Jag ligger på knä i köksträdgården och rensar ogräs. Gud har precis svarat på en fråga jag inte visste att jag hade ställt. Och kanske har det här ställt allt på ända. 

Det hela började med att jag fick en förfrågan om att skriva en krönika över evangelietexten i Lukasevangeliet. Så nu har jag slagit upp min bibel och läst igenom stycket några gånger. Jag har läst verserna före också. Jag brukar göra det, för att förstå i vilket sammanhang Jesus säger det han säger eller gör det han gör. 
Sedan har jag tagit med mig tankarna kring dessa verser ut, till köksträdgården, där jag är nu. Här kan mina tankar dansa fritt medan händerna jobbar med (mot) rötterna från nässlor och kvickrot. Fram och tillbaka dansar tankarna, kring det här med att döma, och kring det Jesus säger i verserna före; om att älska. Han säger att det inte är att älska på riktigt om vi gör det som ett svar på kärlek vi redan fått eller förväntar oss att få. Att kärleken inte skall vara en transaktionell handling, utan ett givande, utan krav eller förväntan på motprestation. Att varje villkor gör kärleken mindre Gudomlig. Vi skall inte älska för att få något tillbaka, utan älska i egen rätt. 

Jag försöker att tvinga tillbaka tankarna till de verser jag egentligen skall fundera kring; de om dömande, men de cirklar hela tiden tillbaka till det här med kärleken. Och till slut ger jag upp och låter Gud styra mina tankar dit där de tydligen borde vara. För för mig finns det något som skaver här, mitt i kärleken. Jag känner mig träffad. Inte på det där behagliga bekräftande sättet, nej, jag känner mig utpekad och exponerad.
Tack gode Gud för det! Tänk så fantastiskt ändå, att evangeliets text träffar mig här och nu. Att den har en inverkan på mitt liv, på riktigt. Att den känns relevant och träffande. För så är det, jag känner mig träffad. Det är ju mig han pratar om när han säger ”Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek.”

Jag är den syndaren. 

Förra gången jag var utbränd berättade jag för psykologen på vårdcentralen att jag ville bli älskad av alla och gjorde mitt yttersta för att alla skulle tycka om mig. Det är naturligtvis en helt omöjlig uppgift, som jag har givit mig själv. Jag kan inte kontrollera vad andra tänker och känner. Jag kanske kan öka mina chanser för att bli omtyckt och älskad genom att vara extra trevlig, duktig, tillmötesgående, stryka medhårs, vrida mig själv ut och in för att göra mig förtjänt av andras kärlek. Men jag kan fortfarande inte kontrollera hur de känner. 

Det är tio år sedan jag satte ord på det här beteendet, hos psykologen. Som jag minns det var det inget vi arbetade med. Det var mer ett konstaterande. Det här är den roll jag har tilldelat mig själv. Och det är så jag har fortsatt att förhålla mig till mina medmänniskor. Tills nu. För här, på knä i köksträdgården, inser jag att Gud, genom evangelietexten, precis har befriat mig från den bördan. Mitt jobb är inte att få andra att älska mig. Det är en omväg. Dessutom något bortom min kontroll.
Det jag däremot kan kontrollera, min uppgift, är att älska mina medmänniskor. Utan krav och förväntningar på att de i gengäld skall älska mig. 

Jag känner i hela kroppen att det här är en befrielse. Det är naturligtvis inte lätt, men det är möjligt. Jag har äntligen förstått vilken ände av kärleken jag har givits att kontrollera. Det är inte den jag får från Gud; den får jag utan förbehåll. Det är inte den jag får, eller inte får, från andra människor; den styr jag inte över. Det jag styr över är hur Guds kärlek strömmar genom mig, vidare till mina medmänniskor. Vi är redskap för Guds kärlek. Den kärlek vi får från Gud skall vi ge vidare till våra medmänniskor. Och vår uppgift är att försöka göra det så rent som möjligt, utan villkor och filter. 

Kanske går det att förstå dömandet som ett sådant filter. Ett filter som gör kärleken mindre gudomlig. Jesus säger åt oss att lägga bort allt sådant. Han ber oss att, trots vår mänsklighet, försöka se på våra medmänniskor med Guds rena, barmhärtiga, kärleksfulla blick. Den är fri från dom. För i kärleken ryms inte domen. 

Han ber oss att inte döma vår nästa, att inte sätta upp villkor för kärleken. En människa är inte värd kärlek på grund av sina handlingar eller karaktärsdrag. Hon är inte värd en viss nivå av kärlek baserat på hur mycket hon älskar dig, eller visar att hon älskar dig. En människa är värd kärlek. Punkt. 

Så här i sommar- och semestertider är min bön att jag och du skall ta med oss den här insikten till stranden, campingen, stadens myllrande gator och torg. Att vi skall se på dem vi möter utan att döma, med kärlek som inte förväntar sig någonting tillbaka.