evangeliet
Söndagen före Dom-söndagen
Lukas 17:20-30
När Guds rike kommer
Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon.
Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”
Till lärjungarna sade han: ”Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det.
Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem.
Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag.
Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte.
Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar.
Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla.
Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde,
men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla.
Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.
Krönika
Vad är rökelsen och rökmaskinerna värda då?
Är det bara jag som känner att det inte skulle göra något om lite eld och svavel kunde regna ner på de människor som gör livet för detta släkte odrägligt? Ett kyrkoår är snart till ända och tack gode Gud för det. Israels folkmord på palestinier och den världsvida demokratins förfall kanske kräver en typ av nystart för oss? Det räcker nu! Vi orkar inte mer. Men i nästa kyrkoårs gryning verkar det som att USA ska livestreama en avrättning, när jag skriver detta. ”Rättvisa” ska tydligen skipas genom att spela in en snuff-film, för hela världen. Only in the land of the free! Vi kan inte ens få ett par dagar av vår nystart innan världens djävligheter gör sig påminda igen.
Men som jag ser det är inte tron eller kyrkan en flykt från verkligheten. Snarare är det ett sätt för oss att kunna – och kanske lära oss att – möta verkligheten. Annars skulle vår tro blott bli reducerad till dålig religion. Jag som är en hängiven bajare och ett hängivet fan av i den anrika sporten ”läderballongskrig” tycker det är skönt att sätta mig in i en verklighetsflykt i 90 minuter plus tilläggstid. Jag antar att det blir detsamma för dem som tycker om att titta på ”Robinson”, eller något annat som jag är totalt ointresserad av (och för detta dömer jag ingen). Söndagens mässa däremot är inte en verklighetsflykt. Att komma till kyrkan och förvänta sig att inte höra om vår världs situation, om HBTQIA+-personers rättigheter som tas bort, eller utsattheten hos människor på flykt är för mig att reducera tron till en fotbollsmatch eller ett avsnitt Robinson. Verklighetsflykter behövs, men inte i vår kyrka. Ordet blev kött och stannade inte i en ”andlig” dimension någonstans.
Det är min övertygelse att vår tro söker världen i det onda liksom i det goda. Likt David mötte Goliat måste den världsvida samt den lokala kyrkan vara modig och göra detsamma. Trappistmunken Thomas Merton reflekterar i Vägen till kontemplation över den självvalda ensamheten med följande ord:
"Vissa människor har kanske blivit eremiter i tanke att helighet endast kan uppnås genom att man håller sig undan från varandra. Men det enda som kan rättfärdiga ett liv i självvald ensamhet är övertygelsen att det hjälper dig att älska inte bara Gud utan även andra människor.”
Jag tänker att gå till kyrkan är ett sätt för oss att lära oss älska världen och älska den hel igen. Om vi ska stanna vid ”förfasningen” över världen kan vi slå på Ekot på SR. Jag tror att fasan leder till oreflekterad populism. Det gäller för oss att vara vakna och inte gå på snabba och populistiska ”lösningar” som inte löser de verkliga problemen. Jesus varnar för dem som pekar ut och säger: ”Där är han eller: Här är han.” Kanske kan vi ta detta till oss och i sann evangelisk anda översätta det till vår situation med mången politiker som målar upp invandrare, fattiga och övrigt marginaliserade som problem? Vi ska inte gå på: ”Här är lösningen eller det är lösningen”. Strukturen (det verkliga problemet) är kvar, men vår nästa utvisades. Ingenting löstes. Vi kom ej till djupare insikter om Gud. Sverige blev inte bättre. Vi fick bara lite mer lidande i vår värld.
Som ”hebraist” med minimal kunskap i grekiskan måste jag vara försiktig att uttrycka mig om olika översättningars styrkor och svagheter, i Nya testamentet. Däremot noterar jag att NT-26 översättning av detta evangelium i stället säger: ”Guds rike finns mitt ibland er.” Guds rike verkar alltså vara något ganska uppnåeligt i den kollektiva, kristna gemenskapen. Det verkar som att himlen kan uppdagas när vi kommer samman. Det gäller bara att vi är samlade i kärleken. Det kan låta klyschigt, men klichéer är sanna ibland. Med Första Johannesbrevets ord: ”Gud är kärlek.” Samt: ”Rädsla finns inte i kärleken.” Kärleken/Gud finns inte i främlingsfientligheten. Kärleken finns hos de som utvisas. Gud är med dem.
