I texten finns en mening som sticker ut för mig.

”Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt han behöver”.

Det är Bibel 2000:s översättning. I Folkbibeln står det istället att det är för att den andre är så oförskämt djärv. Nubibeln erbjuder ytterligare en annan översättning: han gör det för att slippa skämma ut sig.
Betydelsen av det grekiska ordet anaideia är skamlöshet, fräckhet, oförskämdhet. Jag kopplar det till ett annat ord som ofta kommer upp i kristna sammanhang – frimodighet.

Inledningsvis känner jag ett sting av irritation. Önskar Gud att vi ska vara skamlöst påträngande, aningslöst djärva och frimodiga helt utan fruktan i vår relation till honom? Hur lyckas man med det när man lever i en värld som lär oss att allt är villkorat, där allt är en transaktion? I en värld som inte tillåter några misstag och där många går omkring med en hemlig rädsla för att bli avslöjade som de små och misslyckade människor de känner sig som på insidan? Hur gör man det om man inte alltid känner sig så frimodigt djärv, utan kanske lite mer… introvert?

För några veckor sedan var jag på en pilgrimsvandring, där en medvandrare delade sina tankar kring att i vuxen ålder återknyta till sin tro och till Gud. Han berättade om det motstånd som han stötte på i bönen. Först försökte han be på samma sätt som när han var barn, men det fungerade inte då att han insåg att han nu blivit en annan. Alla de böner, med många fina ord och meningar, som han försökte formulera, kändes bara krystade och oärliga.
Han var nära att ge upp. Men en kväll, strax innan sömnen, kom det som en suck ur hans hjärta: ”Tack för att du finns.” Och en tid senare vågade han även be: ”Tack för att jag finns.”

Där börjar även den bön som Jesus själv har lärt oss – i ett lovprisande av Gud. ”Fader, låt ditt namn bli helgat.” Jesus prisar Gud och sedan ber han om hjälp. När Jesus lär sina lärjungar att be så öppnar han en väg för dem att närma sig Gud. Herrens bön är en gåva från Jesus till oss, för att vi ska förstå att vi kan närma oss Gud på samma sätt – som älskade och önskade barn till vår himmelske fader. Här finns ingen rädsla för ett avslöjande för Gud vet redan allt som finns i ditt hjärta.

Jag tänker att orden jag har svårt för – skamlöshet, påträngande, djärv och frimodig - kan få en annan betydelse - tillit. Tillit till att Guds rike är ett annorlunda rike där vi är utvalda, förlåtna och rättfärdiggjorda genom Jesus Kristus. Ett rike där vi är avslöjade men ändå älskade. Ett rike där Guds vilja sker och inte min, med hopp om att dessa viljor en dag helt ska sammanfalla. Där vi, med Guds Andes hjälp, kan våga känna tillit till att Gud låter detta rike växa inom oss, dag för dag, bön för bön – med många ord eller som hjärtats tysta suck i natten.

Amen.