Ämbetsmannen hade sett dem komma och gå. Under sin långa kungliga tjänst hade han sett många kringvandrande predikanter, och han hade väl inte lyssnat på någon av dem, egentligen. Hade nog tyckt att ingen av dem angick honom. Vad de talade om rörde inte honom, hans uppgift var en helt annan.

Men när Ämbetsmannen såg den nye predikanten komma vandrande på vägen tillsammans med sina lärjungar, så var det första som slog honom att den här helige mannen såg väldigt alldaglig ut. En vanlig människa, inte särskilt vacker, med slitna kläder. Inte såg han särskilt helig ut. Och lärjungarna, de såg ännu mindre ut som några heliga män, grovhuggna och klumpiga som de var. Ämbetsmannen hade varit tvungen att le. Men leendet hade dött bort. För den här mannen hade något som gjorde att man nästan blev tvungen att lyssna. Något som skilde honom från alla de andra predikanter som passerat förbi.

Ämbetsmannen kom på sig själv med att stå fängslad och lyssna till den oansenlige predikanten från Nasaret, lyssna till honom och inom sig tänka på honom som en helig man. Ämbetsmannen funderade länge på vad det var i mannens budskap som tilltalade honom så. Kanske var det att mannens budskap gällde alla? Alla som trodde tillräckligt mycket. Oavsett vilken nationalitet man hade, vilken samhällsgrupp – ja, till och med vilket kön man än tillhörde så kunde man ta till sig budskapet som den här märklige predikanten vandrade omkring och förkunnade.
Och så uppskattade Ämbetsmannen att man förväntades tänka själv. Man hade inte bara att följa för länge sedan uppgjorda regler, utan man hade ett eget ansvar.

Han insåg också att det inte var bara den förnuftigt tänkande hjärnan som tilltalades av mannens budskap. Han talade också direkt in i hjärtat och skapade tro inne i de människor som hörde honom. En stark tro som var baserad på den fasta övertygelsen att Mannen från Nasaret visste något som inte alla andra visste. En tro som inte var blind men som handlade om tillit.
Och utan att Ämbetsmannen själv förstod hur det hade gått till, anade han att han kunde räkna sig till de troende. En tro hade växt i honom genom att han hade lyssnat på mannen från Nasaret. Verkligen lyssnat. Inte bara förstrött hört på.
Och han fick en ingivelse. En tanke for genom huvudet på honom – och han skulle ofta efteråt undra varifrån den tanken hade kommit. Han hade en son som låg för döden i Kafarnaum. Han bestämde sig för att gå fram till mannen från Nasaret och be honom bota sonen. Det var väl en desperat handling men Ämbetsmannen hade ju faktiskt ingenting att förlora.

Och Mannen från Nasaret sa ”Gå hem, din son lever”. Ämbetsmannens son blev frisk. Och Ämbetsmannen upphörde aldrig att förvånas över hur mycket tron kan betyda.