Finns det inte något särskilt underbart med människor som tränger sig på? Jag menar, visst, inte människor som är totalt gränslösa men människor som på ett oblygt sätt tar plats. Tar rummet och människorna där i anspråk.
En del människor kan ju verkligen ha den effekten. På dansgolvet likväl som på Jerikos gator. Människor som man hemskt gärna vill få syn på för att det är något särskilt med dem. Människor som man önskar skall få syn på lilla jag.

Det kan ju vara så ibland att man utan att veta något om en människa längtar efter den, att få se den och att få bli sedd av den. Jesus är en sån människa, tror jag. Någon som man, när man ser honom, nästan blir kär i. Någon som man vill bli sedd av.
Sackaios längtar efter att bli sedd. Han klättrar upp i trädet. En vuxen man, rik men ensam, som vill se och bli sedd. Han är precis lik oss. Mycket av vår mänskliga erfarenhet och stundom oro kan finna sin rot i längtan efter att någon ska lägga märke till oss upptäcka oss, sådana vi är.
Jesus ser Sackaios innan Sackaios hinner ropa eller presentera sig. Han stannar, lyfter blicken, säger hans namn och bjuder in sig till honom. Sackaios hade inte behövt klättra upp i trädet för att Jesus skulle se honom men han gör det därför att han är människa. Han vill det vi alla vill - att synas och bli sedd. Men Jesus ser honom, och ser oss, redan innan vi tar stapplande steg för att bjuda ut honom.

Tänk att bli sedd så som Sackaios blir sedd. Inte så som råkar en främling på gatan, utan med en blick som inte bara dröjer kvar utan som säger “Jag längtar efter dig, jag ser dig och jag vill ha dig.”
Det är något med den blicken. Jag önskar alla människor den erfarenheten, när någon ser på en så att man tappar hakan utan att märka det. När något inom en öppnas, när man nästan vill gömma sig men samtidigt längtar efter att den blicken aldrig skall vändas bort. Blodet pulserar snabbare. Det är både nervöst och vackert.

Det är den sortens blick Jesus riktar mot Sackaios. Han ser honom inte som en syndare, inte som en rik man eller som en fåne i ett träd. Han ser honom så som man ser någon man redan älskar. Och Sackaios märker det. Det är därför han skyndar sig ner. Det är som om hans hjärta redan har sprungit före honom.

Att bli sedd så förändrar allt. När man en gång har mött den blicken, då blir man aldrig mer helt ensam.