I mitt barndomshem fanns många kom-ihåg-lappar. Lappar på matbordet om saker som skulle göras (”Matsäck på tisdag”), kommunikativa lappar (”Hemma 17”) och lappar vars budskap gällde över tid. De sistnämnda var i regel fastklistrade någonstans där man ofta passerade.
På insidan av en garderobsdörr hade min pappa satt upp en lapp med orden ”Var inte sur, bli arg”. Det var hans garderob och lappen var hans egen, men jag brukade fundera över den. Budskapet kändes besvärligt. Det var mycket enklare att vara sur, tyckte jag. Då behövde man inte helt bestämma sig för om man var arg eller inte. Och så märktes det inte så mycket. Om man blev arg drogs alltid andra in i det. Ibland var det såklart bra, men det kom alltid med en risk att bli bortgjord. Tänk om ingen förstod varför jag var arg, eller om jag själv – mitt i vreden – skulle inse att den inte var så viktig.

I söndagens evangelium möter vi, utan förvarning, en vrede. Vi kan inte höra Jesus tonfall, om han är sorgsen eller rakt av förbannad. Men drastisk är han när han talar om avhuggna kroppsdelar och utrivna ögon. Det är svårt att tolka honom som annat än arg. Guds vrede är det mest skrämmande, farligaste. Samtidigt har jag alltid känt mig trygg i tron på en Gud som ibland blir arg.

Jag vet att Jesus ord har använts för att stänga människor ute, att människor blivit betraktade som den hand som ska huggas av och uteslutas. Men det är något med nakenheten. Den som är arg kan inte samtidigt låtsas vara någon annan. När Jesus blir arg visar han också vem han är. Han reagerar.
Framför allt handlar det om när han reagerar. I söndagens evangelium har Jesus redan talat en stund, i det avsnitt som ibland kallas för kyrkoordningstalet. Det handlar alltså om hur de troende ska leva tillsammans och ta ansvar för varandra. När vi kommer in har lärjungarna frågat honom vem som är störst i himmelriket och Jesus har svarat genom att lyfta fram ett barn. Han till och med identifierar sig själv med barnet (barnet som är i beroendeställning och utan status) när han säger att ”den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig”. Ni ska vara som dem. Små på samma sätt.

Så långt är det ganska fint. Det är ord som vi hör i varje barndop. Men så fortsätter Jesus och vreden tar vid. Ve den som förleder någon av dessa små. Och ve den som får någon av dessa små att falla. Ve dig om du missbrukar din makt, ve dig om du stänger dörren, ställer dig i vägen för Gud och för den som söker. Ve dig om du håller den kärlek du mött för dig själv.

Den som ingen skyddar, den ser Gud. Och ryter, gråter, reagerar.

Jag har väldigt få minnen av min pappa som arg. Kanske är det därför jag minns den där garderobslappen och har låtit den fortsatt vara ett kom-ihåg. Jag tycker fortfarande att det är obehagligt att bli arg. Kanske mer nu för att det ska ha varit förgäves, eller rent av göra saker värre. Att jag ska vara ensam med det upprivna och skämmas.

Men den risken måste vi ibland ta. Eller ta risken att lyssna på någon som reagerar.