knut zetterberg

Hässelbykillen, gnagaren (ja, vi är överallt) och vandraren. Prästkandidat i Stockholms stift.

Krönika

Efterlyses: Tjänande, fredliga ledare

Jesus lär oss att den som tjänar är störst och inte tvärtom. “Kungarna” – eller världsmakten – är idag knappast en samling ledare som alla gånger agerar tjänare mitt ibland folket. Det är krig bland annat så nära som två landgränser bort och som alltid är det knappast invasionsbeställaren själv som står där kulorna viner, du hittar inte Putin i skyttegraven, men det visste du ju redan.
Gode Gud, hjälp oss. Vi behöver ledare som kan leda världen på en annan väg, vi behöver ledare som förmår att agera i den fredliga tjänstens anda.

Världsmakten sviker folkets tillit när vi i dag, 2025, har vårt givna världsläge. Om det ens är tal om tillit längre. Men den som vill måla upp hela världsmakten som en antikrist och ständig källa till ondska gör fel, den bredmålar med en pensel som inte gör rättvisa till sanningen och som inte springer några andra ärenden än att kortsiktigt ge befriande utlopp för ilska men långsiktigt sprida splittring och fängslande misstro.
För att nyansera världsbeskrivningen kan man säga att det har varit värre förr, och visst är det så. Men precis som att det har varit värre förr så kan det även bli bättre framöver, det är dit Jesus riktar våra blickar när han säger att den som är ledare, den ska tjäna. För så är det inte nu, ledare ska inte sända sitt folk på invasionsuppdrag, de ska slå vakt om freden och tjäna sin nästa, inte minst den som är svag, skadeskjuten och sjuk.

I och med detta budskap från Jesus är det ju legitimt att ställa frågan om vad kyrkorna gör åt saken. Hur är kyrkan ett levande evangelium, som inte bara hör och berörs av Jesus bultande hjärteideal om att tjäna utan också sedan går ut och verkar i tjänandets anda?
I tanken kommer det till mig ett exempel, en medmänsklig förebild som i allra högsta grad relaterar till nyckelorden: kyrka, tjänande och ledare. Jag tänker nämligen på påven Franciskus som dog i samband med påsken i år, men vars gärning fullt ut lever kvar. Han, den katolska kyrkans överhuvud, åkte runt bland Roms fängelser för att tvätta och kyssa fångarnas fötter, år efter år. Detta gjorde han för att visa att han stod i tjänst till dessa fångar, som var kvinnor, män, ungdomar och av varierande religiös tillhörighet.
Jag försöker föreställa mig händelsen och vill uppmana dig att göra detsamma. Tänk tanken att du och jag sitter fängslade i Rom. På den platsen, i den tillvaron, kommer självaste påven förbi för att tvätta våra fötter. Och inte nog med det, dessutom kysser han dem. Här är det verkligen tal om att vara ledare och tjänare, snacka om minnesvärd stund där i fängelserna. “...den som är ledare ska vara som tjänaren…”.

Tjänandet äger rum i det stora och det lilla lite hela tiden. I Sverige tror jag inte att det i någon bredare utsträckning kommer att bli aktuellt att kyssa fötter inom det närmaste – säg aldrig aldrig – i det avseendet är nog italienarna kulturellt mer närgångna än vad vi är. Men tjänandet är inte bundet till ett par läppar mot en fot. Även i det lilla kan det stora uppstå och tjänandets språk är brett, varierat och livfullt och ur det kan spridas svallvågor så stora, att världssituationen steg för steg kan förändras till det bättre. Ett folk där ledarskap är synonymt med tjänande, är ett folk som rustar för fred.

“[...]jag är mitt ibland er som tjänare” säger Jesus och det får mig att tro att Jesus verkligen lever. I tjänandet sker något heligt, där möter vi Gud. Jag bär med mig en fråga idag: “Vad kan jag göra för att tjäna min nästa?” – och vill uppmuntra dig att också ägna lite tid åt den frågan. Jag är övertygad om att vi båda kommer på något svar, kanske litet, kanske stort.

