Bloggen
Pennan, liksom hjärtat,
glöder än.
Här publiceras Harry Månsus dagsfärska tankar och spaningar.
-
DIALOG OCH MÖNSTRING I JACOBS KYRKA – OM GLOBALT VÄLBEFINNANDE
Delar av kristenheten skyggar för allt österländskt, men det är omöjligt för en bibelteolog. Abraham, trons fader i tre religioner, föddes inte i Rom, Wittenberg eller Stockholm – utan i Österns Mesopotamien. Gud själv valde att börja sin tusenåriga vandring med mänskligheten i Österlandets kultur och helhetssyn.
Därför kan dialogen med olika helhetssyner bidra till att återerövra den jordnära andlighet som finns i det judiskt-kristna arvet sedan urminnes tid. Det är detta Anna Sixtensson och hennes ”husfilosofer” vill hjälpa oss med i hennes nya bok 12 steg till Globalt välbefinnande (2025). Flera av dem känner jag väl från samarbetet med Omställningsrörelsen (Transition Networks).
Det är dags för bibelns befrielse
Under min studietid i Schweiz kom nestorn bland bibelteologer, Gerhard von Rad, med sitt sista stora verk Weisheit in Israel (1970). Den lästes av många långt utanför kyrkor och akademisk teologi. Boken skildrar vishetstänkandet i Israel och hos de omgivande folken, främst Egypten. Den gjorde mig helt övertygad: Det är dags att befria bibeln från kyrklig instängdhet, europeisk provinsialism och västerlandets fyrkantiga paradigm.
Hur annorlunda hade inte mötet mellan kyrkan, vår tids andlighet och miljörörelsen blivit om vi läst bibelns vishets- och skapelsetexter under den höga himmel där de en gång föddes. Här finns en vibrerande förening mellan himmel och jord, sinnlighet och andlighet, immanens och transcendens – kort sagt, en besjälad andlighet som berör och skapar kontakt. Här är ett exempel:
Tony och Maria - i Sångernas Sång
I Höga Visan, en sångsvit i det forna Israel, knyts vårens explosion av liv samman med äkta blodfylld kärlek mellan en yngling och en ung kvinna – 2500 år före Leonard Bernstein gav oss sin West Side Story (jag använder deras namn).
Tony:
Vad du är skön, min älskade ... Dina ögon är som duvor, där de skymtar genom din slöja ... Må dina bröst vara mig som vinträdets klasar och doften av din andedräkt som äpplens doft och din mun som ljuvaste vin!
Maria:Ja, ett vin som lätt glider ner i min vän och fuktar de slumrandes läppar. Jag är min väns och till mig står hans åtrå. Kom, min vän, låt oss gå ut på landsbygden och stanna i byarna över natten. Tidigt må vi gå ut till vingårdarna, för att se om vinträden slagit ut ... Där vill jag ge min kärlek åt dig.
Israels profeter – Guds stormfåglar
När ett folks öde står på spel kallar Gud fram sina stormfåglar. Profeten Amos är först på plan i Norra Riket, när ännu ingen annan ser någon fara på taket. Hans budskap rör inte en avskild religiös nisch, utan avslöjar hur falskt vågarna är inställda på marknadsplatsen, hur
rättsskipningen går till i rättssalarna och vilka fina viner och delikatesser som serveras i palatsen - medan de fattiga runt hörnet går hungriga till sängs om kvällen.
Som ung teologistudent drabbades jag av insikten och känslan att denne profet, som begravdes i Österlandets mull för 2700 är sedan, talade mera direkt in i vår egen tid än jag hört någon predikant eller ”profet” hemma i Norden göra. Till råga på allt kom samtidigt Romklubbens första rapport Tillväxtens gränser – också den med profetisk lyskraft.
Amos utvisades direkt till Södra Riket av kungen och översteprästen. Det är då Gud kallar en av Norra Rikets egna egna söner – profeten Hosea. Han gudsbild glöder av lidelse och patos, men det är inte en Gud som är medberoende och tar lätt på orättfärdighet och förtryck. De skoningslösa assyriska arméerna kommer att utföra sitt blodiga verk och offerröken till fruktbarhetsgudarna upphör att bolma mot himlen.
