Att kallas till Guds rike är en inbjudan att följa Jesus och leva i hans kärlek och vilja. Det handlar om att låta Gud verka i sitt liv nu, men också om hoppet om det eviga livet.

Guds vägar äro outgrundliga säger man ibland och kanske får vi inte reda på i detalj hur Gud kallar oss. Vi kanske bara känner en kallelse utan att vi kan sätta ord på den eller så förstår man inte ens att det är en kallelse.
Jag tänker att vi kan lita på att vi är kallade till Guds tjänst och att följa Jesus och hans kärlek på det sätt som passar bäst för just mig eller dig. Vi är ju alla en del av Guds rike, oavsett om jag känner mig kallad eller inte kallad och för mig är det viktigt att komma ihåg. För mig är det i alla fall så, eftersom Gud kallar oss och älskar och bär oss genom livet oavsett. Men vad kallet är och vad det innebär och vad jag ska göra med min kallelse, det kan man fundera många varv över innan man landar i ett beslut.

För mig är kallelsen tydlig. Det är som att jag sitter fast i ett gummiband, där det är Gud som håller i gummibandet i den andra änden, ett gummiband som håller i mig och drar mig tillbaka när jag kommer för långt ifrån det jag är kallad att göra. Men det är inte min kallelse jag vill berätta om utan om min farmors och de andra damerna i sykretsen som min farmor var en del av under min uppväxt.

När jag var barn fick jag ibland följa med min farmor till kyrkan när sykretsen skulle ha sina träffar. En mötesplats för finklädda damer som gillade att handarbeta, baka, dricka kaffe och samtala. Och det gjorde de i det finast möblerade rummet av alla rum i församlingshemmet, där vi barn inte fick vistas utan vuxna i närheten som såg till att vi uppförde oss.
Det var möblerat med fina snirkliga trämöbler klädda med grön plysch, en speciell doft och en speciell en känsla av stillhet fanns där i rummet varje gång jag fick följa med dit in, en doft och en känsla jag ibland kan förnimma än idag.
Jag fick då, de gånger jag följde med min farmor, sitta på en av de grönklädda vackra stolarna bredvid och vänta på att det skulle bli dags för fikastunden där hembakade kakor i oändliga mängder serverades, det var både stort och högtidligt,det är i alla fall så jag minns det. De satte en ära i att sticka, brodera och virka till julbasaren som anordnades varje år.

Dessa damer var också engagerade i att ordna med kyrkfikat efter söndagarnas gudstjänster. Vilken lycka det var de veckor jag fick följa med farmor två gånger samma vecka, då serverades igen hembakade kakor och bullar vars doft fyllde hela kyrkan.

Något jag inte tänkte på då och kanske inte har förstått vidden av förrän nu är deras kall, att vara kallad till Guds rike och verka genom att sticka strumpor, virka kaffelappar, brodera dukar, baka kakor och bullar och servera kaffe och prata med övriga församlingsmedlemmar. Det är för mig ett av alla otaliga sätt man kan följa Jesus och leva i hans kärlek. Och vad skulle Svenska kyrkan ha varit utan alla dessa damer…

Jag vet inte hur farmor och hennes väninnor i den här gruppen tänkte kring sitt engagemang i kyrkan men för mig, när jag tänker tillbaka på det otroliga engagemanget och den entusiasmen jag upplevde hos dessa kvinnor så var det ett kall. Gud hade kallat dessa damer på ett alldeles speciellt sätt som var helt rätt för dem där och då. Hur mycket de tänkte och pratade om att det dom gjorde var ett kall att följa Jesus och leva i hans kärlek och vilja eller om de ens tänkte på att Gud verkade genom deras handlingar vet jag tyvärr inte heller för det hann jag inte prata med min farmor om men för mig är det tydligt. 

Om farmor tänkte på hoppet om det eviga livet som kallet också handlar om vet jag inte heller men jag hoppas att hon genom sitt engagemang kunde känna det. Vilket fantastiskt sätt att få bli kallad, genom att sticka, handarbeta, baka och servera kaffe. Jag är så tacksam att jag fick förmånen att följa med min farmor till kyrkan som barn.

Gud verkar på många olika sätt, och på så många sätt man kanske inte förstår direkt vad det är det handlar om men nog infinner det sig en speciell känsla i kroppen när man vågar säga ja och följa sitt kall.