Någon gång tidigt 1980-tal fick Margareta Melin uppdraget att skriva en överlåtelsebön till Svenska kyrkan handbok. Innerligt läst och älskad har den varit sedan dess, men inte förrän i den senaste upplagan av handboken (2018) fanns denna textrad med, så som Margareta själv skrev den från början: ”som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse.”

En redigering som till slut fick sin försoning, för lerkärlet var centralt för henne: det formbara, av jord komna, det ibland spruckna, det som har syftet att fyllas och brukas; det vi kan vara, människor.

Hon var något på spåren där, Margareta. Något som idag beskrivs som ett vara att vara: jordling (earthling), gråsten och enbuske. Ett vara som förmår förundras och förmår landa. För du är ju av jord kommen, människa. Skäms inte för din ibland dammighet, din geggamoja, och inte heller för din bördighet eller, för den delen, formbarhet, som människa och tjänare av människor och skapelse. Var stolt.

Att frågan kom till Margareta hade troligen att göra med vad jag fick höra som prästkandidat på tidigt 2000 – tal : tala inte om synd! Folk tycker inte om synd! Ett av svaren på detta folkliga illa-gillande blev överlåtelsebönerna. Överlåt ditt liv som du är till Gud istället. Det svaga likaväl som starka, det sjuka likaväl som det friska. Det bjuder inte sådant motstånd. Det är lättare att överlåta hela sitt liv än att bekänna sina synder.

Men där blir som en glitch i tillvaron för mig. Hör bara :Tre gånger frågar Jesus Petrus: ”Älskar du mig?” Och Simon Petrus, för varje gång frågan kommer, alltmer oroad över denna uppmärksamhet, svarar : ”JA! Du vet ju att jag har dig kär!”Jesus svar blir varje gång, ”För mina får på bete.” Jesus säger, om du älskar mig, människa, tjäna dina medmänniskor. Tjäna mig genom att tjäna dem. Se bortom min form, min strålglans, min upphöjdhet, min skönhet. För mina får ut dit där gräset är grönt och frodigt. Vaka över dem så att inte rovdjur, inte rovdrift, inte giriga rövare river sönder deras livsutrymme.

Och Jesus fortsätter. Allt har sin tid. När man är ung, ja då gör man vad man själv vill och tror är bäst. Rör sig framåt, funktionsklädd och i fossil-fart, into the unknown. Tar dig ann mysteriet som vore det ditt att uppnå. När hon undflyr dig, är det lätt att tro att du måste dra ihop skärpet hårdare i midjan och försöka ännu mer. Och när du faller, då är det bara ditt eget fel. Ett syndafall som förändrar allt. Och så länge du behöver, finns syndabekännelse där att tillgå. På sina ställen som inledning av en gudstjänst. Ett erkännande av din olämplighet som människa – för stunden. Räddningen ges såklart genom förlåtelsen, alltomfattande kärlek.

Men här är glitchen. Kanske är det bara jag som upplever att det är lättare att erkänna sin syndiga natur, hata på sig själv, tänka tanken : jorden skulle klara sig mycket bättre om människan bara gick och dog, än att säga: fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet … Att bära fram sina synder till Jesus är en sak, att överlämna sig åt dig utan fruktan och förbehåll, en annan. Att våga tro, jag är lämplig och betrodd – är läskigt och svårt. Och nödvändigt. Att erkänna sin tillhörighet till hela mänskligheten. På sina ställen lyder gudstjänstens inledning: Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du, och omsluter med ömhet … Denna bön är ingen bön av kalla stengolv och ekande rum. Denna bön är bönen att be när man sträcker ut sina armar och låter Jesus spänna bältet om midjan på sig. ”Kom nu, gamla själ, följ mig,” säger Jesus sedan och drar dig till sig. Och vad annat kan man göra än att tacka. 

För ju äldre en blir, desto mindre spelar det roll vad just jag får för mig att göra. Jag - ett bräckligt lerkärl. Vad annat kan en göra än att be Gud att forma och omforma en för sitt rike? Att stå till tjänst. Falla på knä och överlåta allt. För att åter få stå till tjänst.