evangeliet
Heliga Trefaldighets dag
Johannes 11:18-27
Lasaros uppväcks
Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg,
och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern.
När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma.
Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.”
Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.”
Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.”
Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”
Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”
Krönika
Evighet är ingens grav
Tyngd av sorg
från ödet mättat.
Seglar grått
mot öppet hav.
Allt som glatt mig
allt som smärtat
evighet
är ingens grav.
Plundrad står jag
mol allena
frågor trängs
liksom på lek.
Allt i fallet
vill mig stena.
Men stark jag finns
i trygg kärlek.
Hör så klangen
ifrån morgondagen.
Hör och fångar in
dess ord.
Jag ligger stilla
helt betagen
dansar glädje
på vår jord.
Tack till ödet.
Tack till ordet.
Tack till oss
och tack till dig.
Så fortsätter jag
att ta plats
vid bordet.
Att åter uppstå.
Att ta hand om mig.
Lotta Ahlgren Svensson,
poet
Annandag
Pingst
Johannes 12:44-50
Tro och otro
Jesus ropade: ”Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig,
och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.
Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.
Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.
Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen.
Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och vad jag skall tala.
Och jag vet att hans befallning ger evigt liv. När jag talar talar jag så som Fadern har lärt mig.”
Krönika
Att inte bara gå förbi
En sommarkväll var jag och mina vänner Johan och Eric ute och gick. Himlen började mörkna och regnet hängde i luften, men vi tog ändå en promenad.
Vid en järnvägsundergång såg vi en ung tjej gå längs tågspåret mot kyrkogården. Något kändes fel. Först tänkte vi att hon kanske bara genade, men vi bestämde oss ändå för att gå efter henne. Då kom ett tåg och svischade förbi på spåret bredvid. Där och då förstod vi allvaret.
Vi började prata med henne och bad henne komma ner från spåret. Hon ville inte ha hjälp och sa att allt var okej. Johan gick upp bredvid henne och fortsatte prata lugnt medan jag och Eric stod beredda om något skulle hända. Regnet började falla allt hårdare.
Till slut kom hon ner från spåret.
Vi stod tillsammans under ett träd medan regnet öste ner över Jönköping. Eric ringde sin fru Helene som hämtade oss. Vi frågade tjejen om hon ville följa med för att värma sig och prata vidare. Hon följde med oss.
Hemma hos Eric satt vi länge med te och filtar medan hon sakta berättade om sitt liv. Vi kontaktade en vän som arbetade inom socialtjänsten och hon uppmanade oss att ringa ungdomspsykiatrin. Tjejen ville först inte åka dit, men till slut följde hon med.
När vi kom fram väntade personalen på henne. Vi stod kvar i entrén och såg henne gå iväg tillsammans med en sköterska. Innan vi gick tittade kvinnan i receptionen på oss och sa:
– Ni har räddat den här tjejens liv.
Den kvällen var inte planerad. Vi var bara ute och gick. Men mitt i vardagen fick vi möjlighet att stanna upp för en annan människa.
Det har stannat kvar hos mig hur viktigt det är att våga bry sig. Att inte bara gå förbi när något inte känns rätt. Att våga fråga: “Hur är det?”
För mig blev det också en påminnelse om Guds nåd och om hur vi kan få ledas av den helige Ande i mötet med andra människor.
Tänk att livet med Gud är ett liv där den helige ande är verksam och leder oss.
Vill du be med mig?
Gud, tack för din nåd.
Led mig dit du vill att jag ska gå.
Hjälp mig att se människor jag möter och våga stanna upp.
Amen.
Victor Egerbo,
enhetschef på Erikshjälpens framtidsverkstad
Pingstdagen
Johannes 7:37-39
Olika uppfattningar om Jesus
På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.
Krönika
Det levande vattnet behöver också syresättas
Om Jesus hade ropat ut om det levande vattnet till mig i somras, hade jag antagligen sagt: ”Nej tack, jag är mätt och belåten”. Jag hade nämligen blivit alldeles för mätt på Jesus och allt vad kristen tro hade att göra med. Jag orkade inte längre med att tänka djupa teologiska tankar. Jag orkade inte läsa Bibeln. Jag orkade inte leva ut det kristna livet! Jag var för mätt på allt ihop. Så nej Jesus, jag var inte törstig, jag var mätt!
