För oss är påskafton en glad och mysig sekulär dag mellan två stora helgdagar, långfredag och påskdag. På påskafton letar vi ägg, äter godis och dekorerar med harar och kycklingar. Vi glömmer långfredagens smärta, och vi tar en liten paus i väntan på uppståndelsens triumf. För kvinnorna vid graven blev det dagen efter den dag när allt hopp dog. Ett par sörjande lärjungar uttryckte det så här någon dag senare (Lukas 24:20-21): ”de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel” Vi hoppades. När han dog, dog också hoppet.

Vad gör man då, när allt hopp är ute? Det kan hjälpa att göra något med händerna, något praktiskt. Men det gick ju inte den här dagen. Det var sabbat. Man fick ingenting göra. Jesus dog vid tretiden på eftermiddagen. Då hade kvinnorna som stått vid korset bara tre timmar på sig att skynda hem och röra ihop smörjelsen som skulle användas för den döda kroppen. Sedan, klockan 18.00, började sabbatsdygnet. Då var alla sysslor förbjudna. Allt stannade.
Säkert har många av oss haft en sådan här dag. Allt vi hoppades på har till synes oåterkalleligt krossats. Livet sätts på paus. Allt står stilla. Det finns inte längre någonting att göra. Dagen efter att hoppet dött finns inget ljus kvar i mörkret.

Vi som läser berättelsen baklänges läser med andra ögon än de som var mitt i skeendet. Vi vet att nästa dag, redan i gryningen, uppstår Jesus från de döda. Vi vet, att i det ögonblick Jesus dog, rämnade förlåten i templet. Skilsmässan mellan människa och Gud var upphävd, synden försonad och ondskans makt slutgiltigt besegrad. Jesu död på korset var inte slutet, det var början, klimax i Guds finurliga frälsningsplan för sin älskade mänsklighet, där han slutgiltigt överlistade den onda makten genom att låta ondskan drabba sig själv. Men det visste inte kvinnorna. De kunde bara vänta. 

Jag smakar på ordet vänta. Inser att i det ordet finns ändå ett embryo till hopp. Väntan bär spår av förväntan. I Palmsöndagens text från Gamla Testamentet (Jes 50:10) står det om hur den som ”vandrar i mörker utan en strimma av ljus” ändå kan ”sätta sin lit till Herrens namn och förtrösta på sin Gud”. Utan en strimma av ljus kan förtröstan och tilliten ändå finnas där. Dagen efter att hoppet dog blir inte bara en dag av ingenting, det blir också en dag av väntan. Vi vet inte på vad vi väntar. Tilliten är blind, ett språng i mörkret. Men den finns, som en svag glödtråd, som inte förmår visa en väg framåt men som ändå fortsätter att glöda.

Väntan är min sämsta gren. Jag vill hitta på något att göra. ”Vad ska vi göra nu? Något kan vi väl i alla fall göra?” En hel lång sabbatsdag att bara sitta av, är bland det värsta jag kan föreställa mig. Samtidigt vet jag. När jag lägger ner allt, släpper hela kontrollbehovet och bara väntar – det är då ljuset kommer. Gryningen. Hoppet. Den uppståndne. Mitt livs påskafton blir inte bara dagen efter dagen när hoppet dog. Den kan också bli dagen före mötet med den uppståndne.