”Love is a verb”, sa äktenskapsexperten Mort Fertel, när jag i ett skört läge kontaktade honom för att fråga hur man räddar ett äktenskap som gått sönder. Han menade att man behöver göra kärleksfulla handlingar och använda en kärleksfull ton när man relaterar till den man är gift med, för att hen ska återfå förmågan att älska en och ibland leder detta till att ett krisande äktenskap får en nytändning.

Så blev det inte i mitt fall. Jag fick inget varmt gensvar. I stället fick jag betala själv för att få ut mitt Certificate of Divorce. Men, Fertels resonemang fastnade på ett djupt plan inom mig. Det känns sant att kärlek inte bara är en känsla utan desto mer något man gör gentemot den man älskar.
Vi tröstar våra nyfödda barn mitt i natten trots att vi varken orkar eller alltid vill gå upp när de skriker. Vi håller upp bunkar när de blir magsjuka och sitter och sover på soffan tillsammans när de får öroninflammation.
Nytt för mig är att det omvända även gäller när våra egna föräldrar blir äldre eller får förändrat hälsoläge. Jag kom att tänka på detta i vintras när jag hjälpte min pappa att fästa sina skidpjäxor i bindningarna i halvdunklet vid skidspåret. Glädjen var total när vi susade nerför de mjuka backarna tillsammans!

Jag tror det är den här kärleken som Jesus talar om när han säger ”Ni ska älska varandra så som jag har älskat er” i Johannesevangeliets femtonde kapitel. Plötsligt blir det tydligt att det är en radikal förändring i vårt förhållningssätt till varandra som Jesus efterfrågar. Inte ”Först jag och sen du”, som vårt individualistiska samhälle vill hävda. Nej, Jesus förväntar sig att vi kliver ur det bekväma och invanda, och väljer att tjäna varandra.
Kärlek är att ge av sin tid eller av sitt överflöd fast det skrämmer. Kärleken är av naturen helt okontrollerbar och vi behöver släppa taget för att älska och vara levande på riktigt! För det är vad det innebär att leva. ”Då ska er glädje bli fullkomlig” säger Jesus. Och på något märkligt sätt är det när vi ger på detta förutsättningslösa sätt som - vi blir kvar i Gud, och Gud i oss – tjänandet av vår medmänniska är helt centralt för att vi ska kunna förstå kärlekens väsen.
”Därför befaller jag er: att ni ska älska varandra” säger Jesus. Jag kan nästan se dessa ord studsa runt i rummet där de uttalas. Att de skaver hos vissa av oss som känner sig förorättade eller försummade, att de lyfter andra av oss som lallat på i gamla hjulspår alltför länge, inspirerar till att bryta destruktiva mönster.

Det är inte lätt att välja kärlek, det är mycket lättare att trycka till varandra när vi är sårade eller osäkra. Men Jesus ber oss inte reda ut vem som började fela eller vem som har mest rätt till upprättelse. Nej, han befaller oss, att ta oss själva i kragen och kliva ur vår bekvämlighet: Möta medmänniskan i ögonhöjd. Gå på den där tradiga släktmiddagen för att visa din andra hälft att hen är viktig. Rulla upp ärmarna och röja av diskbänken när egentiden äntligen infinner sig, så att det inte alltid blir någon annan som måste se till att det blir gjort. Höra av dig med ett sms och börja initiera den frusna konflikten till en möjlig dialog. Att välja att visa varandra uppmärksamhet eller uppskattning när vi tycker att de minst förtjänar det.
Det är att vara kärleksfull genom sitt handlande. Det handlar om ett förhållningssätt i vardagen, också gentemot människor vi inte känner än, de främlingar som Jesus kallar sina vänner.