I somras åkte jag som ledare till Taizé med Equmenia. Eftersom jag hade varit i Taizé året innan tänkte jag att det skulle bli en bra återhämtningsplats, även för mig som ledare. På ett sätt blev det så, jag befann mig i Taizés bön- och arbetsrytm. Jag träffade människor och fick höra om deras relation med Jesus. Ändå gjorde sig mättnaden närvarande, som nu kanske mer hade blivit en skavande mättnad.
I slutet på veckan gick jag till en av bröderna för vägledning. Jag minns inte allt han sa, men det som etsade sig fast i mig var att jag behöver våga släppa in Jesus i mitt hjärta. Jag gick halvt besviken där ifrån. Hade jag släppt in Gud i mitt hjärta?
När sommaren var slut var inget bättre, om något hade jag blivit förstoppad. Nu hade jag också slutat att be. Jag tänkte om jag ändå mår dåligt av det, varför ska jag då be? När jag återvände till mina teologiska studier, nämnde jag detta för min studieledare. Hon föreslog att jag skulle hitta ett nytt sätt att be på. Ett som fungerar i tider när man mår dåligt. Inom mig velade jag över tanken, men tog emot hennes förslag.
Hon hade föreslagit appen "Pray as you go" och tidebönen. "Pray as you go", som är en app skapad av Jesuiterna, som syftar till att människor lättare ska samtala och reflektera med Gud. Tidebön, som är böner utifrån bibeltexter som växelläses med andra människor. När jag en dag bestämde mig för att lyssna på Pray as you go hände något inom mig.
Anden påminde mig om sin närvaro när jag hörde låten "Bind us together" av The Porter’s Gate. I det såddes ett nytt frö i mig och jag kunde börja bearbeta min förstoppning tillsammans med Anden.
Genom "Pray as you go", tidebönen, klagan, tystad och samtal med vänner och själavårdare kunde jag sakta, men säkert, läkas. Kanske var det så att jag inte var mätt? Snarare var det kanske så att det vatten jag hade inom mig, att det behövde få nytt syre?
När jag var barn hade vi fiskar i ett akvarium, och som många andra akvarier hade det en pump för att syresätta vattnet. Det var däremot inte förrän jag pratade med min svärfars halvbror som han lärde mig att fiskarna också behöver syre. Utan syre i vattnet kan inte fiskarna leva. Idag tänker jag att likt akvariets syrepump behövde jag få mitt andliga vatten att porla igen, mitt levande vatten behövde nytt syre.
Broderns ord på Taizé stämde nog, jag hade inte släppt in Gud på ett tag, fast att jag trodde det. Sommaren som sedan blev höst och vinter blev min läkningsperiod. Jag började sakta men säkert öppna upp mitt hjärta för Gud så att Anden kunde börja läka mitt inre. Min resa är inte klar och fortfarande pågår en läkningsprocess inom mig tillsammans med Anden.
Anden fortsätter att låta mitt andliga vatten porla, strömma fram så att det inte står stilla och blir syrefattigt.
Till dig som läsare, jag vet inte hur du har det med den Helige Anden idag. Kanske befinner du dig där jag befann mig, eller inte. Oavsett så går vi nu in i Pingsten, den dagen då vi påminns om hjälparen som kommit och kommer till oss. Genom Kristi död och uppståndelse, kärlek och nåd, har han sänt Anden så att Gud kan bo i oss. En av våra uppgifter som Jesusföljare är att lära oss hur vi vårdar och tar hand om det tempel som vi är, och dess levande vatten som finns inombords. Så, vart börjar vi? Som Taizébrodern sa, genom att släppa in Kristus, i vårt hjärta.
Hur gör vi det? Genom att hitta vårt egna bönespråk och våga samtala med andra om vårt andliga liv med Kristus.
Carl Sundler,
pastorskandiat
söndagen före pingst
Johannes 16:12-15
Sanningens ande
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.
Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske.
Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.
Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.
Krönika
Helig ande möter Grateful Dead
Jag växte inte upp med psalmer, utan med popsånger. I mig fanns en andlig hunger utan något namn. Utan att veta om det sökte jag Gud – och ibland i hitlåtarnas texter läste jag in mystika budskap som nog inte var upphovspersonernas avsikt.
