Det är en otrolig tanke. Att skaparen av allting bjuder in människan till samtal.

Jag minns med värme morgnarna när vi besökte farmor och farfar på bondgården i Närke. Om jag vaknade tidigt och gick på upptäcktsfärd i det stora huset hände det vid några tillfällen att jag råkade öppna dörren till det rum där farfar böjt knä vid en stol. I underställ med
händerna knäppta över en uppslagen bibel. Det kändes som att jag störde i en mycket privat stund. Ändå ingen irritation från farfar, bara
en mild blick.
Samme man bad tillsammans med korna, på åkern, höll om en ung björk och verkade vilja välsigna den. Jag älskade att vara med min farfar.

Moses flydde från Egypten, hamnade i ödemarken utan plan eller mål. Förmodligen var hans tro svagare än någonsin. Där i hans ensamhet möter Gud honom. Där, långt bort från de andra människorna, utan plats i ett samhälle, där får han höra Guds röst. Rösten kallade honom att leda ett helt folk från fångenskap till frihet.
I berättelsen om Exodus drar sig Moses undan från folket när han behöver höra rösten, när han söker tröst, tro och ledning.

När jag greps av andlig längtan i medelåldern sökte jag i min barndoms kyrkor, men jag hörde allt annat än den röst jag visste fanns. För mig blev en långsam pilgrimsvandring bland okända medvandrare platsen där jag kände tillräcklig ro och inre stillhet för att kunna erfara en
närvaro av Gud. Den upplevelsen tog jag med mig när jag återvände hem och försökte fortsätta be. Det var stört omöjligt. Jag började gång på gång, men stannade snart upp. Jag hörde att min röst härmade ljuden från kyrkan jag gick i som ung.
När jag sökte mitt eget språk i samtalet med Gud blev det tyst. Till sist bröt jag ihop och viskade bara ett kort Tack Gud för att du finns. Tårar av lättnad.

Min korta bön följde mig varje dag. Efter några månader vågade jag pröva att lägga till en rad. Tack Gud för att du finns, tack Gud för att jag finns. Så har jag fortsatt i maklig fart i elva år nu. Fraserna är några fler, men har fått tid att mogna i mig för att jag ska lyckas säga dem med min egen röst, de har blivit genuina och det är endast så jag vill möta min skapare.

Bibeltexten kan låta hård. Jag väljer att tolka den på ett annat sätt. Jag tar den som en uppmuntran att våga möta Gud ansikte mot ansikte, utan att göra sig till, att våga säga som det är istället för att krampaktigt försöka bara för sakens skull. Det är nämligen en ganska stor sak, att Skaparen vill ha ett samtal med dig.
Det vill man ju inte slarva bort.