”Men vem skall rulla undan stenen för oss?”

Problemen är ju oöverstigliga! Ett sånt mörker! Klimat, krig, fattigdom… you name it! Hur skall vi med våra små resurser klara allt detta? Vi orkar ju inte, vi sviker våra ideal och vi är så splittrade.

Våra små ömhetsbevis och kärlekshandlingar, smörja en älskad väns döda kropp,
omöjliggörs av mycket stora stenar, mycket stor ondska, mycket stort mörker…
Men… så kommer vändningen, vändningarna! Oöverträffade, övermäktiga vändningar!
Uppståndelsen är konkret och faktisk: ”Men så fick dom se att stenen var bortrullad, den var mycket stor”. Gud är med oss!

”så kan vi bära även mörka dagar,
så kan vi känna hoppet fast vi klagar,
så kan vår viskning höras genom skriket,
Gud är med oss!”
(ps 870 Psalmer i 2000-talet)

Där kunde det väl fått sluta, i ett varmt och gött, strålande ljus? Bara glädje, sång och dans! Triumfalistiskt!

Men nej, det skulle inte vara Gud om det slutat där: ”Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna”: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’« Här vidgas uppdraget, sändningen, Guds mission. Det inget litet han ber om, det är övermäktigt, detta också. Kärleken spränger gränser. Att genom precis allt, precis allt, går en ström av livgivande vatten.

”Gå och säg till…”. Handla! Tala! ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.” Gå! Ut igen. Ingen rast ingen ro. Det finns mer att uträtta här i världen, behoven tar aldrig slut. Och så en vändning igen: ”Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.”

Vem är jag att bära detta helt fantastiska, otroliga budskap? Ett sånt ansvar, vilken makt! Så stort är det att det riskerar att förlama.

Då är det skönt att inte vara ensam. Hoppet är socialt – ”gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna”. Hoppet är för alla. Överallt där Gud är med - och Gud är med precis överallt - sker det uppståndelse! Vilken uppståndelse! Hoppet är inte en uppgift för en avgjord, dedikerad skara, utan är varje människas, varje gemenskaps, ja hela skapelsens uppgift. ”Hela Hammarkullen lovar dig, Helig är du” (ur Hammarkulle-helig). Om kristendomen nånstans kan vara exklusivt inklusiv så är det väl här, i hävdandet av att uppståndelsen, hoppet och sändningen sker överallt.

Uppståndelse sker överallt, tar inte slut, för korset tar inte slut. Ljuset är där ständigt. Mörkret är där ständigt. Hopp och förtvivlan. Uppståndelse och kors. Men störst av dem är kärleken.