Men när jag känner att ”Help on the way” med Grateful Dead är en sång om den heliga anden, har jag ändå inte fel.
I tonåren tolkade jag låttexter som när man tolkar dikt. Det lärde mig att i slutänden, i ett fritt verk, finns ingen annan innebörd än den som läsaren uppfattar. Som skrivande kan jag aldrig bestämma vad läsaren ska tycka att mina dikter handlar om. Poesi är en händelse mellan texten och den som läser – eller lyssnar. Ursprungligen var dikt något människor hörde sjungas.
Med åren har jag börjat ana att orden i poplåtar ofta är vaga med flit just för att de vill släppa in mig, låta mig associera och använda min fantasi. Även om textförfattaren Robert Hunter verkligen inte var någon kristen förkunnare och troligen inte alls hade tänkt sig att skriva om den heliga anden i ”Help on the way”. Texten är ett hastverk. Det var bråttom när han krafsade ner den.
Musiken fanns redan, teknikerna väntade på att få börja spela in. Säkerligen kom den till utan större eftertanke. Anden verkade, skulle man kanske kunna få det till. Hur som helst ”målar Hunter upp en bild som kan tolkas olika i tusentals hjärnor”, för att citera ett av Grateful Deads många fans.
Gruppen upplöstes för över 30 år sedan men har fortfarande en stor skara hängivna anhängare. Kulten kring detta rockband kan nästan kallas religiös. På nätet finns en mängd tolkningar av vad Grateful Deads sånger egentligen handlar om. Heroin, påstår vissa om ”Help on the way”, och visst, det finns versrader som skulle kunna stämma med det. Men jag fick själv en recension av min debutbok där det helt felaktigt påstods att jag skulle vara knarkare eftersom vissa av mina dikter var så konstiga, och för att jag på ett ställe skrev ”ljus skär in i venerna”, så jag vet hur grovt sådana spekulationer kan missa målet. Alltså sällar jag mig till dem som i stället hävdar att ett andligt uppvaknande speglas.
Hjälparen kommer, sjunger Grateful Deads mytomspunne ledare Jerry Garcia, ”on the crest of a wave, her angels in flame … Poised for flight, wings spread bright, spring from night into the sun …”. Hjälparen kommer, och hon är en hon.
Som varje gammaltestamentlig exeget vet, är den heliga anden på hebreiska rent grammatiskt en ”hon”. Men som allt gudomligt överskrider hon varje mänsklig kategori – hon ryms inte i våra
genus eller språk. Deus Semper major, som det konstaterades redan på medeltiden. Gud är alltid större.
På tungan av en våg, hennes änglar brinnande, hon är redo att flyga, ljusa utbredda vingar, språng från natten in i solen – det strider inte mot Apostlagärningarnas beskrivning av pingstens heliga ande som eld, som lågor. ”I was blind all the time, I was learning to see – help on the way – well I know only this, I've got you today, don’t fly away, ’cause I love what I love and I want it that way” – man frestas fnysa att det är rätt banala rader, men de går absolut att läsa som ett uttryck för människans kärlek till Gud. Jag var blind hela tiden, jag lärde mig se – hjälparen kommer – jag vet bara det, jag älskar dig idag, flyg inte bort.
Detta kan lika gärna vara en mans kärlekssång till en kvinna, invänder nu kanske någon, och visst. Samma sak skulle man kunna säga om många av de lovsånger som älskas av unga i pingströrelsen, men all extas här i världen beror inte på droger eller sex. Själslig hängivenhet har funnits så länge det funnits människor.
Så, så här söndagen före pingst föredrar jag att hålla fast vid min tolkning av ”Help on the way” som en spegling av att hjälparen kommer i form av helig ande – oavsett att Robert Hunter kanske inte hade någon särskild avsikt alls med sina ord. Kanske kommer du att fatta vad jag menar om du letar upp låten någonstans på nätet, lägger dig i gröngräset i solen och låter dig föras hän av denna sorglöst somriga sång om att det alltid finns hopp för den som kämpar.
