HOPPETS TEOLOGI - LYCKAS VÅR TIDS PROFETER BÄTTRE ÄN BIBELNS?

Israels profeter använde dramatiska ord och bilder för att väcka sitt sovande folk. Några tillgrep drastiska symbolhandlingar – de var sin tids Extinction Rebellion. Ändå lyckades de inte, folket vägrade vända om. Förnekelsens pansar och fruktbarhetsgudarnas attraktion var för starka.

Lyckas vår tids inträngande profetröster bättre? Jag tänker på Johan Rockström, Greta Thunberg och tusentals klimatforskare. Tyvärr är svaret åter nej. Förnekelsen fortsätter och tillväxtens gudar har hypnotiserat oss. I trettio år har vi utmanats att nyktra till, ändå gasar vi på i fossilberoendet och konsumtionen på en alltmer överhettad planet.

När profeterna tystnar, då talar verkligheten

Israels profeter tystnade, men då fortsatte verkligheten att tala med ett ännu kraftfullare språk. Det är först då, när konsekvenserna blir kännbara, som förnekelsens pansar brister. Det vet miljoner tillfrisknande alkoholister.

År 588 slår den babyloniska krigsmakten en järnring kring Jerusalem och skär av all livsmedelsförsörjning. Det sammanbitna motståndet kan inte rädda staden. Det smärtsammaste ögonblicket är när Salomos storslagna tempel, symbolen för Guds närvaro och beskydd, sticks i brand och lågorna slår upp mot himlen.
Då inser folket att profeterna hade rätt. Det är bland de förkolnade ruinerna de existentiella frågorna drabbar dem med full kraft: Har Gud lämnat Sion och övergett oss? Kan någon skönja en framtid och ett hopp?
Då gällde det ett litet land på Medelhavets kust – i dag gäller det hela mänskligheten på färd genom Vintergatan.

Sorgen och skuldbearbetningen har sin tid

Många hade stupat eller avrättats på Jerusalems gator. Det ledande skiktet hade tvingats påbörja den långa vandringen till fångenskapen i Babylonien. Vi har en unik möjlighet att lyssna till de kvarblivnas klagande röster. Enligt bibelforskarna sjöngs klagovisorna vid de förkolnade resterna av Salomos tempel. De skildrar Sion som en övergiven kvinna som gråter bittert om natten.

Ett antal levitiska präster ur de lägre skikten finns kvar i Jerusalem. Efter katastrofen är de förvånansvärt tysta, men de är inte sysslolösa. Febrilt söker de efter en mening i spillrorna av sina liv och sin stad. De analyserar sitt folks historia för att få svar på brännande existentiella frågor.

Vid besinningens och omvändelsens port

Det är nu Israels största historieverk föds. Det är en grundlig och orädd inventering, som det heter i AA:s fjärde steg. De ser hur profeterna i generationer kallat folket till omvändelse, men de lyssnade inte – förhärdelsens skal blev bara tjockare.
Trots den enorma arbetsinsatsen säger de i stort sett ingenting om hoppet – och det finns ett skäl. Om något ska sägas om deras framtid efter alla svek, då måste det komma från högre ort – från Gud själv, när hans tid är inne.

Avbryt inte processen – med nåden och hoppet!

I vår tid söker många människor efter strimmor av hopp i den accelererande klimatkrisens tid. Även klimatforskare uttrycker oro att deras rapporter blivit så skrämmande att folk stänger av.
Någon måste ingjuta hopp. Allt fler vänder sina blickar till kyrkan och teologin, men här lurar en stor fara. Teologerna kan lockas att alltför snabbt avbryta den viktiga sorgeprocessen och den nödvändiga skuldinventeringen. Det är nämligen först genom dessa processer vi tar till oss den verklighet vi varit på flykt från i årtionden. Ett framtidshopp utan förankring i verkligheten är lika förödande som de falska profeternas på bibelns tid. En sådan framgångsteologi drabbar våra efterkommande, jordens fattiga och en redan febersjuk planet.

Kyrkans och teologins kallelse är inte att leverera tomma löften och billig nåd i denna ödestimma. Nej, det är att vara hoppets bärare som likt Desmond Tutu och sanningskommissionen vågar gå in i det ångestladdade landskap vi varit på flykt från så länge. Här har kyrkorna en kompetens med sin själavård, sina kris- och sorggrupper, fängelsepräster och sin profetiska diakoni.

