Jag tror att människan föds till mystiker in i en förtrollad värld rikt befolkad av synliga och osynliga varelser. Jag tror att vi kommer till världen med kunskap om vår sanna natur och hem, med minnen av hur det känns att vila tryggt i den kärlek som är all kärleks ursprung och mål. Men sakta, i takt med att vi växer upp, vävs den slöja som till slut skymmer vår blick. Kvar finns bara en diffus erinran och en längtan. 
Jag tänker att det var just denna längtan som på 300- och 400-talet drev ökenfäderna och ökenmödrarna ut i den ogästvänliga vildmarken kring Nordafrika. I en tid då kristendomen blev statsreligion och började konsolideras sökte de andra sätt att närma sig det absoluta.   

Detta, att ibland dra sig undan den ständigt pågående världen, var även något som Jesus från Nazaret gjorde regelbundet. Lukasevangeliet 5:16 beskriver hur Jesus drog sig undan de stora skaror som sökte honom och ut till öde trakter för att be. Att människan Jesus ibland drog sig undan världen för att ge sig själv tid till att vara i relation med sin Fader finns beskrivet på flera ställen i evangelierna. Här finns ett mönster av en rörelse inåt för att orka röra sig utåt, ett växelspel mellan introvert och extrovert, som vi kan lära av och följa. 

Filokalia, på grekiska ”kärleken till det goda/vackra)”, en samling mystika texter, nedtecknade av olika kristna mystiker och mästare mellan 300-talet och 1500-talet, är en andlig klassiker som varit levande inom den ortodoxa kyrkan i öst men som nu även västkyrkan fått upp ögonen för. Den röda tråden i detta verk är hur man som kristen kan förhålla sig till ett liv i efterföljelse med ett fokus på det inre livet - på bön och på att öppna hjärtat inför mötet med den Gud som redan har sin boning inom oss.
Ur dessa texter har olika bönetekniker utvecklats. En av dem är hesykasmen, hjärtats bön, som bygger på kroppens stillande och en enkel andningsteknik i kombination med ett upprepande av namnet Jesus.  Kroppens stillhet och den tysta bönen, in-och utandad i längtan och förväntan, för oss in i hjärtats inre rum där tystnaden fylls av den kärlek som alltid strömmar ut från Gud till oss. Det handlar inte om att med en metod ”framkalla” Gud i hjärtat, utan kan mer beskrivas som en nyfiken upptäcktsfärd bortom ditt eget jag och din yttre människa och in i din inre människa som redan lever i en intim kärleksrelation med Gud. Tystnaden handlar om fullhet, inte tomhet.  

I mitt eget andliga sökande kom jag tidigt i kontakt med österländsk mystik i form av meditation och metoder för kroppslig träning och avslappning, såsom yoga. Med åren uppstod dock ett skav i mig då jag inte längre kunde förstå vad de metoder jag använde syftade till. Visst gjorde meditationen mig mer alert i vardagen, mer stabil i mina känslor och yogan bidrog till kroppslig kontroll och smärtfrihet men detta var för mig inte nog. Den tomhet som uppstod i meditationens tystnad kändes bara just… tom. Samtidigt var inte dessa erfarenheter något som jag helt avfärdade när jag sakta började närma mig den kristna tron och som vuxen lät döpa mig. 

Den bibliska berättelsen om det egyptiska guldet kan tolkas på två sätt. När Mose förde Israeliterna ut ur fångenskapen i Egypten hade de med sig skatter från Egypten – guld, smycken och ädla stenar. Dessa skatter bar de genom Röda havets dopvatten och in i sin 40 år långa ökenvandring. Skatterna användes sedan för att göra den berömda guldkalven, en symbol för avgudadyrkan, men det är inte hela bilden, hela berättelsen. De egyptiska skatterna användes även till att bygga tabernaklet i öknen och senare Salomos tempel i Jerusalem. På samma sätt bar jag mina mystika erfarenheter in i min kristna tro. Med tiden lärde jag mig urskillning – att se om det jag byggde var en guldkalv eller ett tempel.  

Det var en omtumlande och livsomvändande mystik upplevelse av perfekt kärlek och total förening i samband med min första nattvard som gjorde mig till kristen. Detta kall blev inledningen till min relation med Kristus, till mitt dop och min konfirmation, till delad nattvardsgemenskap, gudstjänstfirande och långt senare teologistudier som sakta för mig framåt mot min prästvigning.
När jag pratar med människor kan jag ofta urskilja den längtan som jag själv bar på, detta att tillvaron måste ha en djupare mening bortom mitt eget begränsade jag. Vi lever i en tid av ständig information, motstridiga fakta och subjektiva och relativa sanningar som inte förmår svara på de djupt mänskliga frågorna om tro, livets mening och gränser, vår plats i universum och Guds realitet. I en fragmenterad värld finns en längtan efter helhet och sanning. Mitt andliga sökande har tagit mig till en plats där jag landat tryggt i min egen tradition, i den kristna trons ramverk för livet och i det lutherska i att leva ett liv i nådens oändliga hav och i en verklighet där Gud ständigt talar och söker relation – genom Bibelns berättelser, genom kyrkans liv och den kristna gemenskapen, genom skapelsens skönhet, i blicken hos de människor jag möter och i mitt eget hjärta. In i detta har jag fört mitt egyptiska guld som skapar en förståelse och samhörighet, inte bara med mina syskon i Kristus, utan med det vidare begrepp vi kallar mänsklighet. Initiativet är alltid Guds, men det finns en gyllene kedja av män och kvinnor i historien att både lära känna och att lära av, en vänskap som inte är beroende av tid och rum. För den som tvivlar på att en mystik teologi och praktik kan kombineras med en luthersk kristen tro så hänvisar jag till skriften, som är den mest fantastiskt mystika bok jag kommit i kontakt med och avslutar med att citera Martin Luther: 

”Den som kan stilla sitt hjärta, avlägsna alla främmande tankar och ständigt endast skåda in i själva tilldragelsen, han får den allra största nytta av evangeliet.”