Johanna Isaksson

Hundmamma, folkhälsostudent och psykiatriarbetare.

evangelieKrönika
Matteus 7:13-14

Jag är inte längre huvudkaraktären

Den breda vägen finns alltid där för mig att välja. Den kräver inte särskilt mycket av mig. Den erbjuder ständigt en ny avfart, en ny genväg, en ny möjlighet att göra precis som jag själv vill. Den känns bekant och skänker mig en falsk känsla av trygghet. Den är självklar på något vis. På den breda vägen kan jag sladda runt och köra mot rött hur mycket jag vill. Jag fick körkortet till den breda vägen i cornflakespaketet, så att säga.

På den vägen är jag huvudpersonen. Alla andra är statister i dramat om mitt liv. Jag jagar det jag tror ska göra mig lycklig,och flyr det som kan bli obekvämt. Jag dyrkar döda ting ochbekräftelse. Jag roffar åt mig helt obekymrat, för livet är mig skyldigt. Ändå räcker det aldrig till. Det finns alltid något mer att längta efter, något mer att försvara, något mer att kontrollera. På den breda vägen lever jag i brist, trots att skylten dit sa ”överflöd”.

Parallellt löper en annan väg. Problemet som initialt uppstår när jag vill slå in på den är att porten dit är trång. Jag kan inte ta med mig vad jag vill genom den. Mitt stora kontrollbehovfår inte plats. Mina gamla föreställningar om vad livet borde vara får inte plats. Min skenande egenvilja och min önskan om att alltid få sista ordet får inte plats.

Att lägga bort det som jag alltid trott hållit mig vid liv är otäckt, och att se sanningen om mig själv gör ont. För villigheten att se sanningen måste komma först. Jag kan inteöverlämna något som jag vägrar erkänna att jag bär på.Kanske är det därför så många missar porten? För visst vaknar en protest inom mig! Ska inte jag längre vara huvudpersonen? Ska jag aldrig mer få som jag vill? Är det detta Jesus menar med den smala vägen, ett liv av försakelse, tagelskjorta och plågor? Ett ständigt fokus på mina fel och brister? Tack men nej tack.

Kan jag ha missuppfattat något? Jag läser texten igen.

"...leder till livet."

Försakelsen är kanske inte ett självändamål. Det står att vägen till livet går genom en trång port. En port passerar jag igenom. Jag bygger inte ett bo i den. Den trånga porten leder inte till ett fattigare liv. Inte till ett mindre liv. Utan till livet självt. Kan det vara så att själva passagen är den läskigaste biten? Att våga offra illusionen av kontroll. Att inse att egenviljan inte leder till frihet, hur mycket den än lovar det. Att låta min stolthet ge vika och låta Gud vara Gud.

Jag tror inte att den smala vägen handlar om perfektion. Snarare om att gång på gång, trots misslyckanden, välja att vända sig till Gud igen. Att resa sig när man faller. Att be om förlåtelse när stoltheten vann. Att fortsätta söka Guds vilja, även de dagar då min egen känns betydligt mer lockande.

När jag inte längre bär på allt det som inte fick plats genom den trånga porten blir mina händer fria att tjäna. Min kärlek till Gud blir mer än ord, den visar sig genom handling. Och det är där, i kärleken, som den smala vägen blir sann frihet.

Jag är inte längre huvudkaraktären.

Gud är. 

Johanna Isaksson,
psykriatriarbetare

EvangelieKrönika
Matteus 21:28-31

Med livet som kvitto

Merparten av mitt liv har jag spenderat genom att omedvetet fly undan Guds vilja med mig. Samtidigt har jag sökt febrilt efter Hans omsorg, på fel ställen. När jag tänker tillbaka och förfasas över irrvägarna och avstickarna jag tagit in på, så grips jag samtidigt av storheten i den gränslösa kärlek som ligger bakom rätten att göra fullkomligt fel. Gud tvingar sig inte på någon, Han har tålamod, vi får säga nej hur många gånger vi vill.

När smärtan från mina försök att komma undan blev så pass stor att jag ställdes inför valet att leva eller dö, så sa jag till slut mitt ”Ja”, eller för att vara mer exakt, mitt uppgivna ”Ok då”. Sedan dess har det sakta men säkert uppdagats att min världsbild stämmer mycket litet överens med Guds världsbild, och att min egenvilja har mycket litet med Guds vilja att göra.

Jag tror att vi kommunicerar med det gränslösa i det lilla, att följa Hans vilja behöver inte alltid vara så storvulet och märkvärdigt. Tjänandet kan ta sig många olika uttryck, det behöver inte visas upp eller vinna massans gillande. Som jag ser det ligger det ofta i hjärtats inställning och är en fråga om perspektiv. Liknelsen om de två bröderna påminner mig om att mitt ”Ja” blir sant först när det speglas i mina handlingar.

Stundtals är det ändock förenat med motstånd och rädsla att följa det jag tror är Guds vilja, då spelar tilliten en avgörande roll för min fortsatta väg framåt. Emellanåt knackar min egenvilja på och presenterar sig som gudomlig ordning, och jag förleds. Tack och lov får jag numera vandra tillsammans med klarsynta och grundade människor som håller kursen när vägen blir krokig, vi strävar åt samma håll.

Jag tror inte att vägen till vingården behöver vara spikrak, utan det viktiga är att vi går, och om vi kommer tomhänta och uppriktigt söker Gud, så sätter Han oss i arbete och förser oss med allt vi behöver.

Johanna Isaksson,
psykiatriarbetare