Maria Küchen,
författare och kulturskribent
Kristi Himmelsfärd
Johannes 17:1-8
Jesu förbön för dem som är hans
Efter att ha sagt detta lyfte Jesus blicken mot himlen och sade: ”Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig; du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom.
Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.
Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.
Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord. Nu förstår de att allt som du har gett mig kommer från dig. Orden du gav mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och verkligen förstått att jag kommer från dig, och de har trott på att du har sänt mig.
Krönika
Gud var ändå där
När jag njuter lite extra om våren är det med ryggen mot en varm bergsvägg. Näsan mot skyn, solens strålar på kinderna och småfrusna händer runt termoskaffe i plastmugg. Lätta vindar och socker från en bulle som klibbar i mungipan. Det är någonstans i den här trygga värmen längs ryggtavlan och med ansiktet mot himlen som den raka bönen, nästan av sig själv, börjar flöda fritt. Utåt, uppåt och inåt kan jag vända mig obehindrat till Gud. Med honom får jag vända och vrida på det som var, det som är och snuddar också vid min längtan efter svar.
Till mig kommer minnet av ord som krossade drömmar och svar som skrämde slag. Tillsammans bearbetar vi rädslan som med sin kraft sköljde bort all trygghet och fick marken att dela sig. Vet att i den mörkaste av stunder också fanns en obeskrivlig glans. Där det inte gick att andas, inte fanns någon luft, nog var Gud ändå där.
Hur ska man någonsin förstå? En orättvisa och ilska som ekar i bröstet, bränner i halsen. Ibland är det så påtagligt att han lämnade jorden, att Gud är långt borta. Ibland är det lika påtagligt att han är här. Så nära att jag nästan kan känna hans andetag. I en annan människas närhet eller ett obegripligt sammanträffande.
Jag fascineras av det absurda i att lämna, just för att komma nära. Att på ett sätt försvinna och istället finnas på en plats jag inte kan peka ut på kartan, men där jag vet att jag hör hemma. Han väntar där med öppen famn, har all tid i världen. Både i stunder av rädsla, sorg och brustenhet men också i kärleken, glädjen och omsorgen. Oupphörligt verkar han söka mig genom människor.
Påminns om två händer och en blick. Ord som inte räckte till. Jag ifrågasätter en bild av en framtid som kanske aldrig kommer ske, men blir utan svar. Försvinner bort en stund i fantasin av något som skulle kunna ha varit, skulle kunna ha blivit. Ett möte av obegriplig tyngd, i ett övernaturligt skimmer, något bortom denna värld. Jag vill tro att Gud var där.
Ibland känns det som att jag förstår honom. Får för mig att också jag vet när stunder är komna, som om jag visste något om livet överhuvudtaget. Något om hans tankar. Jag agerar på känsla och instinkt, med mod i blicken och ett hjärta som slår dubbla slag kastar jag mig ut för att sedan falla platt. Jag inbillar mig ett samspel och sjabblar bort min gudsfruktan. Får backa tillbaka, hem igen. Det mesta förblir oförklarligt, en ovisshet som sträcker sig långt bortom ett varför? Det är en ovisshet som också rymmer ett vågar inte, vill inte, orkar inte. Jag kommer aldrig förstå och brottas med tanken på om jag ens behöver det?
Minns en gammal dam. På darrande ben och med vilsen blick satte hon sig på den väderbitna bänken, jag bredvid. Hon gav mig en skrynklig lapp med numret till färdtjänst och vi ringde tillsammans, väntade ihop. Hon berättade om sitt liv, sina barn, minnen och sår. Med tårar rullande nerför kinderna log hon sitt varmaste leende. Så tveklöst var du där, Gud.
I dagens evangelietext får vi möta Jesus när hans stund så är kommen, på randen till den ultimata förödmjukelsen, skammen och smärtan. Med ansiktet mot nattens mörka himmel och i en rak bön bekräftar och ber han om Guds förhärligande, ger av sig själv i den värsta av stunder för att låta Gud komma till. På min plats mot bergsväggen, med den fritt flödande bönen, är det som att mina frågvisa tankar långsamt avtar och bleknar ju längre jag sitter där. Letandet efter svar blir mindre viktigt och istället kvarstår ett överlåtet hjärta där jag själv, likt Jesus, bara vill be Gud om det här förhärligandet. Inte utefter mina egna ansträngningar och framgångar utan i min brustenhet och mitt nakna jag. Det är som att varje fråga utan svar, varje nederlag och utmaning längtar efter att få blottas i Guds ljus. Det är en stund där hjärtat intensivt vill hem.