Men slutet är inte slutet. Bortom katastrofen ser profeten gryningen till en ny dag – ett nytt exodus hem från slaveriet. Han använder ett språk om Gud med starka känslor som får akademiska teologer att rygga tillbaka:
- Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, och överge Israel ... Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks ... Jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er ... Jag skall låta dem återvända hem, säger Herren.
Två profetgestalter i vår egen tid
Martin Luther Kings favoritprofet var Amos. Det är honom han citerar när han trollbinder 250.000 med sina bevingade ord i I Have A Dream vid Lincolnmonumentet i Washington. Jag hade unnat Amos att få uppleva appellen som fick de svarta att räta på ryggen och börja den långa marschen mot sin frihet.
Även Hosea har en själsfrände i vår tid – rabbinen och profettolkaren Abraham Heschel. Både han och Martin Buber var instängda i Hitlers allt hotfullare skräckvälde. Heschel upplever att den tidens teologi inte har mycket att ge ett folk på väg mot gaskamrarna. I stället vänder han sig till Israels profeter och skriver sitt epokgörande verk The Prophets. De två volymerna genomsyras av en gudsbild med ett glödande patos för världen och mänskligheten.
Heschel räddas i sista stund från Ausschwitz genom en professur vid Jewish Theological Seminary i New York. Mitt under arbetet med profetboken lystrar han till en intensiv och radikal röst som liknar de hebreiska profeterna. Efter ett liv i katedern och den stillsamma chassidiska fromheten kliver han plötsligt upp på barrikaderna. Det amerikanska folket framför sina TV-apparater får se baptistpastorn King och rabbinen Heschel marschera sida vid sida i främsta ledet under den dramatiska marschen från Selma till Montgomery.
Två ”exodusfolk” visar oss vägen
Drabbad av vårt samhälle på högvarv i förnekelse och ständig distraktion kippar Himlajorden efter andan på grund av vårt omättliga fossilbegär och konsumtionsberoende. Hoppets låga flämtar allt svagare hos många, men det finns två folk som går i en annan riktning.
Precis som Mose ledde sitt slavfolk ut ur Egypten och gav dem tio ledord för ett liv i frihet, så blåste Hans-Erik Lindström liv i den nordiska pilgrimsrörelsen och gav den sju vägmärken – med inspiration från den helige Franciskus. Med dessa sju ”nycklar” försöker Pilgrimsfolket att varva ner, ”avgiftas” och få balans och perspektiv på sina liv. Tolvstegsfolket visar att de mest destruktiva begär och beroenden kan brytas med hjälp av de tolv stegen, en bärande gemenskap och Guds kraft.
Det är därför jag väver samman King, Heschel, bibelns profeter, tolvstegs- och pilgrimsfolket som raster genom hela min bok Sången om livet – om pilgrimsfolket och jordens framtid (Votum 2021). Pilgrimsguide för livsresan är en kortare version med samtalsfrågor som kan läsas gratis här. Jag hoppas innerligt att dialogen med Anna, biskop Andreas och de övriga (i nästa krönika) får fortsätta och berikas av dessa mina ”husfilosofer”.
Harry Månsus,
10 november 2026 -
DET ÄR MÖRKT FÖRE GRYNINGEN – OM FÖRNEKELSE OCH HOPPETS KONKRETA STEG MOT LJUSET
Är vi alla missbrukare och medberoende i en värld som drivs av ohållbar konsumtionshets och en tillväxtekonomi som planeten inte orkar bära? Efter 30 år av klimatforskning vet de flesta innerst inne att det är så, men vem kan tanka bilen och boka sommarens resor till Södern – om vi inte stänger av och flyr från sådana obehagliga perspektiv och känslor? Det är därför vår tid behöver sådana överdoser av rafflande underhållning och massiv distraktion.
Biskop Andreas Holmberg, Stockholms stift och Sensus studieförbund tog tjuren vid hornen när de inbjöd till en helkväll i Jacobs kyrka - om ”12 steg för planetmissbrukare”. Kyrkan fylldes av engagerade människor som lystrat till deras utlovade existentiella, andliga och jordnära perspektiv.
Vilken berikande kväll det blev! Vi fick uppleva en ärlighet och en atmosfär som mot slutet påminde om ett tolvstegsmöte. Det är synd att kvällen inte spelades in (vad jag kunde se), så att hela Sverige kunde ta del av vad som kan visa sig vara en ny folklig rörelse underifrån – en rörelse utan skygglappar. Två rykande färska handlingsprogram med visionen om ny färdriktning presenterades också.