Den dyrköpta kompetensen finns i källaren

Den verkliga kompetensen finns ofta i kyrkans källare och cafélokaler. Där möts folket som vet hur skrämmande det är när förnekelsens pansar brister och verkligheten visar sitt ansikte. Många har själva stått mitt i spillrorna av sina liv och erkände sin totala hjälplöshet. Där fattade de varandras händer och bad om hjälp – från gemenskapen och från en Högre Makt.

Det är då han dyker upp – Exodusguden, som alltid lystrar när människor är vid vägs ände och ber om hjälp. Precis som en gång i Egypten befriar han dem från slaveriets tyranneri och de får påbörja den långa resan hem till ett nytt liv.

Verktygen för sitt tillfrisknande har Sinnesrofolket i källaren fått från en genuin kristen väckelserörelse som omfattade hela livet. Det här är en löftets båge även över en utsatt planet på färd genom Vintergatan.

Harry Månsus,
26 januari 2026

HOPPETS TEOLOGI - NÄR DET ÄR SENT PÅ JORDEN

När Erika Bjerström blir en allt tydligare profetröst i SVT, då träder Björn Wiman fram med samma existentiella budskap som kulturchef på DN. I boken Sent på jorden (2018) skriver han: Jag är ömsom livrädd, ömsom förbannad och ömsom bedövad av sorg.
Det är den sommaren apokalyptiska bränder hemsöker Sverige, Grekland, Spanien/Portugal och Kalifornien. Liv släcks, samhällen utplånas och i Sydeuropa stiger temperaturen till 45-50 Celsius.

Björn Wiman skriver ”Öppet brev” till Gun-Britt Sundström

Efter hennes söndagsintervju skriver Björn ett öppet, personligt brev till Gun-Britt på DN:s kultursida. Jag håller med honom till 100 procent och återger några avsnitt i koncentrat:

Intervjun var omskakande. Du talade så kompromisslöst om din förtvivlan och förkrosselse över vart världen är på väg ... När du mot programmets slut anmodas att trots allt hitta något positivt svarar du att det är omöjligt ... Det du gjorde var stort. Vår situation är utan motstycke i den mänskliga historien och falska förhoppningar är den värsta fienden. Jag tror att det är helt nödvändigt att någon säger det du gör – och på det sätt du gör det.

Men jag tror också att den hjälplöshet du beskriver har förmågan att samexistera med andra känslor. Du beskriver det själv i programmet: hur en depressiv grundton varje dag kan samspela med en förundran över att livet fortgår. Tanken att bara ett sinnestillstånd åt gången kan behärska våra liv är ett av (vår tids) bedrägerier: Antingen är du optimist eller pessimist, antingen glad eller ledsen, antingen handlingskraftig eller uppgiven. (Målet är) att få oss att fastna i en låst position: apati, uppgivenhet eller cynism.

Wiman: Tre tankar som är till existentiell hjälp

* Hopp är inte optimism eller övertygelsen om att allt kommer att gå bra till slut. Hopp är något som uppstår om man aktivt arbetar för att det ska uppstå. Eller med Vaclav Havels berömda ord: Hopp är förvissningen om att något är betydelsefullt, oberoende av hur det slutar.

* Laga världen, tikkun olam (från den judiska mystiken). Det är en vacker och omvälvande tanke, som bygger på att världen är ljus, men att mörker hela tiden tränger in i den och att det är varje människas plikt och ansvar att laga dessa sprickor. Ingen kan laga alla ...

* Inte antingen eller. En klimatkollaps kommer garanterat att stimulera många av människans sämsta sidor, men den kommer också att aktivera motsatsen: empati, solidaritet, samarbetsförmåga. Många, förmodligen de flesta, kommer att fortsätta göra det som är rätt – av ingen annan anledning än att det är just rätt.

Gun-Britt minns med värme sin barndom

I intervjun nämns flera gånger att hennes pappa var missionspastor. Många har tagit avstånd från sitt frikyrkoarv, men Gun-Britt tillhör inte dem. Hon skildrar en lycklig barndom – bättre än så kan det inte bli, bland annat därför att hon hade så fina föräldrar.
Jag lystrar direkt eftersom jag kände och stod i dialog med hennes pappa, den välkände pastorn och journalisten Erland Sundström.

Det var Missionsförbundets riksevangelist Berthil Paulson som förde oss och några frikyrkoprofiler samman i antologin Visionen av en ny värld (1981). Berthil var en eldsjäl och greps tidigt av Moralisk Upprustning (MRA) och deras himlastormande vision att omskapa världen. Han knäcktes av radikaliteten, men fångades i stället av världsmissionären Stanley Jones gudsrikesvision. Fokus i antologin är hur Guds rike kan förvandla samhället och göra kyrkan revolutionär.

När våra röster tystnar, ska nya röster sjunga ...