Kanske är det just det som sker när vi möts i prövningar: vi förhärligas. Gud får en chans att visa sig både i mod, smärta och omsorg. När vi ger utrymme för våra olika sidor att träda fram i oss, även de obekväma, ges också han det utrymmet. Det blir en plats för Gud att nå ut i världen, genom oss och för andra. Kanske är det också därför vi inte bara överlever utan faktiskt växer i motgångar och svårigheter, smärtan till trots. Platsen för Gud blir större när vår härlighet spänner sig allt vidare.
Är det därför jag längtar så efter känslomässiga utmaningar? För att mitt inre ropar efter Gud att forma mig så som jag är tänkt att vara. Inte bara för att möta andra med mina samlade erfarenheter och trösterika ord, utan för att ge Gud lite mer plats. Jag räds inte motgångar, värjer inte för dem. Det finns snarare en dragning till att få stirra prövningen i ögonen. Att få be Gud möta mig i mina misstag, förluster, sjukdomar, obesvarade känslor och frimodiga initiativtaganden, det är knappast med stolthet, men med hopp och förvissning väntar jag mig att hans trygga närvaro finner sig precis tillrätta där i mina sår. Genom mina sprickor får hans ljus lysa. Där kan vi båda förhärligas.
Mitt sökande bakåt och framåt har mättats för nu, och själen stillats något. Kaffet är kallt och full av tacksamhet tömmer jag plastmuggen på de sista dropparna, viss om att vi ändå gör det här livet tillsammans, trots allt. Gud och jag.
Johanna Sandström,
SFI-lärare
Bönsöndagen
Ordet: matteus 6:5-8
Om allmosor, bön och fasta
När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.
Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.
Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.
Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.
Krönika
Skaparen vill ha ett samtal med dig
Det är en otrolig tanke. Att skaparen av allting bjuder in människan till samtal.
Jag minns med värme morgnarna när vi besökte farmor och farfar på bondgården i Närke. Om jag vaknade tidigt och gick på upptäcktsfärd i det stora huset hände det vid några tillfällen att jag råkade öppna dörren till det rum där farfar böjt knä vid en stol. I underställ med
händerna knäppta över en uppslagen bibel. Det kändes som att jag störde i en mycket privat stund. Ändå ingen irritation från farfar, bara
en mild blick.
Samme man bad tillsammans med korna, på åkern, höll om en ung björk och verkade vilja välsigna den. Jag älskade att vara med min farfar.
Moses flydde från Egypten, hamnade i ödemarken utan plan eller mål. Förmodligen var hans tro svagare än någonsin. Där i hans ensamhet möter Gud honom. Där, långt bort från de andra människorna, utan plats i ett samhälle, där får han höra Guds röst. Rösten kallade honom att leda ett helt folk från fångenskap till frihet.
I berättelsen om Exodus drar sig Moses undan från folket när han behöver höra rösten, när han söker tröst, tro och ledning.
När jag greps av andlig längtan i medelåldern sökte jag i min barndoms kyrkor, men jag hörde allt annat än den röst jag visste fanns. För mig blev en långsam pilgrimsvandring bland okända medvandrare platsen där jag kände tillräcklig ro och inre stillhet för att kunna erfara en
närvaro av Gud. Den upplevelsen tog jag med mig när jag återvände hem och försökte fortsätta be. Det var stört omöjligt. Jag började gång på gång, men stannade snart upp. Jag hörde att min röst härmade ljuden från kyrkan jag gick i som ung.
När jag sökte mitt eget språk i samtalet med Gud blev det tyst. Till sist bröt jag ihop och viskade bara ett kort Tack Gud för att du finns. Tårar av lättnad.
