Få individer under 1900-talet har förött kyrkan i så stor grad och har skapat mer
martyrer än den avhoppade teologistudenten Josef Stalin. Det berättas att han bakom sitt arbetsrum hade ett eget kabinett där Jungfrun av Vladimir förvarades. Det är en 1100-tals ikon med ett mycket känt bysantiskt motiv. Maria håller den lille Jesus
i famnen och de lutar kinderna mot varandra. Ibland kallas den ömhetens ikon – för de två, mamman och barnet utstrålar just det – stor ömhet.

Stalin, vars namn betyder ”Man av stål”, ska ha dragit sig tillbaka till ikonen medan den tyska armén närmade sig Moskvas förorter i adventstid 1941. I tysthet betraktade han urbilden av ömhet. Något mer välbelagt är att Stalin lät flyga Jungfrun av Vladimir över huvudstaden under stridens mest kritiska skede. Kanske för att ge stadens invånare hopp, kanske för att denne massmördare av absurda mått ändå hoppades på att Modern och Barnet, Ömheten själv, skulle vända lyckan. Att de i sin stora ömhet ville förbarma sig.

Själva ordet ömhet på svenska kommer från germanska och betecknar svaghet
eller skröplighet. I Sverige fick ordet en betydelse av ömhjärtad, någon med ett
känsligt hjärta. Medlidande, känslighet, varsamhet och aktsamhet, var betydelser
som kom att förknippas med begreppet. Något skört, kanske bräckligt dröjer kvar i förståelsen.

Att hålla i ett nyfött barn, en varelse helt utlämnad åt oss, bräckligt och hjälplöst, men ett livets mirakel, fyller oss med bävan. Man håller nästan andan. Händerna känns som om de suttit på en grov smed. Tänk om man gör fel, fumlar och rör till det?

Allt är obegripligt utfört i miniatyr, nytt och oförstört. Det lilla, nya livet skakar oss in i hjärteroten. Hur ska man ens räcka till? Alldeles förutsättningslöst, utan förbehåll
kopplas våra urinstinkter på och vi är beredda att skydda, ja, offra allt, för detta mirakel. Vi blir helt ömhjärtade.

När Gud, som i sig för oss är en obegriplighet, bortom alltings början och slut, bortom fysiken och matematiken, urkällan till varat, väljer att göra sin entré på planeten Tellus så gör han det som det sköraste vi kan tänka – ett spädbarn. Detta barn sluts i mammans famn, vilar sin kind mot hennes och Marias hjärta måste bäva
– hon anar vad det är hon lägger till sitt bröst. Det är det största av allt inneslutet i det minsta av allt.

Hon, Josef, herdarna, de vise männen, alla, gör det som människor i alla tider gjort med spädbarn – öppnar sitt hjärta utan förbehåll och tar emot det helt utan restriktioner.

Den gudomlige avväpnar oss i alla charader, choser, beteenden och prestige, rädslor, felläkta sår och bitterheter och landar rakt in vårt ömma, varma hjärta. Vi behöver inte förstå detta eller barnet, bara acceptera och ta emot – precis som vi
alltid bemöter ett spädbarn.

Jag tänder ett ljus denna juldagsmorgon vid min solblekta kopia av jungfrun av
Vladimir. Hon som gjorde urbilden av råhet, Stalin, förundrad. Här finns bara ömhet och varsamhet. Där är inga läror än, inga bud, inga komplexa organisationer satta att förvalta barnets arv - bara närhet. Gud lär oss i julnatten att älska utan restriktion och ömt vårda det vi satts att bära. Att bära det gudomliga, men också våra egna liv, våra egna varelser, de människor vi möter och den värld vi står i med den ömhet som möter oss på juldagens morgon. Som om allt detta, du och jag, är det sköraste men mest underbart vackra just denna morgon kan uppvisa. Kind emot kind möter vi Juldagen 2025!

En God och Ömhjärtad jul tillönskas Er alla!