Ibland möter jag folk utanför kyrkan som tycker Jesu död är meningslös. Att han var en vekling som bara gjorde vad som förväntades av honom. Men när jag läser Jesu egna ord i Johannesevangeliet, ”Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek”, då ser jag en aktiv och modig Jesus som mycket väl kunnat nonchalera, eller av rädsla för smärta och skam överge det uppdrag han kommit hit för. Men han valde kärlek! Av egen fri vilja gav han sitt eget liv och tillät dem som drev på processen att göra det möjligt.
Det var av kärlek till oss och Fadern som han höll budet att älska oss såsom sig själv, och det var för att han fick vara kvar i Guds kärlek under förnedringen och misshandeln som han kunde stå ut med att dödas. Offret har också den bästa belöningen - vi friges trots alla våra felsteg och Jesus själv bevaras hos den Fader han älskar och känner sig älskad av. Det är genom denna aktiva kärlekshandling som vi blir hans vänner. Och på köpet blir vi inbjudna till att vara vänner med alla dem som Gud älskar. Vi får i uppdrag att så långt det kommer an på oss visa omsorg om dem vi möter, även dem vi finner svårt att förstå oss på och älska.

Liksom Jesus hade ett tydligt uppdrag med sitt liv så har också vi det, ”Jag har utvalt er”, säger Jesus, “och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består/…/”. Jag blir nyfiken på denna frukt, är det vindruvor, gul kiwi, drakfrukt eller björnbär som är min frukt? Är de ideella medarbetare som jag leder i min tjänst, de som leder grupper och möter nya deltagare – är dem min frukt? Är det deras personliga tillväxt när de utmanar sina rädslor, ställer sig bakom mikrofonen i kyrksalen och delar tankar ur sitt eget Gudstilltal som blir min frukt som består? Det som gör världen omkring oss lite vackrare, lite varmare, lite mer kärleksfull än förut?

”Ni ska gå ut i världen”, ”Ni ska älska varandra” – när jag hör dessa starka ord tänker jag på den vassa chef jag hade på ICA-butiken där jag jobbade som student. Hon fick någon slags märkligt behag av att förlöjliga oss timanställda ibland. Men jag gick ut i världen, rakt fram till chefen och sa till henne en dag att vi behövde prata med varandra om jag skulle kunna jobba kvar. Paff och lite stöddigt svarade hon att prata det gör vi ju nu, i korridoren. Jag stod lugnt kvar tills vi satte oss vid det kladdiga bordet i fikarummet.
”Jag vill att du lyssnar på mig”, sa jag. “Det är inte ok med mig att du skriker på mig inför kunderna om jag råkar göra något fel.” Hon såg förvånad ut, sa något kort om att jag sålt fel lott. Men något förändrades i mellanrummet mellan oss. Det blev nog lite tokigt, medgav hon då. Lättad tog jag ett andetag och såg henne varmt i ögonen.
”Jag vill bli bemött med respekt. Det är viktigt för mig, sa jag då.” “Ok”, sa hon. Sen fortsatte vi jobba och när jag slutade skrev hon ”Lena är en väldigt ärlig person” i mitt omdöme.

Det blev nog en frukt som består i hennes liv, att möta en ung student som visade kärlek genom att våga mötas i ögonhöjd, utmana henne att ta ansvar för sitt beteende. Så som Jesus ofta gjorde med både fattiga och makthavare. Han hade samma självklara tilltal och inre frid oavsett hur de såg på honom. Men ibland kan vi inte älska varandra och visa kärlek. Om såren är för djupa och färska är tydliga gränser, distans eller tystnad enda sättet att visa kärlek på. Både mot oss själva och den andre.
Ibland är brunnen tom och vi har ingen kärlek att ge, vi är fysiskt och psykiskt helt slut. Då kan det kärleksfulla vara att öppna famnen och våga ta emot den kärlek som de runt omkring oss vill visa.

Kärlek är att älska, som Fertel sa. Gud är kärlek och genom Helig Ande får vi kraft att vara kärleksfulla i våra liv. Jag ber för dig som läser detta att Guds glädje ska var fullkomlig i dig och att du ska få mod att agera i kärlek och sanning i olika situationer i ditt liv.

Amen.