evigt liv. Oavsett hur detta eviga liv tolkas så var det barnets genuina omtänksamhet som låg bakom den glödande viljan att be. För vem vill inte önska evigt liv för den man bryr sig om? Även för grannen. Och det här var nog heller ingen konstighet för barnet - att önska tro för någon annan.

Denna tro som är en gåva och som ges åt oss ovanifrån. Mystiskt och ibland obegripligt. Kanske kom den till oss med musikens virvlande toner, kanske i vår hänförelse över skapelsens storhet eller när vi för första gången gick in i en kyrka och slogs av rummets himmelska skönhet. Eller kanske kom den till oss genom ord, handlingar, samtal och blickar som möttes.

Andens vind sveper över världen… och verkar. Och tron skänks på de mest vidunderliga, sällsamma, stillsamma och ibland mest fantastiska sätt.