“The same procedure as last year Miss Sophie?” frågar den trogna butlern James den jubilerande Miss Sophie, i Freddy Frintons nyårsklassiker Grevinnan och betjänten. 
“The same procedure as every year James”, svarar Miss Sophie och stackars James får axla rollerna av Miss Sophies bortgångna vänner utöver hans vanliga jobb. Sketchens running gag är James ständiga kamp mot tigerpälsen som pryder Miss Sophies matsalsgolv, och ju längre in i middagen de kommer desto värre snubblar James över tigerns huvud.
Innan varje rätt ska serveras frågar James åter om det verkligen ska vara samma procedur som året innan och Miss Sophie bekräftar att det minsann ska vara samma procedur som varje år. 

Visst kan man tycka att Miss Sophie är lite pedant och oschysst som insisterar på samma procedur år efter år, men har inte vi också våra egna procedurer och traditioner som vi håller fast vid utan att egentligen veta varför? Nyårslöften till exempel. Hur kul låter det egentligen att så fort den sista krevaden bleknat på natthimlen klura ut något man verkligen hatat med sig själv det gångna året? Du tränar för lite, du pluggar för lite, du kollar för mycket på mobilen. Listan fortsätter och fortsätter. Redan några minuter in i det nya året börjar vi skådespela och bli personer vi inte är, vissa Admiral von Schneider eller Mr Winterbottom och andra blir stjärnkockar, bodybuilders eller digitala detoxers. Nyårslöftets inneboende självhat når sin kulmen när vi en bit in på året märker att vårt gamla liv var bekvämare. 

Nyårsdagens evangelietext ger en känga till alla oss som försöker lura andra men framför allt oss själva med nyårslöften. Jesus “visste av sig själv vad som fanns i människan”, vem är det som vi då försöker lura? Tänk att någon som vet allt det som finns i oss: hur mycket vi kollar på telefonen, hur mycket skräpmat vi äter,  hur ofta vi hellre tar sovmorgon än att gå till kyrkan och så vidare, tänk att denne ändå älskar oss. 

Men det betyder inte att nyårslöftet i sig är något vi bör upphöra med, enbart de grundade i självhat, för de har korta ben. Om Jesus som känner oss alla ändå älskar oss borde inte vi också kunna göra det? Ta butlern James som exempel: han går verkligen all-in för Miss Sophie, men varför? Inte är det av självhat, utan snarare av kärlek till Miss Sophie. 

Nyårsdagen ska inte ses som en dag där vi vaknar upp som bättre människor utan dagen då en förändringsprocess med utgångspunkt i kärlek till oss själva och andra inleds och förändrar oss över tid. 

Gott nytt år!