En utsökt kombo i panelen
Många har följt podden ”I tolfte timmen” med skådespelaren Gustaf Skarsgård och hållbarhetsutvecklaren Johan Mandaric Reunanen. Där är båda ärliga och personligt utlämnande om sitt eget tillfrisknande i tolvstegsrummen. Båda har också en utsökt förmåga att uttrycka sig begripligt utan facktermer.
I panelens första bidrag berättade Reunanen om hur deras insikter om likheterna mellan alkohol- och planetmissbruk växte fram.
Nästa talare var Maria Wohlrat Söderberg, docent i retorik vid Södertörns högskola. Hon fastnade på mångas näthinna genom sitt viktiga Sommar i P1 (2023). Nu forskar hon och en kollega om varför det är så svårt att ställa om, men också vad som driver alla dem som faktiskt gör det. Ibland är hennes exempel dråpliga, t ex om kvinnan som är extra noga med sopsorteringen under året för att sedan kunna flyga till Thailand med gott samvete.
Maria är själv en annorlunda retoriker när hon gestikulerar och vandrar med mikrofonen fram och tillbaka i Jacobs kyrka. Jag kommer osökt att tänka på president Obama och hans bevingade ord vid kampanjmötena: Yes We Can! Det var nämligen exakt detta det svenska folket kunde – när vi insåg allvaret med pandemin. Alla ställde om på kort tid!Två nya böcker om vägen vidare
Först presenterar Anna Sixtensson sin bok ”EN VÄG TILL LÄKANDE – för individ, samhälle och planet”. Klimatkris, social oro och existentiell tomhet vittnar om en djup obalans. Samtidigt bär vi alla en längtan efter helhet, mening och hopp. Här vävs de tolv stegen samman med globala perspektiv, ekologisk visdom och existentiell reflektion. Hennes bok är inspirerad av bland andra Richard Rohr, Joanna Macy och Vandana Shiva. Anna är präst i Svenska Kyrkan och talar med en speciell värme om de ungas framtid när hon presenterar sitt program i TeoTalks.
Det blev tydligt att Sensus redan ligger i startblocken för att arrangera studiecirklar kring kvällens andra bok av Johanna Linder ”12 steg för planetmissbrukare”. Hon är som klippt och skuren för att skriva denna angelägna bok. Johanna har arbetat med mänskliga rättigheter, ekologi och klimat inom Svenska kyrkan och Sensus studieförbund. Inte minst har hon något som man inte kan läsa sig till – egen erfarenhet av medberoende och tolvstegsgemenskap. Det skulle inte förvåna mig om boken blir en gemensam ”plattform” för fler i stil med AA:s Stora Boken för olika tolvstegsrörelser.De tolv stegens ursprung och kraft
S:t Jacobs kyrka och S:ta Eugenia kyrka ligger mitt emot varandra på var sin sida om Kungsträdgården. I Eugeniakyrkan har vi i åratal haft temadagar om de tolv stegens rötter i den tidens väckelserörelse (Oxfordgrupperna) och i den ignatianska andligheten. Vi har gjort det tillsammans med biskop Arborelius, pater Carls och många fler. Men av allt detta märks inte ett spår under helkvällen - trots att det är bara hundra meter mellan kyrkorna. Därför återkommer jag i nästa krönika till biskop Andreas bidrag och till tystnaden om de tolv stegens andliga ursprungsflöden.
Harry Månsus,
25 oktober 2026 -
HOPPETS TEOLOGI - LYCKAS VÅR TIDS PROFETER BÄTTRE ÄN BIBELNS?
Israels profeter använde dramatiska ord och bilder för att väcka sitt sovande folk. Några tillgrep drastiska symbolhandlingar – de var sin tids Extinction Rebellion. Ändå lyckades de inte, folket vägrade vända om. Förnekelsens pansar och fruktbarhetsgudarnas attraktion var för starka.
Lyckas vår tids inträngande profetröster bättre? Jag tänker på Johan Rockström, Greta Thunberg och tusentals klimatforskare. Tyvärr är svaret åter nej. Förnekelsen fortsätter och tillväxtens gudar har hypnotiserat oss. I trettio år har vi utmanats att nyktra till, ändå gasar vi på i fossilberoendet och konsumtionen på en alltmer överhettad planet.
