Den här helgen ger vi kollektivt utrymme till att minnas våra döda. Vi tänder ljus i kyrkor, på gravar och i våra inre rum.
Det sägs att vi blir till i våra relationer och det är kanske extra tydligt en helg som denna. Jag tänder ett ljus för min mormor med tacksamhet för dem som gått före mig genom livet. Människor som i relationen till mig också gett mig former för kärlek, för hur mycket livet kan bära, för komplexiteten och nyanserna. Mormor hörde till den där ordningsamma generationen, den som alltid hade bonade golv. Hon hade också skrivit programmet till sin begravning flera år innan hon gick bort, med detaljer som klädkod, färgteman och att jag skulle sjunga Over the Rainbow. Ett av de ljusaste minnen jag bär med mig från den dagen är hur hennes yngsta barnbarnsbarn lagt en lysande gul maskros bland kistans vita blommor, som en poetisk detalj för livets absoluta storhet.

För många med mig går Allehelgona-helgen också i toner av en dödsmässa. Rekvier från många kompositörer sjungs och lyssnas till i många kyrkor runt landet. Vokalensemblen jag sjunger i gör Mozarts Requiem arrangerad i folkton, vilket ger en lite annan tolkning än den vi är vana vid. Det blir ett Requiem med få instrument, en mix av koraler, ett arrangemang av det klassiska verket vi känner igen men som skriver in toner av blå berg och känslan av skogsljus. Fiolen dansar själen via en porlande bäck till bönen och hoppet i en polska. Kanske ger det den klassiska musikupplevelsen en lite närmare och mer innerlig känsla.

Formen av en dödsmässa har en målande och ganska dramatisk dramaturgi som spänner över böner om nåd och evig vila till många nyanser av domedagsångest på högsta volym, följt av syndernas förlåtelse och det eviga ljuset. Allt detta känns igen från bibelns texter, men det får större dimensioner med musiken. Kanske njuter man mer av att lyssna till Mozarts Requiem utan att kunna översättningen av precis alla de latinska orden, och kanske är det så att vi njuter av musiken för att vi ändå känner innebörden. Genom musiken möter vi det allmängiltiga svåra i livet - våra kval, ångesten, mörkret och sorgen. Vi möter det på ett musikens språk, som landar i själens kroppsminnen med en efterklang långt in i hjärtat.
I Johannesevangeliet 6:37-40 kan vi läsa om det hoppfulla temat i den här dödsmässan, att inte någon kommer gå förlorad. Genom musikens språk får vi också fysiskt känna det hoppet, bli berörd av ljuset och lämna över jaget och stunden i något större. I musiken hör vi berättelsen om livet som alltid vinner över tiden, och vi hör den i samklang med vårt inre. Språket för detta inre, som vi alla behöver ett uttryck för, ser lite olika ut för olika människor. En del kan med lätthet se hoppet och både vila i och kunna luta mot det där stora något som ÄR, strax bortanför verkligheten vi ser. För en del är språket för hopp lätt att känna igen och orden lätta att ta till sig. Andra har som utgångspunkt en annan plats tagen ur dödsmässans dramaturgi. En plats där ljuset är svårt att se, där det känns som att livets Stora Svarta Nu sväljer allt ljus som någon gång funnits. Där orden för hopp inte finns på ett språk man känner igen, eller att det inte finns några ord som har betydelse.

Eftersom hoppet ibland kan vara svårt att hålla i handen, så är det viktigt att vi inte glömmer bort att låna varandra lite ljus. Ljus i form av snälla ord, att se och att hålla ett utrymme för varandra. Det kan ta formen av vardagsbestyr, tid och nyfikenhet, en kanelbulle till fikat eller en öppen dörr. Ljus kan också låta som musik eller som en promenad tillsammans genom den öppna livfulla tystnaden av skog. Guds vilja med oss är att vi ska ge och ta emot kärlek, och att låna varandra lite ljus ger form åt det stora i det lilla, det är något av det finaste vi kan göra.

Genom den interrelationella logiken blir vi till de vi är, i relationen till varandra, och här finns ett stort språk för livet. Då livet ett kort tag är bundet till dimensionen tid kan vi behöva hjälpa varandra att se någonstans över regnbågen, bara ett steg bortanför regnet.