Om ens kyrkliga sammanhang inte kan få oss att vakna upp inför verkligheten som den är och få oss att börja tänka, vad är då ens kyrka värd? Vad är då hippa lovsånger, händer i luften, rökmaskiner eller rökelse, konsekreringsklockor, knäfall eller övrigt snygga liturgier värda då? Jag låter dessa frågor stå obesvarade för dig som läser detta. Jag tror på din förmåga att besvara dem. Vår värld tuggar på som vanligt och om vi har ens ett uns i oss att vilja förändring, då måste vi kräva att våra präster, pastorer och kyrkoledare inte flyr undan sina ansvar som predikanter, utan möter världen och lyfter fram den i dess fulaste form i de mest heliga stunderna som vi har: i våra Gudstjänster.
Floden kommer metaforiskt att komma. Vi måste göra oss redo för det. Svaret är inte hat och förtryck. Svaret är inte att fly verkligheten. Svaret är att älska vår värld hel igen. Svaret är att älska oss traumatiserade människor hela igen. Det kräver att vi handlar och inte passivt tittar på. Jag vill ge ett sista ”shout out” till alla de diakoner och diakoniassistenter där ute som möter världen i dess mest avklädda form. Be för oss präster att blott få en liten del av er styrka och ert mod.
Theodor Helleberg,
präst
Tjugotredje söndagen efter trefaldighet
Matteus 6:9-15
Allmosor, bön och fasta
Så skall ni be:
Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er.
Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.
Krönika
Tomasperspektivet
När jag läser evangelierna tänker jag ibland att jag är lärjungen Tomas. Alltså han bland de tolv, på plats i berättelserna. Kanske är det för att jag heter Tomas och känner igen mig i honom så som han beskrivs. Vi är skeptiker och vi nöjer oss inte med prat-parader eller flummiga formuleringar. Det kanske är en svaghet ibland men jag tycker ändå att Jesus visar respekt och ger oss de svar vi behöver för att komma vidare.
Nu är jag där när Jesus berättar om hur vi ska be. Försök hänga med i de något röriga tankarna.
“Så ska ni be:” - Bra med tydliga instruktioner, sånt gillar jag.
“Vår Fader i himlen” - Får vår Far får? Nej, vår Far har får - som han för ut på gröna ängar och låter vila vid lugna vatten. Gode Herden är min gudsbild. En trygg, stark, omsorgsfull far som ser alla sina barn. Pappaproblem har man ju hört om. Pappor som inte behandlar sina barn bra eller inte ens bryr sig. Men, det där “i himlen”, låter inte det lite frånvarande? Det är otroligt hur pappor kan orsaka så mycket elände för sina barn utan att ens vara på plats! Men, jag kommer ihåg att Jesus också har sagt att “himmelriket är mitt ibland er”. Därmed ska Gud inte vara en sån där frånvarande far. Vår Far är inte långt borta från någon av oss.
“Låt ditt namn bli helgat” - Jag hoppas att mitt liv inte blir orsak till att någon föraktar Guds namn. Allt för mycket gris har sminkats med Guds namn. Många jobbar hårt på det. Ja, hjälp oss. Jesus har sannerligen inte tvekat att orsaka dålig stämning i den frågan.
“Låt ditt rike komma” - Håller med, vad kan gå fel? Några av oss lärjungar tänker att riket handlar om gränser och politik men jag tror det är mycket större. Han kan vara lite gränslös ibland, Jesus.
“Låt din vilja ske” - Det går inte att ifrågasätta. Det måste vara bra, för Gud är ju god. Men hur lätt är det inte att sätta Guds namn på vårt egos vilja? Kom ihåg: Läs på om Guds vilja.
“på jorden så som i himlen.” - Oj. Nu blev det höga ambitioner. Kan det här innebära att även jag måste förändras? OK, ny målbild: himmelsk Tomas, himmelskt Stockholm, himmelskt Sverige, himmelsk värld. Stora visioner, stort projekt, något att jobba mot.
“Ge oss i dag det bröd vi behöver.” - Ja, där har vi en ledtråd. Behöver - inte vill ha. Behöver - inte begär. Om vi nöjer oss så, räcker det till fler. Ren matematik - himmelsk logik.
“Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.” - Det där låter lite väl transaktionellt. Lägger han in det där om att vi ska förlåta som ytterligare tjat om det där med omvändelse? För Guds förlåtelse är väl inte villkorad? En del brukar säga att vi ska förlåta för vår egen skull så att vi inte fastnar i bitterhet. Tänker Gud så med oss också? Det sägs att vi ska skilja på förlåta, bekänna, ångra, gottgöra och försoning. Och det är viktigt vem som gör vad, när och vem som är skyldig att göra vad åt vem. Svårt. Kom ihåg: be Jesus förklara mer om det här senare.
“Och utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda.” - Men vi behöver väl prövningar? En del av oss mer än andra som jag ser det. Jag tänker på såna prövningar som mina vänner här bland lärjungarna skulle växa och utvecklas av. Men “rädda oss från det onda”, det ifrågasätter jag inte, det måste ju vara bra för alla. Det måste vara såna prövningar vi behöver be Gud att rädda oss ifrån.
