Jag vill jubla av glädje över din godhet, du som såg mitt elände och tog dig an mig när jag led. Det är ord som får tacksamheten att fylla hela min kropp, mjukt men intensivt letar den sig ut i ådror och vener. En tacksamhet som smakar salt och rullar ner för varma kinder, svedda från en själslig ökenvandring. Tår efter tår.

Det pågår en inre renovering i mig där Gud är byggledare. Jag har renoverat förr och vet vilka insatser som krävs. Han river väggar och blottar gamla strukturtapeter med lögner om vad som skulle vara älskvärt eller inte. Tillsammans bilar vi upp vartenda golv och kastar bort stora sjok av skuld och skam. Det luktar mögel lång väg, men han sträcker sig fram och öppnar ett fönster. Vädrar ut så att jag kan andas igen. Hela planlösningen tar han mig igenom, dag efter dag. Han spacklar väggarna åt mig med sina ord, sina löften, sedan väljer vi tapeter. Tillsammans den här gången. Frid och sanning är de första som kommer på flyttfika och sedan vill de aldrig gå härifrån. Det vill inte jag heller.

Att äga ett hus kommer med ansvar. Jag går långsamt från rum till rum och låter fingrarna glida längs väggarna. Känner efter små skarvar och håligheter, ser över sprickor med min far som går bredvid på tryggt avstånd med sin verktygslåda. Vet att jag kommer behöva göra det här på regelbunden basis. Be om råd, försöka själv. Golven är gamla men välbevarade. I springorna mellan parketten samlas ständigt sand. Ökensand från vandringen som aldrig verkar ta slut. Hur mycket jag än dammsuger faller det alltid ny sand från mina nakna fötter, över parketten och ner mellan springorna. Behöver göra något åt det där.

Det finns plats för två i mitt hus. Han har ritat planlösningen så, byggledaren, att det ska få plats en till. Det syns tydligt när man kommer in. Det känns också. Jag låter lovsången spränga mellan väggarna men ibland ekar sången, som om det är något som fattas. Orden ger liv, tröst och glädje, men också ett blottat vemod jag inte kan komma ifrån. Jag fyller mitt hem med möbler och minnen men platsen för två finns kvar. Mitt hem är så varmt och välkomnande att någon knappt kan ana det nu mycket lilla missljudet från tonerna som spelas. Det ljud som uppstår när ingen sitter på den andra stolen, dricker ur den andra koppen eller fyller den tomma platsen under täcket som är stort nog för två. 

Men det finns en tredje stol också, en för Jesus. Vi delar varje måltid, tar disken tillsammans och han skakar mitt täcke på kvällen. Vet att jag uppskattar det. Ställer frågor, lyssnar, skrattar och gråter med mig. Sedan sätter han mig ner på sängkanten, lyfter mina fötter, borstar bort ökensanden och då vet jag att allt är väl: det får saknas något, det får göra ont. Jag får ändå lägga mig ner i frid och sova, för Han låter mig bo i trygghet, Han fyller mitt hem med liv.