Jag växte inte upp med psalmer, utan med popsånger. I mig fanns en andlig hunger utan något namn. Utan att veta om det sökte jag Gud – och ibland i hitlåtarnas texter läste jag in mystika budskap som nog inte var upphovspersonernas avsikt.

Men när jag känner att ”Help on the way” med Grateful Dead är en sång om den heliga anden, har jag ändå inte fel.

I tonåren tolkade jag låttexter som när man tolkar dikt. Det lärde mig att i slutänden, i ett fritt verk, finns ingen annan innebörd än den som läsaren uppfattar. Som skrivande kan jag aldrig bestämma vad läsaren ska tycka att mina dikter handlar om. Poesi är en händelse mellan texten och den som läser – eller lyssnar. Ursprungligen var dikt något människor hörde sjungas.

Med åren har jag börjat ana att orden i poplåtar ofta är vaga med flit just för att de vill släppa in mig, låta mig associera och använda min fantasi. Även om textförfattaren Robert Hunter verkligen inte var någon kristen förkunnare och troligen inte alls hade tänkt sig att skriva om den heliga anden i ”Help on the way”. Texten är ett hastverk. Det var bråttom när han krafsade ner den. 

Musiken fanns redan, teknikerna väntade på att få börja spela in. Säkerligen kom den till utan större eftertanke. Anden verkade, skulle man kanske kunna få det till. Hur som helst ”målar Hunter upp en bild som kan tolkas olika i tusentals hjärnor”, för att citera ett av Grateful Deads många fans.

Gruppen upplöstes för över 30 år sedan men har fortfarande en stor skara hängivna anhängare. Kulten kring detta rockband kan nästan kallas religiös. På nätet finns en mängd tolkningar av vad Grateful Deads sånger egentligen handlar om. Heroin, påstår vissa om ”Help on the way”, och visst, det finns versrader som skulle kunna stämma med det. Men jag fick själv en recension av min debutbok där det helt felaktigt påstods att jag skulle vara knarkare eftersom vissa av mina dikter var så konstiga, och för att jag på ett ställe skrev ”ljus skär in i venerna”, så jag vet hur grovt sådana spekulationer kan missa målet. Alltså sällar jag mig till dem som i stället hävdar att ett andligt uppvaknande speglas.

Hjälparen kommer, sjunger Grateful Deads mytomspunne ledare Jerry Garcia, ”on the crest of a wave, her angels in flame … Poised for flight, wings spread bright, spring from night into the sun …”. Hjälparen kommer, och hon är en hon.

Som varje gammaltestamentlig exeget vet, är den heliga anden på hebreiska rent grammatiskt en ”hon”. Men som allt gudomligt överskrider hon varje mänsklig kategori – hon ryms inte i våra
genus eller språk. Deus Semper major, som det konstaterades redan på medeltiden. Gud är alltid större.

På tungan av en våg, hennes änglar brinnande, hon är redo att flyga, ljusa utbredda vingar, språng från natten in i solen – det strider inte mot Apostlagärningarnas beskrivning av pingstens heliga ande som eld, som lågor. ”I was blind all the time, I was learning to see – help on the way – well I know only this, I've got you today, don’t fly away, ’cause I love what I love and I want it that way” – man frestas fnysa att det är rätt banala rader, men de går absolut att läsa som ett uttryck för människans kärlek till Gud. Jag var blind hela tiden, jag lärde mig se – hjälparen kommer – jag vet bara det, jag älskar dig idag, flyg inte bort.

Detta kan lika gärna vara en mans kärlekssång till en kvinna, invänder nu kanske någon, och visst. Samma sak skulle man kunna säga om många av de lovsånger som älskas av unga i pingströrelsen, men all extas här i världen beror inte på droger eller sex. Själslig hängivenhet har funnits så länge det funnits människor.

Så, så här söndagen före pingst föredrar jag att hålla fast vid min tolkning av ”Help on the way” som en spegling av att hjälparen kommer i form av helig ande – oavsett att Robert Hunter kanske inte hade någon särskild avsikt alls med sina ord. Kanske kommer du att fatta vad jag menar om du letar upp låten någonstans på nätet, lägger dig i gröngräset i solen och låter dig föras hän av denna sorglöst somriga sång om att det alltid finns hopp för den som kämpar.