Tack för bönetipsen Jesus. Jag bokar in en tid för uppföljande samtal nästa vecka.
Tomas Sundbom,
programmerare
Alla själars dag
Lukas 20:37-38
Frågan om uppståndelsen
Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'.
Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”
Krönika
Kanske pratar vi för lite om döden
Evigt liv - ett uttryck som de senaste åren fått en allt större plats i samhällsdebatten. Det rapporteras allt oftare om människor som ägnar mer och mer av sin tid och sina pengar åt att förlänga livet, att leva så länge som möjligt och undvika den otäcka och orättvisa döden. Rörelsen kallas för “longevity” och går ut på att optimera sin hälsa genom allt från analyser av den egna hälsodatan och avancerad teknik till extrem kosthållning och gedigna träningsscheman.
För dem som går allra längst i denna rörelse verkar livet till slut gå ut på att förlänga livet så långt det bara är möjligt för att leva för evigt. Och jag frågar mig: Vad blir det för slags liv vi lever om det framför allt går ut på att göra allt vi kan för att aldrig behöva dö? Och vad är det egentligen som driver den här strävan?
Självklart är det fantastiskt att vi tack vare teknologisk och medicinsk utveckling kan leva längre och friskare. Men när själva livet börjar kretsa kring att förlänga det, finns det inte en risk att vi blir så upptagna av att bevara våra liv att vi glömmer att leva dem?
På söndag är det alla själars dag. En dag då vi minns och saknar våra anhöriga som lämnat jordelivet och som vi överlämnat i Guds barmhärtiga händer. Vi får påminnas om Jesu löfte om det eviga livet, om att den som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.
Det är en annat slags evigt liv som framträder i den kristna tron än det som longevity rörelsen tycks sträva efter. I den kristna tron finns hoppet om ett evigt liv som sträcker sig bortom jordelivets horisont som vi kallar för döden. Medan det i longevityrörelsen snarare handlar om en föreställning om att vi kan få horisonten att försvinna.
Jag tycker mig ana en rädsla i longevityrörelsens mest långtgående ambitioner. En rädsla för vad som händer sen, för att mista livet, för det okända. En rädsla som jag delar. En rädsla som jag tror att många kristna delar. En rädsla som är mänsklig. För döden är skrämmande, och sorglig. Den är definitiv, och vi som lever här i rumtiden kan inte veta vad som händer efter dess inträde. Det är en rädsla och en sorg vi inte behöver skämmas för eller förneka, som får finnas med mitt i hoppet om uppståndelse. I den kristna tron får vi, trots våra rädslor, trots vår ovisshet lägga vår tilltro till Gud. Vi får överlämna våra rädslor, vår oro och våra liv i Guds händer, och vi får lita på att Gud är våra förfäders Gud. Att Gud är Isaks Gud, Jakobs Gud, min mormors och min mosters och mina vänners dödfödda bebis Gud. Jesus säger att Gud inte är en Gud för döda utan för levande, ty för Gud är alla levande.
I den tilltron finns en vila, vi människor vet inte allt. Vi kan inte kontrollera allt. Vi får erkänna vår plats i en större verklighet som transcenderar det vi uppfattar som världen. Och vi får tro på löftet om ett evigt liv.
Kanske är det just detta som vår tids upptagenhet av att förlänga livet säger någonting om. I vårt västerländska samhälle har döden på många sätt lämnat vardagen. Den sker på sjukhus, bakom stängda dörrar och i tidningsrubriker. Den hålls på en armlängds avstånd. Samtidigt uppger ungefär hälften av svenskarna att vi borde prata mer om döden, enligt en undersökning från Fonus.
Kanske pratar vi för lite om döden. Och kanske gör det att rädslan får växa. Döden blir “den som inte får nämnas vid namn” och höljs i ett mystiskt dunkel. Döden som redan till sin natur är svår och skrämmande. När den förvisas till skamvrån med ett lakan över sig är det kanske inte så konstigt att vi blir ännu räddare för den. För vad som ska hända när den står där mitt i vår vardag.
Kanske känns det enklare att låtsas att döden går att hålla borta. Att skapa oss ett slags artificiellt evigt liv, genom att optimera kroppen, samla data och hoppas att det oundvikliga aldrig ska inträffa. Men det vi undviker att prata om eller tänka på försvinner inte. Och det vi försöker att kontrollera till varje pris riskerar att till slut kontrollera oss.