När profeterna tystnar, då talar verkligheten
Israels profeter tystnade, men då fortsatte verkligheten att tala med ett ännu kraftfullare språk. Det är först då, när konsekvenserna blir kännbara, som förnekelsens pansar brister. Det vet miljoner tillfrisknande alkoholister.
År 588 slår den babyloniska krigsmakten en järnring kring Jerusalem och skär av all livsmedelsförsörjning. Det sammanbitna motståndet kan inte rädda staden. Det smärtsammaste ögonblicket är när Salomos storslagna tempel, symbolen för Guds närvaro och beskydd, sticks i brand och lågorna slår upp mot himlen.
Då inser folket att profeterna hade rätt. Det är bland de förkolnade ruinerna de existentiella frågorna drabbar dem med full kraft: Har Gud lämnat Sion och övergett oss? Kan någon skönja en framtid och ett hopp?
Då gällde det ett litet land på Medelhavets kust – i dag gäller det hela mänskligheten på färd genom Vintergatan.Sorgen och skuldbearbetningen har sin tid
Många hade stupat eller avrättats på Jerusalems gator. Det ledande skiktet hade tvingats påbörja den långa vandringen till fångenskapen i Babylonien. Vi har en unik möjlighet att lyssna till de kvarblivnas klagande röster. Enligt bibelforskarna sjöngs klagovisorna vid de förkolnade resterna av Salomos tempel. De skildrar Sion som en övergiven kvinna som gråter bittert om natten.
Ett antal levitiska präster ur de lägre skikten finns kvar i Jerusalem. Efter katastrofen är de förvånansvärt tysta, men de är inte sysslolösa. Febrilt söker de efter en mening i spillrorna av sina liv och sin stad. De analyserar sitt folks historia för att få svar på brännande existentiella frågor.
Vid besinningens och omvändelsens port
Det är nu Israels största historieverk föds. Det är en grundlig och orädd inventering, som det heter i AA:s fjärde steg. De ser hur profeterna i generationer kallat folket till omvändelse, men de lyssnade inte – förhärdelsens skal blev bara tjockare.
Trots den enorma arbetsinsatsen säger de i stort sett ingenting om hoppet – och det finns ett skäl. Om något ska sägas om deras framtid efter alla svek, då måste det komma från högre ort – från Gud själv, när hans tid är inne.Avbryt inte processen – med nåden och hoppet!
I vår tid söker många människor efter strimmor av hopp i den accelererande klimatkrisens tid. Även klimatforskare uttrycker oro att deras rapporter blivit så skrämmande att folk stänger av.
Någon måste ingjuta hopp. Allt fler vänder sina blickar till kyrkan och teologin, men här lurar en stor fara. Teologerna kan lockas att alltför snabbt avbryta den viktiga sorgeprocessen och den nödvändiga skuldinventeringen. Det är nämligen först genom dessa processer vi tar till oss den verklighet vi varit på flykt från i årtionden. Ett framtidshopp utan förankring i verkligheten är lika förödande som de falska profeternas på bibelns tid. En sådan framgångsteologi drabbar våra efterkommande, jordens fattiga och en redan febersjuk planet.Kyrkans och teologins kallelse är inte att leverera tomma löften och billig nåd i denna ödestimma. Nej, det är att vara hoppets bärare som likt Desmond Tutu och sanningskommissionen vågar gå in i det ångestladdade landskap vi varit på flykt från så länge. Här har kyrkorna en kompetens med sin själavård, sina kris- och sorggrupper, fängelsepräster och sin profetiska diakoni.
Den dyrköpta kompetensen finns i källaren
Den verkliga kompetensen finns ofta i kyrkans källare och cafélokaler. Där möts folket som vet hur skrämmande det är när förnekelsens pansar brister och verkligheten visar sitt ansikte. Många har själva stått mitt i spillrorna av sina liv och erkände sin totala hjälplöshet. Där fattade de varandras händer och bad om hjälp – från gemenskapen och från en Högre Makt.
Det är då han dyker upp – Exodusguden, som alltid lystrar när människor är vid vägs ände och ber om hjälp. Precis som en gång i Egypten befriar han dem från slaveriets tyranneri och de får påbörja den långa resan hem till ett nytt liv.
