Så är juldagen äntligen här. Adventstidens trefaldiga beredelse har stigit i ett triumferande crescendo och fört oss fram till Kyrkans heligaste mysterium; i en ödmjuk och anspråkslös krubba, lindad med tyg intill en moderlig famn, vilar ett nyfött barn. Det nyfödda barnet rymmer såväl den kristna bekännelsens startton, som ständiga taktpinne: inkarnationen i Kristus Jesus, Gud som för vår skull blev människa.

Egentligen är ju Gud bortom allt förstånd, helt och hållet obegriplig. Vår mänskliga hjärnkapacitet kan inte greppa den Allraheligaste. Visst ska vi tro på Honom som oändligt nådefull, oändligt rättvis, oändligt god. Visst ska vi tro på Honom som världens skapare, upprätthållare och fullkomnare. Men vi kan liksom inte begripa vad detta helt och hållet innebär. Vår tankeförmåga kan komma mycket långt, men inte hela vägen fram. Det är som att försöka föreställa sig alla världens sandkorn samlade på en och samma plats i en jättelik bassäng. Självklart kan du producera mentala bilder av gigantiska sandhögar, men du kommer aldrig kunna föreställa dig en sandhög med alla världens sandkorn samtidigt.

Din tankeförmåga kraschar helt enkelt under försöket (antalet sandkorn i världen är beräknade till 7,5 miljarder miljarder. Ja, du läste rätt: miljarder miljarder, det vill säga 7,5 med svindlande arton efterföljande nollor. Jag menar, vad betyder det ens?!). På samma sätt kraschar vår tankeförmåga om vi ska föreställa oss Gud med exakthet. För Gud är den Obegriplige. Men kan man då alls säga någonting om Honom? Låt mig svara med en anekdot.

Nyligen satt jag på en buss i stockholmstrakten. Det var ganska tomt på passagerare i bussen, men på sätesraden strax bakom mig satt en ung pojke, knappt i skolåldern, tillsammans med sin mamma. Egentligen hade jag inte alls tänkt tjuvlyssna till deras samtal, men pojken ställde en för spännande fråga för att mina öron inte skulle vässas av nyfikenhet. Han sade: ”Mamma, vad är en statsminister för nåt?”.
Jag log för mig själv när jag hörde mammans inledande tveksamhet. Hon stod nämligen inför en utmaning. Hur skulle hon lyckas förklara för pojken vad en statsminister är för något, utan att tala över huvudet på honom? Hur skulle hon pedagogiskt beskriva på ett sätt som pojken förstår? Även om det är sant, kunde hon ju inte utan vidare säga att en statsminister är ”Sveriges folkvalda regeringschef, ytterst ansvarig för ett demokratiskt land med ett parlamentariskt statsskick”. Det hade onekligen seglat den unga pojken – och många vuxna – förbi.
Samtidigt vill mamman ändå ringa in det mest väsentliga för pojken, ringa in själva kärnan i statsministerämbetet. Hon vill ju att han ska lära sig något! Efter en stunds tveksam tystnad svarade hon till sist sin son: ”Jo men, du vet hur jag och pappa bestämmer där hemma. Och hur det finns vuxna på förskolan som bestämmer. Så är det också med en statsminister. Just nu heter han Ulf och han bestämmer över alla som bor i Sverige. Vad de får och inte får göra”.
En klart godkänd beskrivning som säkert landade väl hos pojken.

Alla som har försökt förklara någonting ur ”vuxenvärlden” för ett barn kan känna igen sig i mammans känsla. Det handlar helt sonika om en slags anpassningspedagogik, som innebär att man behöver anpassa sig på ett sådant sätt att någon annan förstår. Anpassningen träffar förvisso inte mitt i prick – en statsminister är tveklöst mer än någon som bestämmer vad andra får och inte får göra. Men anpassningen lyckas ändå ringa in någonting viktigt och framför allt för pojken begripligt. Eller annorlunda uttryckt; anpassningen pekar mot essensen av statsministerämbetet.

Vad har då detta med Jesusbarnets födelse att göra? Analogt har det allt med Jesusbarnets födelse att göra. Det är nämligen samma mekanism som är i rörelse, när Gud uppenbarar sig för människan genom sin enfödde Son. Den Obegriplige anpassar sig genom inkarnationen till mänskliga villkor för att begripliggöra sig själv. Gud vill låta sig förklaras för oss. Precis som mammans beskrivning av vad en statsminister är för något, uppenbarar det inte Gud precis sådan han är. Obegripligheten står sig fortfarande. Men uppenbarelsen i Jesus talar ändå i sanning om Gud. Utan att göra avkall på den Han är blir Gud vad Han inte är, för att vi ska kunna möta Honom. Evangelisten Johannes skriver i Joh 1:18: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Tanken på en gudomlig anpassningspedagogik har långa rötter i Kyrkans tradition. Kanske kan den tanken hjälpa oss att förstå vördnaden inför det nyfödda barn som ligger inlindat i krubban. Gud är fortfarande obegriplig, men genom det nyfödda barnets födelse har en väg till Honom öppnats för oss. Låt oss därför stämma in i änglaskarans glädjefyllda Gloria:

”Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred åt dem som Han har utvalt.”