Vi pratar gärna om våra liv som någonting vi äger, som vi själva formar och bestämmer över. Men inbyggt i livet finns livscykeln med födelse och död, och det är utom kontroll för oss. Hur jobbigt, skrämmande och sorgligt det än kan kännas. Det är någonting som vi behöver finna oss i. Det betyder inte att vi ska sluta värna om livet eller sluta utveckla medicin och teknologi som ger oss längre och friskare liv. Men det betyder kanske att vi behöver fråga oss vad som står i fokus i våra liv, vad som styr oss. Om rädslan för att dö får styra våra liv, om strävan efter att själva skapa ett artificiellt evigt liv dominerar vårt liv - hur mycket liv går vi inte miste om då?
På alla själars dag får vi minnas dem som gått före oss, de som lämnat jordelivet och som vet allt det där som ännu är ovisst för oss. Vi får sakna dem, sörja dem och hålla dem levande i våra minnen. Och vi får påminnas om löftet om att döden inte är slutet, om att det finns ett evigt liv som inte är någonting vi själva kan skapa genom kontroll, utan någonting som vi får ta emot av Gud. Som vi inte vet allting om, och som vi får överlämna oss till Gud genom ett “leap of faith”.
Vi får lita på att Gud håller oss i sin omsorg när vi lever i trons hopp, och att vi, när våra dagar på jorden är räknade, får återförenas med dem som gått före oss in i evigheten. När vi träder in i det eviga livet så som det är bortom dödens horisont. Ett evigt liv som finns redan här och nu, och som ännu väntar oss. Ett evigt liv som inte är artificiellt, skapat av människors kontroll och rädslor utan som är en del av Guds större plan. Var inte rädd, säger Jesus, ty Gud är en Gud för levande.
Maja Fältskytt,
prästkandidat
alla helgons dag
Lukas 6:20-26
Saligprisningar och verop
Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade:
”Saliga ni som är fattiga,
er tillhör Guds rike.
Saliga ni som hungrar nu,
ni skall få äta er mätta.
Saliga ni som gråter nu,
ni skall få skratta.
Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt.
Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.
Men ve er som är rika,
ni har fått ut er glädje.
Ve er som är mätta nu,
ni skall få hungra.
Ve er som skrattar nu,
ni skall få sörja och gråta.
Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.
Krönika
I dag är svaret allt oftare friheten
Jag älskar havet och hade drömmar om hur livet skulle bli, men livet tog en annan riktning. Jag blev plåtis och alkoholist.
När jag läser Jesu ord i Lukasevangeliet om de fattiga, de hungrande, de sörjande och dom som blir förkastade, men också varningarna till de rika, de mätta och dom som alla talar väl om, så funderar jag över mitt eget liv.
Vem är jag? Vad har jag sökt? Var har jag lagt min trygghet?
Jag har fått lära mig mycket i mitt liv. Jag har i dag kunskap och erfarenheter som jag är tacksam för. Men kan jag vara fattig inför Gud, även när jag är rik på erfarenhet och kunskap?
Jag har också fått lära mig att det finns en stor skillnad mellan att ha rätt och att vara fri. Jag kan stå fast vid en princip utan att göra min egen person till principen. Jag behöver inte vinna varje diskussion eller få andra att tänka som jag.
När Jesus talar om dom som hungrar tänker jag på min egen längtan efter att förstå livet, Gud och mina medmänniskor. Jag vill fortsätta att lära mig, men också vara ödmjuk nog att förstå att jag aldrig blir färdiglärd.
Det är lätt att tala om kärlek och omtanke. Det är svårare att ibland verkligen lyssna, att finnas där för en annan människa utan att förvänta sig något tillbaka.
Detta är frågor jag måste ställa mig.
Under mitt tillfrisknande har jag fått upptäcka att jag inte behöver göra mig av med min vilja, mitt förstånd eller min kunskap. Men jag behöver lära mig att använda dem på ett annat sätt. Jag behöver inte längre försöka vara den som styr allt.
En fråga har därför blivit allt viktigare för mig:
Hur vill Gud att jag skall vara?
Inte i första hand vad jag skall åstadkomma, hur mycket jag skall veta eller vad andra skall tycka om mig. Utan hur jag möter den människa som står framför mig.
Inför Alla helgons dag tänker jag på livets förgänglighet och på de människor som har berört mitt liv. Vi får inte obegränsat med tid tillsammans. Och kanske är det därför så viktigt hur vi använder den tid vi har fått.
När jag läser saligprisningarna och veropen finner jag mig själv på båda sidor. Jag känner igen min längtan och min ödmjukhet, men också min egenvilja och mitt behov av att ibland ha rätt.
Jag är inte färdig. Jag har fortfarande massor att lära. Men jag behöver inte vara störst, veta mest eller alltid ha rätt. Utan vara villig att låta Gud visa mig hur jag kan vara till mest nytta för andra.
Det är kanske här jag finner den största belöningen: inte vad jag vet eller har åstadkommit, utan möjligheten att få leva i Kärlek och Service.