Verktygen för sitt tillfrisknande har Sinnesrofolket i källaren fått från en genuin kristen väckelserörelse som omfattade hela livet. Det här är en löftets båge även över en utsatt planet på färd genom Vintergatan.
Harry Månsus,
26 januari 2026 -
HOPPETS TEOLOGI - NÄR DET ÄR SENT PÅ JORDEN
När Erika Bjerström blir en allt tydligare profetröst i SVT, då träder Björn Wiman fram med samma existentiella budskap som kulturchef på DN. I boken Sent på jorden (2018) skriver han: Jag är ömsom livrädd, ömsom förbannad och ömsom bedövad av sorg.
Det är den sommaren apokalyptiska bränder hemsöker Sverige, Grekland, Spanien/Portugal och Kalifornien. Liv släcks, samhällen utplånas och i Sydeuropa stiger temperaturen till 45-50 Celsius.Björn Wiman skriver ”Öppet brev” till Gun-Britt Sundström
Efter hennes söndagsintervju skriver Björn ett öppet, personligt brev till Gun-Britt på DN:s kultursida. Jag håller med honom till 100 procent och återger några avsnitt i koncentrat:
Intervjun var omskakande. Du talade så kompromisslöst om din förtvivlan och förkrosselse över vart världen är på väg ... När du mot programmets slut anmodas att trots allt hitta något positivt svarar du att det är omöjligt ... Det du gjorde var stort. Vår situation är utan motstycke i den mänskliga historien och falska förhoppningar är den värsta fienden. Jag tror att det är helt nödvändigt att någon säger det du gör – och på det sätt du gör det.
Men jag tror också att den hjälplöshet du beskriver har förmågan att samexistera med andra känslor. Du beskriver det själv i programmet: hur en depressiv grundton varje dag kan samspela med en förundran över att livet fortgår. Tanken att bara ett sinnestillstånd åt gången kan behärska våra liv är ett av (vår tids) bedrägerier: Antingen är du optimist eller pessimist, antingen glad eller ledsen, antingen handlingskraftig eller uppgiven. (Målet är) att få oss att fastna i en låst position: apati, uppgivenhet eller cynism.
Wiman: Tre tankar som är till existentiell hjälp
* Hopp är inte optimism eller övertygelsen om att allt kommer att gå bra till slut. Hopp är något som uppstår om man aktivt arbetar för att det ska uppstå. Eller med Vaclav Havels berömda ord: Hopp är förvissningen om att något är betydelsefullt, oberoende av hur det slutar.
* Laga världen, tikkun olam (från den judiska mystiken). Det är en vacker och omvälvande tanke, som bygger på att världen är ljus, men att mörker hela tiden tränger in i den och att det är varje människas plikt och ansvar att laga dessa sprickor. Ingen kan laga alla ...
* Inte antingen eller. En klimatkollaps kommer garanterat att stimulera många av människans sämsta sidor, men den kommer också att aktivera motsatsen: empati, solidaritet, samarbetsförmåga. Många, förmodligen de flesta, kommer att fortsätta göra det som är rätt – av ingen annan anledning än att det är just rätt.
Gun-Britt minns med värme sin barndom
I intervjun nämns flera gånger att hennes pappa var missionspastor. Många har tagit avstånd från sitt frikyrkoarv, men Gun-Britt tillhör inte dem. Hon skildrar en lycklig barndom – bättre än så kan det inte bli, bland annat därför att hon hade så fina föräldrar.
Jag lystrar direkt eftersom jag kände och stod i dialog med hennes pappa, den välkände pastorn och journalisten Erland Sundström.Det var Missionsförbundets riksevangelist Berthil Paulson som förde oss och några frikyrkoprofiler samman i antologin Visionen av en ny värld (1981). Berthil var en eldsjäl och greps tidigt av Moralisk Upprustning (MRA) och deras himlastormande vision att omskapa världen. Han knäcktes av radikaliteten, men fångades i stället av världsmissionären Stanley Jones gudsrikesvision. Fokus i antologin är hur Guds rike kan förvandla samhället och göra kyrkan revolutionär.
När våra röster tystnar, ska nya röster sjunga ...
