Merparten av mitt liv har jag spenderat genom att omedvetet fly undan Guds vilja med mig. Samtidigt har jag sökt febrilt efter Hans omsorg, på fel ställen. När jag tänker tillbaka och förfasas över irrvägarna och avstickarna jag tagit in på, så grips jag samtidigt av storheten i den gränslösa kärlek som ligger bakom rätten att göra fullkomligt fel. Gud tvingar sig inte på någon, Han har tålamod, vi får säga nej hur många gånger vi vill.

När smärtan från mina försök att komma undan blev så pass stor att jag ställdes inför valet att leva eller dö, så sa jag till slut mitt ”Ja”, eller för att vara mer exakt, mitt uppgivna ”Ok då”. Sedan dess har det sakta men säkert uppdagats att min världsbild stämmer mycket litet överens med Guds världsbild, och att min egenvilja har mycket litet med Guds vilja att göra.

Jag tror att vi kommunicerar med det gränslösa i det lilla, att följa Hans vilja behöver inte alltid vara så storvulet och märkvärdigt. Tjänandet kan ta sig många olika uttryck, det behöver inte visas upp eller vinna massans gillande. Som jag ser det ligger det ofta i hjärtats inställning och är en fråga om perspektiv. Liknelsen om de två bröderna påminner mig om att mitt ”Ja” blir sant först när det speglas i mina handlingar.

Stundtals är det ändock förenat med motstånd och rädsla att följa det jag tror är Guds vilja, då spelar tilliten en avgörande roll för min fortsatta väg framåt. Emellanåt knackar min egenvilja på och presenterar sig som gudomlig ordning, och jag förleds. Tack och lov får jag numera vandra tillsammans med klarsynta och grundade människor som håller kursen när vägen blir krokig, vi strävar åt samma håll.

Jag tror inte att vägen till vingården behöver vara spikrak, utan det viktiga är att vi går, och om vi kommer tomhänta och uppriktigt söker Gud, så sätter Han oss i arbete och förser oss med allt vi behöver.