”Vill jag ha rätt eller vill jag vara fri?”
I dag är svaret allt oftare friheten.
Let Go and Let God.
Janne Regnér,
tacksam pensionär
Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet
Matteus 12:15-21
Guds utvalde tjänare
Jesus fick veta det och drog sig undan därifrån. Många följde med honom, och han botade alla och förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas:
'Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken.'
'Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna.'
'Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger.'
'Och hans namn skall ge folken hopp.'
Krönika
Ibland måste man tappa balansen
Jag satte skrattet i halsen härom veckan när jag skrollade på sociala medier och fick upp ett meme som satt mitt i prick. Texten löd: My toxic trait is that I switch from ‘I need to lock in’ to ‘you only live once’ in seconds. Jag kunde inte relatera mer! Senare har liknande memes dykt upp (tack för påminnelsen, algoritmen!) och känslan av att i grund och botten vara en slarver gör sig påmind. Jag brukar få ordning på det mesta till syvende och sist, vad gäller allt från inlämningar och tentor till relationer, men resan dit är ofta kantad av stress och dåligt samvete. Resultatet blir oftast bra, men resan högst tveksam. Många kloka människor har sagt att det är resan som är målet. “I beg to differ”, vill jag gärna säga åt det, och trotsigt lägga till att det är väl ändå resultatet som är det som gäller i längden. Men jag vet att det där kommer ur ett slags självbevarelsedrift snarare än från en genuin plats inom mig.
Jag har funderat lite över de två tankesätten som det virala memet ställer mot varandra och driver med; den ständigt återkommande inre kampen mellan stenhård disciplin och totalt kaos.
Det handlar om 1. Att gå in i fokusläge (”locking in”): den plötsliga vågen av maximal motivation där du lovar dig själv att styra upp ditt liv, plugga i timmar, gå till gymmet (eller åtminstone ta en promenad varje dag) städa, dricka mindre och få ordning på schemat. Och 2. Man lever bara en gång” (YOLO): den omedelbara, impulsiva motreaktionen tio sekunder senare – en tanke som manar dig att överge planen, beställa hem mat, ta ett glas vin (eller fyra) vara vaken till klockan fem på morgonen eller köpa något du inte behöver.
Många gånger har jag sagt till människor som kämpar med sin självdisciplin att människan inte är till för lagen, utan lagen för människan. Det är en parafrasering på ett bibelord undertecknad Jesus som förklarar för dåtidens religiösa elit att Sabbaten blev till för människan, och inte människan för sabbaten (Mark 2:27). Ett gäng hungriga lärjungar går genom ett sädesfält på en lördag – sabbaten.
De rycker åt sig några ax, gnuggar dem mellan händerna för att få bort skalet och äter. En till synes harmlös handling för en hungrande. Men i kulisserna står fariséerna med moraliskt höjda pekfingrar. Att rycka ax var att skörda, att gnugga dem var att tröska. Och att arbeta på sabbaten var ett lagbrott. Jesus menar att de hade förvandlat vilodagen – som från början var tänkt som en gudomlig gåva, en andningspaus för slavar och dragdjur – till en snårskog av detaljstyrda förbud.
Det är här Jesus ställer allt på ända. Han påminner om att lagar inte har ett egenvärde; de är till för att skydda livet, inte strypa det. “Barmhärtighet vill jag ha, inte offer.” När systemet blir viktigare än den människa det var satt att tjäna, då har lagen förlorat sitt syfte. Strax därpå går Jesus in i synagogan, där en man med förtvinad hand väntar. Fariséerna vaktar för att se om han vågar bota på sabbaten och Jesus frågar vad en människa är värd jämfört med ett får, och botar honom. Svaret blir att fariséerna beslutar sig för att röja honom ur vägen och precis där tar söndagens evangelietext vid.
Nog har jag gjort mig skyldig till att dra fram det där kortet lite väl snabbt och ogenomtänkt många gånger. Jag vill nästan sträcka mig till att erkänna att för mig har Jesus ord om lagens underordnande blivit synonymt med YOLO. Men egentligen vet jag ju att det inte var så det var tänkt att användas.
I början av oktober var jag och min sambo på bio - för första gången på fyra år. Vi skaffade barnvakt för kvällen och klev in i biomörkret för att låta oss underhållas av det stora ljudet och den stora bilden. Vi såg The Odyssey. Christopher Nolan satte verkligen fingret på hur en plågad människas samvete kan se ut genom hur han gestaltade Odysseus relation med Athena; hon gjorde sig påmind varje gång han gjorde “fel”. Där fanns hon då, observerande och dömande. Vid ett tillfälle skakade hon till och med på huvudet åt honom. Och då började jag gråta. Det fick mig att känna mig som jag känt i så långa perioder av mitt liv: som en besvikelse. Omsluten av mörkret och det stora ljudet såg jag återigen Guds huvudbry riktat mot mig och jag skämdes och grät. Och där hade det kunnat sluta, men sekunden därpå blev jag påmind om evangeliet; det glada budskapet. Alltså verkligen bara någon sekund efter uppfylldes mitt hjärta av nåd och Jesus log och sa “det där är inte vår tro” och nickade mot Athena. Och nu grät jag av tacksamhet och jag kände kärlek, och jag klämde min sambos hand och han klämde min tillbaka.