Min korta bön följde mig varje dag. Efter några månader vågade jag pröva att lägga till en rad. Tack Gud för att du finns, tack Gud för att jag finns. Så har jag fortsatt i maklig fart i elva år nu. Fraserna är några fler, men har fått tid att mogna i mig för att jag ska lyckas säga dem med min egen röst, de har blivit genuina och det är endast så jag vill möta min skapare.
Bibeltexten kan låta hård. Jag väljer att tolka den på ett annat sätt. Jag tar den som en uppmuntran att våga möta Gud ansikte mot ansikte, utan att göra sig till, att våga säga som det är istället för att krampaktigt försöka bara för sakens skull. Det är nämligen en ganska stor sak, att Skaparen vill ha ett samtal med dig.
Det vill man ju inte slarva bort.
Magnus Helmner,
diakoniassistent, pilgrim, musiker
femte
söndagen i påsktiden
Ordet: Johannes 17:9-17
Jesus förbön för dem som är hans
“Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.
Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem.
Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.
Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas.
Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.
Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen.
Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.
De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen.
Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.”
Krönika
Där Jesus och Gandalf möts
“I wish it need not have happened in my time," said Frodo.
"So do I," said Gandalf, "and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given us.”
När jag tittar på mina barn överväldigas jag av en enorm kärlek som ibland övergår i oro. Jag oroar mig för hur världen är, för hur tiden är. Jag tänker att tiden går för fort. Jag minns när jag var liten att alla äldre än mig sa just det: ”Tiden går så fort när man blir äldre”. Jag förstod inte vad de menade. Som barn minns jag att en helg kändes som ett äventyr av möjligheter. Jag cyklade med min bästis och vi låtsades att våra cyklar var hästar. De hade namn, olika färger på sina manar och svansar, de galopperade fort över grusvägarna vid bäcken. Vi hade picknick med en filt på stora gräsmattan utanför vår trädgård. Mamma hade lagt ner kanelbullar och en flaska med saft i korgen. Det var ljuvligt. Vi låg ner på filten och pratade om vad vi skulle göra på sommarlovet. Ibland hade någon varit dum, då pratade vi om det. Vi fantiserade, lekte, drömde. Det låter idylliskt. Allt var inte en idyll, men tiden fanns. Tiden var vår vän; vi hade massor av den.
Jag trodde på livet, på Gud och på att världen var god för det mesta. Tills jag såg annat av världen. Världen och tiden var inte som jag trodde. Det fanns ett mörker som var obarmhärtigt och lurade lite varstans. Det skrämde mig. Hur jag tagit mig an mörkret är en annan historia, men det var en smärta att överhuvudtaget upptäcka det.
Så ser jag på mina barn och undrar om de har känt av något mörker redan, undrar om de är rädda ibland. Jag tänker att det tillhör att vara människa att leva i spänningen mellan ljuset och mörkret, men i tider av splittring och oro så är det svårt.
Jag ber ofta i mitt inre om mer tid. Mer tid att finnas med de jag älskar, mer tid att utforska livet, att växa med andra, mer tid att dela, att dansa, lyssna på musik, uppleva, att bygga och skapa. Jag ber också om en bättre värld; en värld där vi inte ägs av miljardärers techbolag, en värld där vi rustar för fred och inte krig. Jag ber om en värld där vi ser varandra så som Gud ser oss; med skärpa, förväntan och försoning.
Gandalf svarar Frodo: ”Allt vi har att avgöra är vad vi ska göra med den tid som är oss given”.
I Johannesevangeliet möter vi Jesus i bön. Inte en stillsam, allmän bön – utan en bön som rör vid själva spänningen i att vara människa.
”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen…”
Det är ord som nästan skaver mot allt vi vill tro. Som om världen ställs utanför. Som om det finns ett innanför och ett utanför. Och kanske är det precis det Johannes vill att vi ska se. För Jesus talar om människor som tillhör Gud – samtidigt som de är kvar i världen. Han ber inte att de ska tas bort från det som är svårt, hotfullt eller motsägelsefullt. Han ber att de ska bevaras mitt i det. Det finns en dubbelhet här som inte går att släta ut. De är i världen – men de tillhör den inte. De är älskade – men världen kan hata dem. De är kallade till enhet – i en verklighet som slits sönder av splittring. Och kanske är det just där evangeliet blir sant. Inte i en förenklad bild av världen som antingen god eller ond, utan i en verklighet där båda erfarenheterna ryms samtidigt. Där ljuset finns – och mörkret är verkligt. Där kärleken är stark – och ändå sårbar.
