Hur kan man ge förtroende till en skara människor för vilka hela tillvaron har kollapsat?
För precis så måste den större lärjungaskaran ha känt efter påskens totalt omvälvande händelser den där dagen i Jerusalem för snart två tusen år sedan. Den mästare de hade följt och i vars händer de lämnat sin framtid och sina liv hade tagits ifrån dem, fängslats, torterats och korsfästs – och allt detta efter att en från deras innersta krets hade förrått Jesus för trettio silvermynt.

På påskdagens kväll har det fortfarande inte gått två dygn sedan de begravde Jesus, och jag har svårt att se att ens den första chocken från det de upplevt ännu drabbat dem. Besvikelsen över icke infriade hopp när det triumfatoriska intåget i Jerusalem inte ledde till att Jesus kröntes till kung utan tvärtom till hans avrättning. Chocken över mötet med sin egen svaghet när de alla, trots sina försäkringar om motsatsen, en efter en valde att fly istället för att följa Jesus till slutet. Traumat i att behöva se sin älskade mästare dömas, hånas, avklädas all värdighet och sedan dödas framför deras ögon. Och till allt detta kommer den paranoia och misstänksamhet som måste ha sköljt som en flodvåg över lärjungarna när Jesus berättade att ”en av er kommer att förråda mig”.

I ett sådant läge är det ganska begripligt att välja att låsa in sig och regla dörren. Texten talar om deras rädsla för ton Ioudaion. Den traditionella översättningen ”judarna” har kritiserats av ett flertal skäl – bland annat eftersom lärjungarna och Jesus själva också var judar. I flera situationer är istället översättningar som ”Jerusalems maktelit” eller ”judéerna” att föredra. Men i just denna situation är kanske läsningen ”judarna” mer passande än någonsin. För när förtvivlan sköljer över oss blir vi allt räddare för både omvärlden i allmänhet och även våra närmsta förtrogna. Kanske vore det mest korrekta att de satt där ”i rädsla för allt och alla – inklusive varandra”.

Men in i allt detta kommer den Uppståndne. För den som dödsrikets portar inte kunde hålla fången är varken träreglar eller stenväggar längre ett hinder. Och hans första ord är kännetecknande: ”Frid vare med er!” eller på arameiska: ”shelam lekhom!” Från Jesu tid ända till våra dagar använder snart sagt semitiska språk ”Frid” eller ”Fred” som vardagshälsning, i former som ”Shalom”, ”Shlama” eller ”Salaam aleikum”. Så när Jesus plötsligt dyker upp från ingenstans, mitt bland lärjungarna är det nog närmast lik drömmens paradoxala blandning av märklighet och självklarhet.

På ett plan är det Jesus säger ”Tja, läget?” – den vardagligaste av hälsningar. Men på ett annat plan är det så klart något långt djupare som har hänt. På denna söndag, veckans första dag, har något oerhört skett. Den nya tidsåldern har börjat och evigheten, Guds fred, shalom, har brutit in i vår brustna värld. Men om detta förstår lärjungarna ännu ingenting. Men det är då det avgörande sker: Han visar dem sina händer och sin sida. Det är först när lärjungarna ser såren från spikarna som genomborrat hans händer och från spjutet i sidan som lärjungarna verkligen förmår ta in vad som hänt. Att denne märklige gestalt som uppenbarat sig för dem verkligen är den Jesus som de älskat och gett sina liv till – och att han därmed har besegrat och förvandlat döden för alltid.

Det kristna hoppet om uppståndelse handlar inte om ett förnekande av den här världens sorger och rädslor. Det är inte fråga om positivt tänkande som tränger undan varenda jobbig tanke i en föreställning om att ”det viktiga är att tänka framåt”. När Jesus dyker upp bland sina djupt traumatiserade vänner är det inte som en hurtig övermänniska som avkräver dem att genast glömma vad de har varit med om. Nej, han har såren kvar.
Därför är kyrkans uppståndelsehopp omöjligt att skilja från historien som föregår den. När Kristus förenade sig med mänskligheten i Inkarnationen var det inte en abstrakt, andlig kropp han gjorde till sin. Så kan det omöjligt vara – för Kristi kropp på jorden är nu Kyrkan, alltså de döptas skara– och den kroppen har alltid burit sår. Därför är var och en av våra sår och misslyckanden, våra besvikelser och trauman alla gömda i Jesu egna sår.

Såren på Jesu händer säger också något mer - att vår historia här på jorden faktiskt spelar roll i framtiden. Kanske är det så att även Jesu sår kommer att läka helt och hållet någon dag – men något säger mig att det inte kommer ske förrän det inte längre finns en enda människa som fortfarande blöder.

Så hur kan man ge förtroende och hopp till människor bakom reglade dörrar, rädda för allt och alla? Genom av visa sårbarhet. Det Jesus visade genom sin väg mot Golgata är att den ömma sårbarhet och svaghet som denna värld så ofta föraktar i själva verket bär en kraft inom sig som kan bryta ner murar likt ingenting annat. Sårbarheten är det mänskligaste som finns – men det tycks kräva gudomligt mod att visa den.

Det är genom den sårbarheten Jesus plötsligt kan dyka upp ibland dem, säga ”Tja!” och sedan rusta lärjungarna med liv och kraft från himlen – kraften att förlåta och förlåtas. Det är den oerhörda kraften hans uppståndna sår ger, för genom hans sår blir vi helade.