När jag tänker efter i efterhand var det kanske där, i biomörkret, som de två rösterna i memet föll på plats. “I need to lock in” och “You only live once” låter som varandras motsatser, men jag tror att de är samma rädsla i olika kläder. Den ena säger: du måste prestera dig fri från Athenas missnöje. Den andra säger: strunt i henne, du hinner ändå inte fram. Den ena försöker förtjäna blicken, den andra försöker fly den. Och båda utgår från att någon står där och skakar på huvudet. Men Jesus nickade mot mig.
Sabbaten, vilodagen, var från början en gåva. Reglerna jag sätter upp för mig själv kan vara goda tjänare, det är när de blir domare som något går snett. Ibland måste man tappa balansen för att upprätthålla den, som en klok person en gång sa. Men jag vill mena att det förutsätter att man faller i någons händer, annars återstår bara självförnekelse och självförakt. Vad gäller den där självdisciplinen kan jag säga att jag misslyckas gång på gång. Skillnaden är att jag idag ser på både mitt eget och andras tillkortakommanden från en plats genomsyrad av nåd, vilket jag vill tro är en god jord att så förändring i. För det handlar inte om att helt släppa krav, eller att ge upp. Det är inte min bild av en barmhärtig och omsorgsfull kärlek. Det handlar om att orka resa sig igen. Och igen. Och igen. Och igen. För mig. För dig.
Tina Henriksson,
prästkandidat
Tjugonde söndagen efter trefaldighet
Matteus 13:53-57
Profet i sin hemstad
När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten.
Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?
Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?” Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: ”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.”
Krönika
Laga efter läge
Under min graviditet med min dotter bröt jag vid två tillfällen ihop och grät i badrum hos sammanboende människor med tvättmaskin och torktumlare. Jag och Mios pappa hade en minst sagt strulig och bråkig relation och det blev mer och mer uppenbart i takt med att min dotter växte där inne i magen att det var helt uteslutet att låta henne växa upp med oss boende tillsammans. Tvättmaskinerna och torktumlarna i andra pars badrum blev symbolen över detta totala misslyckande med att bilda en normal familj.
Normal kan betyda å ena sidan det ideala eller önskvärda, och å andra sidan det vanligast förekommande.
I vår tid med begrepp som ”bonusföräldrar” och ”stjärnfamilj” framstår det ibland som att andra sätt att vara familj än med två sammanboende och helst gifta föräldrar av olika kön är något nytt, ett liberalt påfund från 2000-talet. I själva termen ”kärnfamilj” ligger en föreställning om att två heterosexuella föräldrar är själva kärnan i familjen, både som det önskvärda och det mest förekommande.
Inget kunde vara mer fel. Historien – och bibeln! – är sprängfylld med andra familjer än de gifta heteroparen, inte minst Jesus egen familj. Maria och Josef var trolovade, men Josef är ju inte Jesus biologiska pappa. De bodde inte ihop när Jesus kom till, men flyttade ihop så att Jesus växte upp med Josef som pappa i familjen.
Min farfars uppväxt var lite liknande, på första halvan av 1900-talet. Min farfars mamma fick barn med en knöl som sedan övergav henne. Hon träffade en annan man som blev min farfars riktiga pappa och det är hans efternamn – Morvall – som både jag och min dotter bär.
Även min farfar lämnade sin biologiska son och hans mamma (alltså min pappa och farmor). Min farmor gifte efter några år om sig med en alkoholiserad psykopat, så att min pappas uppväxt präglades av fylla och misshandel. Min pappa hade under den här tiden mycket lite kontakt med min farfar, tills farfar plötsligt hörde av sig brevledes och berättade att han hade gift om sig. Min pappa som då var i högstadieåldern blev rasande över att få veta detta i efterhand och bröt kontakten helt och hållet. Men det var den nya frun, Astrid, som senare blev pappas räddning när hon såg till att farfar hyrde en lägenhet åt pappa dit han fick flytta undan misshandel. Varje lunch under gymnasietiden gick pappa sedan hem till Astrid som var hemmafru och fick sig en ordentlig lunch. Farfar själv lärde sig sedermera som pensionär att byta blöjor och blev en överraskande aktiv farfar som passade mig från att jag var bebis.
