Påsken: en högtid vars innebörd inte är möjlig för oss människor att ta in. Hur vi än försöker kommer vi aldrig att förstå den djupa smärta som Jesus genomled på korset, men inte heller den oslagbara kraft som Hans seger över döden förde med sig. Några som fick en lite tydligare glimt än vi som lever på 2000-talet får, är de som var där när påskens händelseförlopp utspelade sig. 

Påskdagens evangelietext tar oss in i några av Jesu vänners verklighet. Lite tidigare, i Markus 15:40-41, omnämns tre kvinnor som stod vid korset: Maria, Maria och Salome. Med egna ögon såg de sin älskade Jesus dö. Dessa tre hade “följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen”. De var inte de enda kvinnorna där, Markus berättar att “där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem”. Mycket utrymme ges, både i evangelierna och i våra kyrkor idag, till Jesu tolv manliga lärjungar, men här blir det tydligt att många kvinnor följde honom nära. Kvinnor som i många sammanhang blev undanskuffade, men som Jesus såg. Jesus förändrade deras liv, kanske var Maria från Magdala den det var tydligast för, efter att Jesus befallde sju demoner att lämna henne (Lukas 8:2). 

Vilken sorg, förtvivlan och chock dessa kvinnor måste ha drabbats av när de såg sin älskade Herre dö på ett så fruktansvärt sätt. Jag tänker på de dödsfall jag upplevt i min närhet, hur det känts som att jag har fallit handlöst ner, inte kunnat ta in att det verkligen har hänt. Jag kan inte föreställa mig de känslor som överväldigade Maria, Maria och Salome när de såg Jesus avrättas som en mördare. Vad skulle bli deras öde efter att Han som hade gett deras liv värde, Han som de gett allt till, hade dött en brutal död? 

Så kom morgonen efter sabbaten, och i gryningen gick Maria, Maria och Salome med tunga steg mot Jesu grav. Kanske var det för att de inte klarade av att uttrycka sorgen de delade som de fokuserade på det praktiska: “Vem ska rulla undan stenen åt oss?”. Snart byttes sorg i rädsla, skriver Markus; de blev förskräckta. I slutet av texten läser vi också om hur flera av lärjungarna inte trodde på att Jesus uppstått. Detta trots att Han när Han levde sa flera gånger att detta skulle ske.

Jag känner igen mig allt för väl i de tvivlande lärjungarna. Jag ber för en person vars smärta försvinner – hen sa säkert bara det för att inte göra mig ledsen. Jesus lovar i Bibeln och i bön att Han tar hand om min framtid – nej, allt kommer nog gå åt skogen. Bibeln gör det tydligt att det är Jesu död som gör oss rättfärdiga och värdiga inför Gud – men jag måste nog jobba lite hårdare, vara lite mer from för att verkligen bli accepterad. 

Lärjungarnas tvivel försvinner på en sekund när de ser den uppståndne Jesus med egna ögon. Vi som inte har det privilegiet får nöja oss med att läsa Hans ord, påminna oss om Hans löften, samtala med andra troende och luta oss mot Gud i bön. En dag kommer också vi att möta Honom ansikte mot ansikte. Det är ju det Jesu uppståndelse åstadkom. Han gjorde döden maktlös och vi ska få leva med Honom i evighet. Tänk när Maria, Maria och Salome insåg det! All sorg som de upplevt när deras Frälsare dog, den vändes i evig glädje. Varje människa som i detta liv upplever utanförskap, rädsla eller tvivel, men som sätter sitt hopp till Jesus, kommer en dag njuta av Jesu närhet långt från all smärta. Detta är påskens glada budskap, låt oss dela det!