Kanske är det där jag känner igen min egen oro. För när jag ser på mina barn är det inte bara världen jag är rädd för. Det är det som kan hända i oss. Hur vi kan dras bort från det som är sant. Hur vi kan sluta lita, sluta älska, sluta hoppas. Och ändå – är det just i den världen Jesus ber att vi ska stanna.
”Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen utan att du ska bevara dem för det onda.”
Det är en bön för människor som lever – i denna tid, i denna oro, i denna verklighet. Och kanske är det där Gandalf och Jesus möts – i kallelsen att stanna kvar. Att hoppas även när mörkret ser ut att ha makten.
Vi får inte välja vår tid. Men vi får leva den. Inte genom att fly världen – utan genom att förbli i det som är sant, även när världen drar åt andra håll. Att leva i världen utan att låta världen äga vårt innersta.
Ann-Sofie Söderström,
präst
fjärde söndagen i påsktiden
Ordet: Johannes 13:31-35
Ett nytt bud
När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom.
Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.
Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.
Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.
Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”
Krönika
Älska på volley
Jesus gör det så enkelt för oss. Han kokar ner hela lagen till ett enda bud, nämligen att vi ska älska varandra. Så himla enkelt men ändå så himla svårt!
Det slår mig ibland hur vi människor kan agera helt utan kärlek. Vi tar beslut som gynnar bara oss själva utan att ägna en tanke på vår medmänniska. Det kan handla om att vi tar ett mjölkpaket längre in, så att vår mjölk säkert håller sig extra länge; Eller så parkerar vi bilen snabbt utan att kolla var strecken på gatan är, så att säkert en till bil får plats bakom; Eller så bjuder vi bara in de människor som det känns bekvämt med, de som är lika oss, trots att vi vet att det finns fler i vår närhet som hade blivit överlyckliga över en inbjudan till att fira högtider som en påskafton.
Ja, vi tar ofta den enkla vägen för oss själva och snabbt ska det gå. Det är som att valen bara går på rutin, vi tänker oss inte ens för. Men Jesus säger att alla människor ska förstå att vi är hans lärjungar om vi visar varandra kärlek. Jag får stanna upp när jag läser orden. Förstår verkligen människor omkring mig att jag är en Jesu lärjunge? Lever jag verkligen ett liv som genomsyras av Guds enorma kärlek gentemot alla människor?
Visst visst, vi ska självklart inte bli för hårda emot oss själva. Vi gör så gott vi kan och så vidare. Men jag undrar ibland, gör vi verkligen så gott vi kan?
Jesus utmanade allt och alla med hans blotta närvaro här på jorden. De enda han inte utmanade var de som hade det allra sämst. De fattiga. De utstötta. Dem hjälpte han istället.
Vilka har vi i vår närhet som behöver vår hjälp? Vilka har vi i vår närhet som behöver få uppleva Guds enorma kärlek?
När jag gick igenom en kris och låg hemma och inte förmådde mig att göra så mycket mer än att vara just hemma hörde en vän av sig. Han frågade om jag ville spela en beachvolleybollturnering. Det ville jag. Vi pratade inte så mycket om krisen jag gick igenom, vi spelade mest beach. För mig där och då fanns nog inget som kunde hjälpa mig mer. Det var ett klockrent sätt att ”älska sin nästa”.
Nu går vi in i en tid där solen lyser och uteserveringar blir fulla av människor och skratt. Fantastiskt på många sätt, och fruktansvärt på andra. Ensamheten gör sig synligare än på länge. Det är tufft att gå förbi stora sällskap när man själv aldrig får en inbjudan. Så, vem kan du bjuda med till en uteservering? Vem kan du bjuda med på en glass i solen? Vi lever i ett av världens mest ensamma länder, kanske är det hög tid att ändra på det. Förändring börjar alltid med oss. Jesus sa; älska varandra. Låt oss göra det, oavsett om det gäller en fråga om att spela beachvolleyboll eller en glass i solen. Det behöver faktiskt inte vara svårare än så.
Lovisa Almén,
pastor