Även min dotter har alltså fått växa upp med föräldrar på varsitt håll. Efter några månader flyttade jag och hennes pappa till samma förort med cirka fem minuter mellan våra lägenheter, och så har det sett ut sedan dess.
Det här gör vår familj rätt stor. Till familjen hör min dotter som alltings centrum och utgångspunkt, jag själv och min lägenhet som är det ställe där vi oftast samlas, min dotters pappa, min mamma, min dotters farmor, min dotters farfar, min dotters farfars särbo sedan 90-talet, min kille, min före detta killes (som jag var ihop med när min dotter var cirka 1,5-5 år) barn som numera är fantastiska unga vuxna, min dotters två år äldre kusin, min dotters faster plus kusinens ytterligare två föräldrar, min skolkamrat från mellan- och högstadiet som visade sig bo i samma förort som vi, och min skolkamrats dotter och son. Det blir en hel drös.
Och den här familjen är rätt oimponerad av mig. I söndagens text tycker jag att Jesus låter lite som en bitter kulturman när han utbrister: ”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.” Vidare står det: ”Och han gjorde inte många underverk där, eftersom de inte ville tro.” Snåljesus! Så där kan man inte bete sig om man vill få en trygg och kärleksfull familj. Man kan bryta ihop i andras badrum, man kan bråka och strula med varandra, man kan vägra bo ihop, men det får vara med måtta. Sedan måste man ta sig samman, kavla upp ärmarna, och laga efter läge.
Jag tänker att vi är skyldiga Jesus oimponerade familj ett stort tack för att de påminner oss om att Jesus var människa och att människorna runt honom var människor. Jesus är 100% Gud och 100% människa: irriterad, missunsam, en typisk familjemedlem. Och familjen är missunnsamma och småaktiga, vill inte se vad Jesus kan åstadkomma.
Det finns inga som skrattar åt mig och skakar på huvudet så mycket åt mig som min familj, de som ser att jag är människa, men det finns inte heller några som älskar mig mer, just för att jag är människa.
När vi hade flyttat till förorten vi fortfarande bor så hade jag möjlighet och råd att skaffa mig tvättmaskin och torktumlare i den nya lägenheten. När de installerades kändes jag mig så rik! Nu har vi flyttat igen till en större lägenhet i samma förort men har inte längre plats för tvättmaskin och torktumlare, så jag får tvätta i tvättstugan. Det gör ingenting. Vår familj är helt normal ändå.
Anna Morvall,
sjuksköterska
Tacksägelse-
dagen
lukas 19:37-40
Intåget i Jerusalem
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett:
'Välsignad är han som kommer', konungen, 'i Herrens namn.' Fred i himlen och ära i höjden.
Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.”
Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”
Krönika
Tacksamhetens adressat
När man som jag närmar sig de fyrtio, en för övrigt lika svindlande tanke nu som för tjugo eller trettio år sen, har man i bästa fall lärt sig ett och annat om sig själv (världen har jag slutat försöka förstå mig på). Somligt är bra att veta, somligt tråkigt, annat mest neutrala fakta. En del kan man, efter upptäckt och vid behov, ändra på, medan annat mer tillhör ens tilldelade personlighet och kommer finnas där vare sig man vill eller inte, åtminstone i någon grad. Människan är inte någon tabula rasa, ens vid födseln, och detta vågar jag påstå utan att gå in i en djupare diskussion kring arv och miljö i relation till sociopolitiska och biogenetiska aspekter. Kanske i en annan text, men förmodligen inte.
Något jag sålunda lärt mig om mig själv är att jag, bland mycket annat ska sägas, detta är viktigt att framhäva, är en kronisk iakttagare (det låter mindre pretentiöst än det synonyma betraktare vilket dessutom har en aktiv not medan jag i mitt iakttagande förhåller mig helt passivt och neutralt till mitt objekt). Kanske är det dumt att komma ut som iakttagare på det här sättet på det att folk i min omgivning blir ännu mer självmedvetna, vilket är det sista vi som mänsklighet behöver; vår självmedvetenhet har sedan Adams dagar hämmat oss (1 Mos 3). Men en iakttagare kan inte sluta iaktta, precis som elden inte kan sluta vara varm eller vattnet sluta vara vått. Det är, som sagt, ett kroniskt tillstånd, men ett till största del neutralt sådant. Jag iakttar inte för att döma – jag iakttar heller inte för att iaktta; det bara sker. Nåväl. Jag manar till överseende med denna min konstitution.
