maja fältskytt
Burträskbrud, prästkandidat och församlingsassistent.
evangelieKrönika
Markus 9:1-13
Vitamin GUD
På söndag firar vi Kristi förklarings dag. En dag som i kyrkoåret är vit, vilket är glädjens färg, och nykterhetens färg i ett mer sekulärt språkbruk, men det är alltså glädjen som står i fokus denna dag då vi i evangeliet välkomnas med på lärjungarnas färd upp för ett berg med Jesus. Eller välkomnas och välkomnas, vi får inte läsa särskilt mycket om själva färden upp på berget, vi får inte veta om det var en strävsam strapats eller inte, och inte heller får vi veta hur lång tid de spenderade på själva berget.
Varför tycker jag att det är intressant? Jo, för att i andra Mosebok då Mose möter Gud på berget Sinai, och mottar de tio budorden står det att han spenderade 40 nätter och 40 dagar på berget. 40 är en sådan där återkommande siffra i bibelns böcker och det förekommer ofta i samband med prövning. Även Elia som mötte Gud på samma berg som Mose, hade gått igenom en 40 dagar och 40 nätter lång prövning. Men Jesu och lärjungarnas färd upp på berget och vistelse på berget verkar inte kantas av en prövningens tid. Kanske är det för att Jesus redan prövats i 40 dagar och nätter i början av Markusevangeliet som han och lärjungarna kan gå upp för berget utan denna prövotid? Hur som helst kvarstår det faktum att det verkar som att evangelisten vill lägga fokus på någonting annat.
De går upp på berget och väl uppe börjar Jesus, Guds son, Ordet som fanns i begynnelsen, som fanns hos Gud och som var Gud, att skina. Och SOM det läggs fokus på att beskriva hurdant det skiner! Det verkar som att lärjungarna, som rätt ofta i Markusevangeliet verkar så där mänskligt förvirrade, faktiskt förstår. Eller, i alla fall nästan. Gud får ingripa och göra budskapet omöjligt att misstolka. Lyssna till Honom, Han som är min son. Han som är Ordet. Då verkar lärjungarna förstå. Förstå att de nu ser en gåtfull spegelbild, men att de en dag ska se ansikte mot ansikte. Och det. Det måste ha varit en euforisk, ja, en riktigt vit, upplevelse. Glädjen står i fokus.
Likt Mose, Elia och Jesus söker sig människor runt om på jorden fortfarande upp på berg. Under coronapandemin var det många svenskar som hittade ut till de svenska fjällen. Jag var en av dem som återupptäckte detta fantastiska landskap. Upplevelsen av att genom egen kraft ta sig upp på ett berg och sedan kunna blicka ut över fjällandskapet. Se skapelsens skönhet på håll. Att zooma ut. Att ändra perspektivet. Det är en upplevelse som hos mig väcker en känsla av litenhet, av tillhörighet, av spontan bön i förundran över detta som vi kallar livet och jorden. Guds magnifika verk. En erinran om de väldiga krafter genom vilka de tektoniska plattorna kolliderat med för många miljoner år sedan och därmed lade grunden till det vi idag kallar det svenska fjällandskapet. Och insikten om att den berggrund som innan kollisionen legat gömd i jordskorpan nu myllrar av liv, och av myggor. Vilket är mindre härligt. Men så får vi ändå tacka för att Gud har haft den goda smaken att skapa ekosystem i vilka myggan faktiskt fyller en funktion. Så även det som kan driva en till vansinne och till synes även förstöra den fridfulla upplevelsen av Guds verk, kan ge upphov till förundran. För helt ärligt, hur sjukt är det inte att allt hör ihop? Så självklart och så ogreppbart samtidigt.
Att befinna sig på toppen av ett berg ger överblick, det ger perspektiv, och det vidgar vyer, både bokstavligt och metaforiskt. Utöver nutida och historiska människors upplevelser finns det även moderna studier som indikerar att vi påverkas till att tänka mindre självcentrerat och mer långsiktigt om vi kan blicka ut över ett landskap (se ex. Trope m.fl. 2010). Alltså; att den fysiska distansen och den fysiska sträcka vi kan överskåda påverkar vårt sätt att tänka. Kanske är det just tack vare bergens förmåga att göra detta, ge oss perspektiv, och vidga vyer som är anledningen till att människor i bibeln ofta möter Gud just på ett berg?
I en värld där vi överöses med information, och där många av dessa rapporter talar om allt som är fel, allt som vi gjort fel och allt som kommer att gå fel. I en sådan värld behöver vi verkligen glädjen. Vi behöver fylla på med kraft så att vi kan se världen genom Guds kärleksfulla ögon och för att vi ska orka agera som de medmänniskor och förvaltare av skapelsen som Gud har satt oss till att vara. Så låt oss bli medvetna om våra bokstavliga och metaforiska berg. Var eller när blir Ordet som allra mest skinande för dig? Värna om det. Njut av att stå i strålglansen. Ladda med lite vitamin GUD. Försök hitta tid att följa med Jesus upp på det där berget, om än bara för en liten stund. Försök höra när Han bjuder med dig på en vandring upp för ett nytt eller gammalt berg. Som vi har fått läsa i dagens evangelietext behöver det inte föregås av 40 dagar och 40 nätter av prövning. Även om det ibland kan vara så. Och glöm inte myggmedel om du ska upp i den svenska fjällens björkskog.
Maja Fältskytt,
Prästkandidat Uppsala stift