Den här texten berättar om rädsla, övermod och maktkamp. Och vi kan känna igen oss.
Rädsla och maktkamp – är det inte rötterna till mycket av det som gör vår värld till en sämre plats än den skulle behöva vara?

Jesus och hans närmaste krets var fyllda av bävan, och deras hangarounds var rädda, läser vi. Och de hade ju anledning att känna rädsla. De var på väg mot maktens centrum, och de visste att de kunde uppfattas som provocerande av den romerska ockupationsmakten med
dess våldsmonopol. Det var inte en rädsla som gick att vifta bort med försäkringar om att allt skulle ordna sig.
Men kanske var det just det lärjungarna försökte intala sig när de började tjafsa om vilka som skulle få de främsta platserna när allt hade ordnat sig, när Jesus hade upprättat sitt rike. Och Jesus försöker förklara för dem det som vi fortfarande inte riktigt har fattat: att i Guds rike råder omvända hierarkier, där den som är störst är den som tjänar andra.

Fast jo, många människor har fattat, genom historien och idag. Just nu fylls mitt instagramflöde av inlägg från Minneapolis och andra delar av USA där människor protesterar mot immigrationspolisen ICE.
De har all anledning att vara rädda, som de utomrättsliga avrättningarna av Renée Nicole Good och Alex Pretti och misshandeln av oräkneliga andra aktivister visar. Men de gör det, och som de gör det! De fyller gatorna med demonstrationer, de sjunger och skapar nya sånger, de gör den traditionella kälktävlingen till en humoristisk
protestmanifestation, de stickar röda mössor inspirerade av motståndsrörelsen i Norge under Andra världskriget, de formar budskap med sina kroppar och med ljuslyktor på de frusna sjöarna. De varnar grannskapet genom att blåsa i visselpipor när ICE närmar sig, de
förbinder varandras sår, de samlar in mat och distribuerar den till människor som inte vågar lämna sina hem av rädsla att bli infångade och deporterade. De tjänar varandra, och de tjänar dem som är mest utsatta. Det är en rörelse som inte drivs av några profilerade ledare, utan av många människor som tjänar varandra.

Texten börjar i rädsla. Men den slutar i uppmaningen att tjäna varandra. Och kanske är det just genom att tjäna varandra som vi övervinner rädslan.