I denna veckas evangelietext utvecklar Jesus vad det innebär att han är herde för sin flock. Bilden av Gud som en herde har en central plats i Bibeln; inte minst genom psaltarpsalm 23, som utöver att vara söndagens psaltarpsalm också är en av de allra mest kända av Psaltarens texter. Även pastoralt, som i sig är ett ord som anspelar på herdeskapet, lever bilden vidare. I våra frikyrkor används ofta titeln pastor – latinets ord för fåraherde – för att beskriva andliga ledare, medan biskoparna i de västerländska kyrkorna bär på kräklor formade efter herdestaven. Dessutom hör samtliga av Svenska kyrkans församlingar till ett pastorat, som i sin tur leds av kyrkoherdar. Bilden av herdeskap i kyrkan är, med andra ord, minst sagt levande.
Däremot har bilden av en församling som en flock får försvunnit bort. Kanske hade detta djur en annan betydelse i det antikt judiska/hellenistiska sammanhang som Jesus och evangelisterna befann sig i, men i en nutida svensk kontext är det kanske inte allt för konstigt att församlingar inte längre identifierar sig som får. Att bli kallad för ett får är förnedrande, och brukar normalt sett användas som en förolämpning om någon som saknar handlingskraft, eller inte tänker själv. Det anspelar på fårens flockmentalitet, och den egenskapen anses inte vara av godo i vår kultur. 

Ovanför porten till aulan i Universitetshuset i Uppsala, sitter ett citat av 1700-tals-tänkaren Thomas Thorild i förgyllda bokstäver: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Det är ett citat som är uppseendeväckande och känns främmande; ja, nästintill provocerande. Men varför är det provocerande? Kanske är det för att mer eller mindre var och en äger sin egen sanning, och den sanningen är precis lika sann – om inte mer sann – än alla andras sanningar. Om så är fallet, vore det att tänka fritt större än att tänka rätt, eftersom det att tänka rätt förutsätter att det finns en objektiv sanning att tillgå. Det är förstås inte acceptabelt, eftersom det ju skulle kunna kränka individens rätt till sin egen sanning. Man vill ju inte vara ett får, eller hur?
Eller så är det precis vad man egentligen hade velat. Att äga sin egen sanning är ett tungt ansvar att bära, om man har ambitionen att göra något gott av det att tänka fritt. Och vem är det som är ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6) i bestämd form egentligen? Det är ju den gode herden, som ”låter mig vila på gröna ängar”, och ”leder mig på rätta vägar” (Ps 23:2–3).
Rätta vägar, ja. Vad var det Thorild hade skrivit; att ”tänka rätt är större”. Kanske finns det en rätt väg att gå. ”Följ mig”, är den ständigt återkommande fras som Jesus uppmanar den han möter. Om vi antar att Jesus är den gode herden – vilka är då vi, som får, att förhandla med honom med våra individuella sanningar? Jag föreställer mig att Jesus skulle lyssna på oss, men sedan oavsett vad vi säger svara: ”Följ mig”. Det vore en slags befrielse från våra subjektiva sanningar (Joh 8:36).

Hur gör man då när man följer Jesus? Jesus håller många lektioner genom alla evangelier, och som alla bidrar med svar, men jag tror att det, i stort, kan kokas ner till begreppen medmänsklighet och barmhärtighet. Stå inte bland de bångstyriga getterna, utan var ett av alla de får, som tar hand om de som lider (Matt 25:31–46). Det är att göra evangelium, och väljer vi att tro att Jesus verkligen är ”vägen, sanningen och livet”; vilka är då vi att säga emot? Då är vi inte mycket bättre än den rike man, som blir illa till mods av tanken att behöva ge bort allt han äger (Mark 10:17–22). Att ”tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”.
Det innebär inte att livet i sin helhet blir frid och fröjd i Jesu efterföljelse. Jag tror inte att människan ens har möjligheten att ständigt tänka rätt, just på grund av att hon kan tänka fritt. Det leder oundvikligen till att hon stundtals också kommer att tänka fel, det hör till människans natur och universella sanning. Men även om vi så hade kunnat ”tänka rätt” i alla lägen, hade vägen ändå varit fylld av svårigheter. Även Jesus förbereder sina får på att de kommer behöva göra uppoffringar längs vägen, vilket kanske är särskilt tydligt i Matt 5:10–12. Kanske uttryckte Dag Hammarskjöld detta förhållningssätt bäst, i slutet av sin dagboksanteckning från den 6 juli 1961 (ur Vägmärken):

Gråt,
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig –
och du skall tacka.

Men även om vi så skulle gråta av våra uppoffringar, behöver vi inte vara rädda, för ”inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig…” (Ps 23:4). Vägen har valt dig. Sanningen har valt dig. Livet har valt dig – och det skall du betacka. När Jesus kallar dig för ett av sina får, är det för att han känner dig och vill att du skall följa honom (Joh 10:27). Då är det nog också bäst att göra så, inte bara för ditt välmåendes skull, utan också för att du och dina gärningar har möjlighet att bli till glädje för de många. Att ”tänka fritt är stort men tänka rätt är större”; att gå ensam är stort, men att följa den gode herden är större.