När jag njuter lite extra om våren är det med ryggen mot en varm bergsvägg. Näsan mot skyn, solens strålar på kinderna och småfrusna händer runt termoskaffe i plastmugg. Lätta vindar och socker från en bulle som klibbar i mungipan. Det är någonstans i den här trygga värmen längs ryggtavlan och med ansiktet mot himlen som den raka bönen, nästan av sig själv, börjar flöda fritt. Utåt, uppåt och inåt kan jag vända mig obehindrat till Gud. Med honom får jag vända och vrida på det som var, det som är och snuddar också vid min längtan efter svar.

Till mig kommer minnet av ord som krossade drömmar och svar som skrämde slag. Tillsammans bearbetar vi rädslan som med sin kraft sköljde bort all trygghet och fick marken att dela sig. Vet att i den mörkaste av stunder också fanns en obeskrivlig glans. Där det inte gick att andas, inte fanns någon luft, nog var Gud ändå där. 

Hur ska man någonsin förstå? En orättvisa och ilska som ekar i bröstet, bränner i halsen. Ibland är det så påtagligt att han lämnade jorden, att Gud är långt borta. Ibland är det lika påtagligt att han är här. Så nära att jag nästan kan känna hans andetag. I en annan människas närhet eller ett obegripligt sammanträffande. 

Jag fascineras av det absurda i att lämna, just för att komma nära. Att på ett sätt försvinna och istället finnas på en plats jag inte kan peka ut på kartan, men där jag vet att jag hör hemma. Han väntar där med öppen famn, har all tid i världen. Både i stunder av rädsla, sorg och brustenhet men också i kärleken, glädjen och omsorgen. Oupphörligt verkar han söka mig genom människor.

Påminns om två händer och en blick. Ord som inte räckte till. Jag ifrågasätter en bild av en framtid som kanske aldrig kommer ske, men blir utan svar. Försvinner bort en stund i fantasin av något som skulle kunna ha varit, skulle kunna ha blivit. Ett möte av obegriplig tyngd, i ett övernaturligt skimmer, något bortom denna värld. Jag vill tro att Gud var där. 

Ibland känns det som att jag förstår honom. Får för mig att också jag vet när stunder är komna, som om jag visste något om livet överhuvudtaget. Något om hans tankar. Jag agerar på känsla och instinkt, med mod i blicken och ett hjärta som slår dubbla slag kastar jag mig ut för att sedan falla platt. Jag inbillar mig ett samspel och sjabblar bort min gudsfruktan. Får backa tillbaka, hem igen. Det mesta förblir oförklarligt, en ovisshet som sträcker sig långt bortom ett varför? Det är en ovisshet som också rymmer ett vågar inte, vill inte, orkar inte. Jag kommer aldrig förstå och brottas med tanken på om jag ens behöver det? 

Minns en gammal dam. På darrande ben och med vilsen blick satte hon sig på den väderbitna bänken, jag bredvid. Hon gav mig en skrynklig lapp med numret till färdtjänst och vi ringde tillsammans, väntade ihop. Hon berättade om sitt liv, sina barn, minnen och sår. Med tårar rullande nerför kinderna log hon sitt varmaste leende. Så tveklöst var du där, Gud. 

I dagens evangelietext får vi möta Jesus när hans stund så är kommen, på randen till den ultimata förödmjukelsen, skammen och smärtan. Med ansiktet mot nattens mörka himmel och i en rak bön bekräftar och ber han om Guds förhärligande, ger av sig själv i den värsta av stunder för att låta Gud komma till. På min plats mot bergsväggen, med den fritt flödande bönen, är det som att mina frågvisa tankar långsamt avtar och bleknar ju längre jag sitter där. Letandet efter svar blir mindre viktigt och istället kvarstår ett överlåtet hjärta där jag själv, likt Jesus, bara vill be Gud om det här förhärligandet. Inte utefter mina egna ansträngningar och framgångar utan i min brustenhet och mitt nakna jag. Det är som att varje fråga utan svar, varje nederlag och utmaning längtar efter att få blottas i Guds ljus. Det är en stund där hjärtat intensivt vill hem.

Kanske är det just det som sker när vi möts i prövningar: vi förhärligas. Gud får en chans att visa sig både i mod, smärta och omsorg. När vi ger utrymme för våra olika sidor att träda fram i oss, även de obekväma, ges också han det utrymmet. Det blir en plats för Gud att nå ut i världen, genom oss och för andra. Kanske är det också därför vi inte bara överlever utan faktiskt växer i motgångar och svårigheter, smärtan till trots. Platsen för Gud blir större när vår härlighet spänner sig allt vidare. 

Är det därför jag längtar så efter känslomässiga utmaningar? För att mitt inre ropar efter Gud att forma mig så som jag är tänkt att vara. Inte bara för att möta andra med mina samlade erfarenheter och trösterika ord, utan för att ge Gud lite mer plats. Jag räds inte motgångar, värjer inte för dem. Det finns snarare en dragning till att få stirra prövningen i ögonen. Att få be Gud möta mig i mina misstag, förluster, sjukdomar, obesvarade känslor och frimodiga initiativtaganden, det är knappast med stolthet, men med hopp och förvissning väntar jag mig att hans trygga närvaro finner sig precis tillrätta där i mina sår. Genom mina sprickor får hans ljus lysa. Där kan vi båda förhärligas.

Mitt sökande bakåt och framåt har mättats för nu, och själen stillats något. Kaffet är kallt och full av tacksamhet tömmer jag plastmuggen på de sista dropparna, viss om att vi ändå gör det här livet tillsammans, trots allt. Gud och jag.