magdalena linder
Diakonkandidaten från Knivsta, born and raised, som förutom att jobba i pastoratets skola och vara en stabil pjäs i bygdens församlingsliv gärna stickar så fingrarna glöder.
evangelieKrönika
Lukas 22:7-23
Låt oss inte gå händelserna i förväg
Jag kan längta efter ett så tydligt direktiv från Jesus som Petrus och Johannes får; ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss". Är det för att jag lyssnar dåligt som jag inte hör ett så tydligt tilltal eller har Jesus helt enkelt inte sagt något så tydligt till mig? Kanske en kombination av båda? Men jag vet att jag kan känna en längtan efter det. Och samtidigt ett stråk av rädsla; vad händer om jag får ett så tydligt direktiv men inte känner mig redo eller bekväm med uppgiften?
Petrus och Johannes verkar bekväma med uppgiften men ber om ännu tydligare instruktioner - ändå rimligt. Men de vet inte vad som komma skall. Det vet däremot jag. Jag vet att Jesus instiftar nattvarden samma kväll. Den nattvard som vi fortfarande firar flera årtusenden senare. Den måltid som ger oss en försmak av himmelriket, som gör oss en del av alla som kommit före oss och alla som kommer efter oss. Det är så stort och det kanske var bra att Petrus och Johannes inte visste att det var just den måltiden som de dukade i ordning - det finns nog en risk att drabbas av prestationsångest med den vetskapen.
”Hur har jag inte längtat efter att efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar” säger Jesus. En längtan som räcker till oss också - Jesus längtar efter att få fira måltid även med oss. Och vi får fira påskmåltiden med honom varje gång vi tar emot nattvarden.
Det finns en tendens i mig att snabbt vilja gå fram mellan skärtorsdagen, långfredagen och påsknatten eftersom jag vet vad som kommer. Lidandet och sorgen på långfredagen är inte för evig utan det gäller att bara stå ut i en dag innan ljuset segrar. Men det är ju lätt för mig att säga eftersom jag vet vad som kommer. Det var helt säkert en helt annan desperation, rädsla och sorg hos lärjungarna under långfredagen. Men den här kvällen får de fira påskmåltid med sin vän och Herre och vi blir dessutom inbjudna att dela den måltiden. Vi får öva på att stanna där och inte gå händelserna i förväg - även om vi vet vad som komma skall.
Magdalena Linder,
diakonkandidat
evangelieKrönika
matteus 21:1-9
Ett nådens år för de högfärdiga
Ett nådens år. Det är alltid rubriken till första advents texter enligt Svenska kyrkans evangeliebok. Nåd är ett sådant där typiskt bra kyrkord; det inrymmer godhet, glädje, kärlek och vila. Och det är väl det vi vill få med oss in i ett nytt år.
Men kan det verkligen bli ett år fyllt av godhet, glädje, kärlek och vila? Det kan verka se mörkt ut. Kanske året istället fylls av sorg, stress och bedrövelse? Jag tror att det kan bli ett nådens år, även om det skulle kantas av sorg och bedrövelse, med hjälp av åsnans envishet och ödmjukhet.
Jag har alltid tyckt att det är lite märkligt att vi inleder adventstiden med intåget i Jerusalem. Att vi börjar i slutet av Jesu liv. Det är såklart begripligt också; advent betyder ankomst och det är Jesus som är ankommande till oss. Men ändå, det är lite märkligt.
Det finaste med den här texten är åsnan och ödmjukheten den frambringar. Det finns inget högdraget med åsnor. De är små och envisa. Trots det, eller kanske på grund av det, väljer Jesus att rida in i Jerusalem på en åsna. Hade han ridit in på en ståtlig häst hade det garanterat dragit till sig folkmassor, men kanske inte av alla sorter. Nu samlas både de som är med och mot honom. Fattiga som rika, ödmjuka som högfärdiga.
Vem väljer egentligen att rida på en åsna om man nu skulle kunna undvika det? Jo, det väljer Jesus för att visa på att han är Messias. Den som människor, av alla dess slag, har väntat på.
Ibland tänker jag att när vi säger att Jesus finns till för alla människor så menar vi egentligen inte det. Utan vi tänker troligtvis framför allt på de som är utsatta, eller rätt och slätt vanligt folk. Men då har vi glömt ett gäng; de högfärdiga, rika och dryga människorna. För även de kom när Jesus red in på en åsna. Han mötte alla människor i ögonhöjd - de utsatta, de vanliga och de högfärdiga. Åsnan är tecknet på ödmjukhet i berättelsen. Att vara ödmjuk är både en gåva och en egenskap att arbeta för.
Oavsett om du är en av de utsatta, en av alla vanliga eller en av de högfärdiga vill Jesus möta dig i ögonhöjd. Det är något att glädjas av och vila i inför detta nådens år.
Magdalena Linder,
diakonkandidat Uppsala stift