Det finns så många ingångar i texterna vi möter – ord och bilder som vi kanske har hört förut, i kyrkan, i sånger, eller i samtal. Men ibland fastnar en fras lite extra. Skaver. Rör upp något.
För mig är det just nu de där tre orden: "Känn ingen oro."
Och jag tänker direkt – men jag gör ju det. Jag känner massor av oro. För framtiden. För klimatet. För världsläget. För barnens värld. För allt det som jag inte kan styra över, och för det jag vet att jag borde göra mer för. Så hur kan Jesus säga det så... enkelt? "Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig." 
Betyder det att jag inte tror tillräckligt, eftersom jag oroar mig? Borde jag skärpa mig? Be mer? Lita mer?
Men så får jag andas lite. Tänka ett varv till. Och då börjar det klarna. Kanske talar inte Jesus om all oro. Det verkar snarare handla om den där tunga, förlamande oron – den som gör att man sluter sig, tappar hoppet, glömmer vem man är och varför man finns till. Den oro som viskar: du är ensam. Det är kört.
Och det är precis i ett sådant ögonblick Jesus säger de här orden. 

Han sitter med lärjungarna kvällen innan allt förändras. De anar att något är på väg att gå sönder, men inte vad. De är rädda. Oroade. Och mitt i det säger Jesus inte: "Skärp er." Han säger: "Känn ingen oro. Tro på Gud. Tro på mig."
Jag tror inte det är ett krav, utan en tröst. Inte en uppmaning att skärpa sig, utan en inbjudan till relation. Till förtroende. Ett slags andetag av nåd. En viskning: Ni är inte ensamma.

Det slår mig att det finns en annan sorts oro också. En som jag faktiskt inte vill vara utan. Den som får mig att vakna. Den som driver mig att bry mig, att engagera mig, att be. Den oro som är granne med hoppet. Kanske är det till och med den oron som gör att vi vågar fråga, som Tomas och Filippos gjorde. De vågar erkänna sin förvirring, sitt tvivel – och de möts inte av tillrättavisning, utan av svar. Av närvaro. Jesus ger inte en manual. Han ger sig själv. "Jag är vägen, sanningen och livet."
Och mitt i vår oro finns en rörelse. Från rädsla till tillit. Från passivitet till handling. Det är där vi hör Jesus säga:
"Den som tror på mig, ska göra gärningar som jag – ja, ännu större."
Vi är inte kallade att bara sitta stilla och hoppas att oron går över. Vi är kallade att gå. Att handla. Att lita på – även när vägen är suddig.

Så när jag nu i slutet av denna text hör orden "Känn ingen oro", försöker jag höra dem med en annan ton. Inte som en befallning. Utan som en mild röst som säger: Ge inte upp. Det är inte kört. Jag är med dig. Det finns en väg.
Och kanske är det just i oron, när vi inte längre orkar hålla ihop allt själva, som vi anar att vi inte är ensamma. Att någon går med oss. Och att det kan vara början på något nytt. Något större. Något som leder till liv.