Knut Zetterberg,
prästkandidat Stockholms stift


Krönika

En fair fight med Jesus

Ibland blir inte saker som man tänkt sig. När jag fick förtroendet och tog på mig att skriva en krönika här, för att sedan inse vilken text det var jag hade att förhålla mig till, så blev jag minst sagt förvirrad. Då kändes det som att “jaha, det var ju inte det här jag såg framför mig?”. Det vore ju så mycket enklare att skriva om julen, eller nyår för den delen. Någonting om hur mysigt det är att vara med familj och släkt eller något om hur kul det ska bli att fira att jorden snurrat ytterligare ett varv.
Men mer förvirring, fler frågor, det betyder inte mindre viktigt. Ofta är det nog snarare tvärtom. Förvirring kan vara doften av nya insikter.

Önskan om fred delar de flesta människor, det är min fasta övertygelse. Likväl tror jag att Jesus önskar fred och inte splittring. Detta trots att texten som denna krönika utgår från, har rubriken: “Splittring, inte fred” och är faktiskt ett tal från Jesus.

“Det är oroligt nu” – är en mening som jag tror att jag fått höra betydligt oftare 2024 än vad jag fått höra något år innan. Inte minst är det på grund av den splittring och avsaknad av fred som vi ser i inte minst Mellanöstern, Ukraina och till viss del även Sverige. Splittring skrämmer oss människor. Ordet “djävul” kommer från det grekiska ordet Diabolos, vilket i sin tur betyder ungefär “Den som splittrar”. Splittring av folk, släkt eller familj som leder till våld och lidande, det är inte eftersträvansvärt helt enkelt. Fred däremot, det är alldeles uppenbart bättre! Det fattar vi allihopa.

Så vad är det då för splittring som Jesus talar om? Han använder en väldigt konkret bild, familjen som spricker isär. Idag är det den 26:e december, annandag jul, och familjen är något vi alla påmints om de senaste dagarna. Vare sig man älskar att umgås med sin familj, om familjen är hårt drabbad av konflikter och bara tanken på att umgås med familjen skrämmer vettet ur en, eller om ens familjs verklighet ryms någonstans mitt emellan de två beskrivningarna, har vi alla påmints om familjen just dessa dagar. Kulturellt är julen oerhört anknuten till umgänge med familj och släkt. När man tänker efter, finns det en enda period på året som har en familjekaraktär som kan mäta sig med julens? Nej, det finns det faktiskt inte. I juletider har vi ständigt familjen färskt i minnet.

Den som läser bibelns evangelietexter påminns ofta om Jesus tendens att tala i liknelser. Han använder något väldigt litet och lättbegripligt för att förklara någonting mycket större. När han börjar tala om någonting väldigt konkret, som ett senapsfrö eller en grind, då är det en signal om att det är läge att spetsa öronen lite extra – här kommer en punchline!
Är familjen som splittras kanske en liknelse för hur människan, du som jag, ibland måste splittras inombords? Ibland måste vi utmana våra tankar och beteenden genom att ställa oss själva frågan, finns det något jag borde göra annorlunda? I den frågan uppstår en splittring, mellan det invanda beteendet och den nya ambitionen. Och precis likadant kan det väl få vara i familjen faktiskt? Att man inte alltid ser likadant på allt och i det kan bli osams. Notera väl i bibeltexten att ingen har mandat över den andre. Alla får komma till tals, sonen får uttrycka sig mot sin pappa, sonhustrun mot sin svärmor och vice versa. Aldrig heller är någon part i texten ensam, det är fair fight helt enkelt – eller snarare “fair discussion” – för aldrig någonsin säger Jesus i texten att vi ska börja bruka våld som medel i splittringen.

Fred är bättre än splittring, men fred kan aldrig råda om inte splittring får ske. Märk väl dock, aldrig får splittringen vara orättvis, våldsam eller lämna någon ensam. När splittringen fått utmana, förnya, pröva och förvirra oss, låt oss då sedan landa i fred.

I fredens tecken önskar jag dig och alla sällskap du är en del av – en God Jul och ett Gott Nytt År!

Knut Zetterberg,
prästkandidat Stockholms stift