Samma helhetssyn och djärva gudsrikesvision genomsyrar nu boken Evigheten och jorden (2026) som dyker upp på bokdiskarna i februari. Författaren och teologen Joseph Sverker har vuxit upp ur samma väckelsemylla och är lektor vid Enskilda högskolan Stockholm. Bokens undertitel är tro och liv i klimatkrisens tid. Micael Grenholm skriver:
Detta är en bok som förenar hjärta och hjärna. Joseph Sverker visar hur Jesu hjärta bultar för hela skapelsen och hur vi i Andens kraft kan gestalta gröna gemenskaper om hopp, hållbarhet och helande för en alltmer sårad värld.
Harry Månsus,
5 januari 2026 -
HOPPETS TEOLOGI - ELLER PALLIATIV VÅRD FÖR ÄLSKADE MODER JORD?
Det var med bävan jag valde det här ämnet vid Midsommardialogen i ett blommande, solbelyst Roslagen. Vi var samlade på Strömsborg, en pärla vid havet, för att fira livet och dansa kring midsommarstången. Ämnet kommer från en dialoggrupp jag är med i med stor kompetens och ett starkt engagemang för planetens framtid.
Jag är den enda teologen och får höra: Och vad säger du som står för hoppet? Min motpol har modet att bekänna: Jag tror det är kört! Förnekelsen och verklighetsflykten är för stark. Nu återstår bara en värdig palliativ vård för Moder Jord som burit oss i årtusenden. Vi visste inte att den frågan skulle brisera med full kraft samma höst (2025).Men det är väl ovärdigt att ge upp?
Ett halvt år senare lyssnar jag till klimatjournalisten Erika Bjerström på Rastplats Söder. Temat är lika dystert som på Midsommardialogen: Demokratin dör i hettan.
Med en profets skärpa skildrar hon demokratins reträtt – endast 13 procent av jordens befolkning lever i fullvärdiga demokratier!Att kvällen är så omskakande hängde samman med de dystra rapporterna från FN:s pågående klimatmöte i Amazonas. Budskapet de sista skälvande timmarna spred sig som en isande rå dimma över världen och förstärkte Erikas slutsatser. Jag kände hur mjölksyran, maktlösheten och hopplösheten spred sig i kroppen.
Men Erika, frågade någon, kan du inte ge oss lite hopp till slut? Hennes spontana svar är nej, men fortsätter:
Sanningen om klimatkrisen tycks vara näst intill outhärdlig för oss att ta in. Samtidigt är hopplöshet inget värdigt alternativ. Under en predikan i Katarina kyrka sa prästen Camilla Lif några ord som stannat kvar: Jag vägrar bosätta mig i insikten att det är mörka tider nu ... Att känna hopp är en fråga om disciplin. Det måste övas med intention och uthållighet.
Hopp och förtvivlan kan existera sida vid sida. Kanske kommer jag inte att få uppleva en avgörande vändpunkt under min livstid, fortsätter Erika, men det finns en oändligt lång, osynlig linje som förbinder människor i generationer före och efter oss i kampen för frihet, demokrati och hållbara förutsättningar för allt levande på vår planet. Trots allt vill en majoritet av svenska väljare se en mer ambitiös klimatpolitik. Det inger hopp.
En nattsvart söndagsintervju sätter andarna i rörelse
I samma veva intervjuar journalisten Martin Wicklin författaren Gun-Britt Sundström i Sveriges Radio och det får ringar på vattnet. Rakt och osentimentalt berättar hon om sin klimatångest och sin bråddjupa oro för framtiden. Avtrubbningen och den politiska handlingsförlamningen gör henne förtvivlad. Hon vet att vi skulle kunna göra en skillnad, men hon tror inte längre att vi kommer att göra det.
Mot slutet vrider sig den rutinerade journalisten som en mask och förblir tyst en stund. Men Gun-Britt, menar du att vi ska avsluta intervjun så här mörkt – utan minsta hopp?
Hon vill inte förneka den verklighet hon ser och vägrar leverera ett hopp, utan erkänner: Jag är fullständigt, fullständigt hjälplös!För mig som teolog med erfarenheter från behandlingsarbete är hennes brutalt ärliga svar det viktigaste som sägs i intervjun. Hon är en modig föregångare och vägvisare för oss andra. Det är när flykten från verkligheten upphör och förnekelsens pansar brister som hoppets port blir synlig.
Eller som Bill Wilson, Anonyma Alkoholisters grundare, uttryckte det: Tänk att det ska bli så mörkt – före gryningen!
Harry Månsus,
1 december 2025