Samma helhetssyn och djärva gudsrikesvision genomsyrar nu boken Evigheten och jorden (2026) som dyker upp på bokdiskarna i februari. Författaren och teologen Joseph Sverker har vuxit upp ur samma väckelsemylla och är lektor vid Enskilda högskolan Stockholm. Bokens undertitel är tro och liv i klimatkrisens tid. Micael Grenholm skriver:

Detta är en bok som förenar hjärta och hjärna. Joseph Sverker visar hur Jesu hjärta bultar för hela skapelsen och hur vi i Andens kraft kan gestalta gröna gemenskaper om hopp, hållbarhet och helande för en alltmer sårad värld.

Harry Månsus,
5 januari 2026

HOPPETS TEOLOGI - ELLER PALLIATIV VÅRD FÖR ÄLSKADE MODER JORD?

Det var med bävan jag valde det här ämnet vid Midsommardialogen i ett blommande, solbelyst Roslagen. Vi var samlade på Strömsborg, en pärla vid havet, för att fira livet och dansa kring midsommarstången. Ämnet kommer från en dialoggrupp jag är med i med stor kompetens och ett starkt engagemang för planetens framtid.
Jag är den enda teologen och får höra: Och vad säger du som står för hoppet? Min motpol har modet att bekänna: Jag tror det är kört! Förnekelsen och verklighetsflykten är för stark. Nu återstår bara en värdig palliativ vård för Moder Jord som burit oss i årtusenden. Vi visste inte att den frågan skulle brisera med full kraft samma höst (2025).

Men det är väl ovärdigt att ge upp?

Ett halvt år senare lyssnar jag till klimatjournalisten Erika Bjerström på Rastplats Söder. Temat är lika dystert som på Midsommardialogen: Demokratin dör i hettan.
Med en profets skärpa skildrar hon demokratins reträtt – endast 13 procent av jordens befolkning lever i fullvärdiga demokratier!

Att kvällen är så omskakande hängde samman med de dystra rapporterna från FN:s pågående klimatmöte i Amazonas. Budskapet de sista skälvande timmarna spred sig som en isande rå dimma över världen och förstärkte Erikas slutsatser. Jag kände hur mjölksyran, maktlösheten och hopplösheten spred sig i kroppen.

Men Erika, frågade någon, kan du inte ge oss lite hopp till slut? Hennes spontana svar är nej, men fortsätter:

Sanningen om klimatkrisen tycks vara näst intill outhärdlig för oss att ta in. Samtidigt är hopplöshet inget värdigt alternativ.‍ ‍Under en predikan i Katarina kyrka sa prästen Camilla Lif några ord som stannat kvar: Jag vägrar bosätta mig i insikten att det är mörka tider nu ... Att känna hopp är en fråga om disciplin. Det måste övas med intention och uthållighet.

Hopp och förtvivlan kan existera sida vid sida. Kanske kommer jag inte att få uppleva en avgörande vändpunkt under min livstid, fortsätter Erika, men det finns en oändligt lång, osynlig linje som förbinder människor i generationer före och efter oss i kampen för frihet, demokrati och hållbara förutsättningar för allt levande på vår planet. Trots allt vill en majoritet av svenska väljare se en mer ambitiös klimatpolitik. Det inger hopp.

En nattsvart söndagsintervju sätter andarna i rörelse

I samma veva intervjuar journalisten Martin Wicklin författaren Gun-Britt Sundström i Sveriges Radio och det får ringar på vattnet. Rakt och osentimentalt berättar hon om sin klimatångest och sin bråddjupa oro för framtiden. Avtrubbningen och den politiska handlingsförlamningen gör henne förtvivlad. Hon vet att vi skulle kunna göra en skillnad, men hon tror inte längre att vi kommer att göra det.

Mot slutet vrider sig den rutinerade journalisten som en mask och förblir tyst en stund. Men Gun-Britt, menar du att vi ska avsluta intervjun så här mörkt – utan minsta hopp?
Hon vill inte förneka den verklighet hon ser och vägrar leverera ett hopp, utan erkänner: Jag är fullständigt, fullständigt hjälplös!

För mig som teolog med erfarenheter från behandlingsarbete är hennes brutalt ärliga svar det viktigaste som sägs i intervjun. Hon är en modig föregångare och vägvisare för oss andra. Det är när flykten från verkligheten upphör och förnekelsens pansar brister som hoppets port blir synlig.

Eller som Bill Wilson, Anonyma Alkoholisters grundare, uttryckte det: Tänk att det ska bli så mörkt – före gryningen!

Harry Månsus,
1 december 2025