En sak jag iakttagit särskilt mycket på sistone bland människor i min direkta eller mer vidsträckta närhet (vilket kanske då inte är någon närhet alls men det är en filosofisk fråga och i sammanhanget en oviktig sådan) är en mer och mer utbredd tacksamhet. Särskilt på Instagram, denna ständiga källa till förvåning över det mänskliga släktet och hennes beskaffenhet, har jag sett tacksamhetsfenomenet växa fram allt starkare. Det kan vara en bild på en vacker solnedgång följt av ett enda ord, "tacksam!" Det kan vara en sönderfiltrerad bild på familjen, men ändock, återigen följd av T-ordet. Jag har sett tacksamhet uttalas över relationer, arbete, semestrar, familj, ja, kort sagt, över allt som finns under solen. Det finns fall där denna tacksamhet är befogad och helt i sin ordning.
Nu är det inte så att jag är någon tacksamhetsmotståndare, tvärtom, jag är själv en stor förfäktare av tacksamhet. Mer tacksamhet borde anföras, och i fler sammanhang. T acksamhet är ju i grunden ett sundhetstecken. Ändå kan jag inte i många av fallen där tacksamhet åberopas motstå att, i mitt huvud, givetvis, ställa motfrågan, "till vem?" Utan att påstå att jag är en auktoritet på mina vänner
och bekantas andliga liv, har jag noterat att tacksamhet inte är något som är reserverat för oss religiösa, eller ens de andligt nyfikna, utan även hos dem som tydligt uttryckt ateismen som sinlivsåskådning, vilket jag inte har några problem med, om det nu måste sägas (det finns trots allt ateistiska argument som inte är korkade även om de är svårfunna) sipprar tacksamheten fram. Det
är till dessa jag vill ställa frågan.
Tacksamhet behöver en adressat. Ett tack måste ha en mottagare. "Man kan väl vara tacksam till livet", hör jag någon säga, och det kanske man kan, men jag tror ändå språkbruket pekar mot något annat. Man kan lika gärna vara glad" för det som livet "gett", och glädje kräver ingen mottagare. Glädjen är ens egen. En människa har kapacitet att känna glädje i de mest ensamma stunder, kanske den allra djupaste glädje, men tacksamhet är i sin essens något annat, som bäst kommer till uttryck
med ett relationellt språk. Med detta följer inte att alla människor i hemlighet eller ovetandes tror på Gud, ett sådant påstående vore förmätet på gränsen till oklädsamt, men den riktningslösa tacksamheten kanske gömmer en fråga, det vill säga, finns det en givare till det jag känner tacksamhet över? Följdfrågan står också den alltjämt kvar och blir således, i något mer raffinerad form, vad är det som, i så fall, får oss att tala om livet som något mottaget?
Jag var nyligen i Grekland. Min bästa vän firade, delvis, sin födelsedag med att bjuda väl valda medmänniskor på en seglingsresa i den grekiska övärlden – en resa som tyvärr fick avbrytas i förväg på grund av de kraftiga vindarna i det svåra ovädret som drabbat landet med stor förödelse till följd och som till och med kostat människoliv. Innan resan fick sitt avslut i Aten istället för på ön Poros, vilket var ursprungsplanen, besökte vi där Den livgivande källans heliga kloster (fritt översatt), byggt under första halvan av 1700-talet. Den dåvarande biskopen i Aten drack ur öns källa och blev
då botad från sin njursten. Av tacksamhet lät han uppföra klostret, som fortfarande är aktivt, om inte särskilt stort, och därtill väl värt ett besök.
Atenvistelsen var inte mig emot, ska sägas, en dag i den grekiska huvudstaden har givetvis sina fördelar för en bekännare till den kristna tron. En av måsteplatserna att besöka där var föga överraskande Areopagen, där vi ställde våra fötter på den av pilgrimer och enkla turister (jag själv var någon sorts oren blandning av dessa) nednötta och mycket hala klippan precis nedanför det mäktiga Akropolis, Athenas helgedom.
Där, i staden, stod en gång ett altare åt en okänd gud. Och där, på klippan, ställde sig en dag aposteln Paulus.
I vår del av världen är religion i allt väsentligt marginaliserad till en privatsak (även om tendenserna tycks peka i en annan riktning, något vi dock inte kan gå närmare in på här).
När Paulus ställde sig på Areopagen som beskrivet i Apostlagärningarna 17 var religionen däremot så påtaglig ochvardaglig och allestädes närvarande att den bokstavligen var huggen i sten. Bland alla andra tempel och avbilder och altare från den grekiska gudavärlden fann aposteln ett altare med en särskild inskription: Åt en okänd gud. Det kan tyckas märkligt då den grekisk-romerska världen knappast
hade brist på gudar, men kanske ville man på något vis säkerställa att ingen gudom, stor eller liten, varken saknade representation eller möjlighet att blidkas eller vördas.
Oaktat avsikten, som är svår att föra i bevis tvåtusen år senare, lämnade altaret åtminstone en märklig öppning i den annars så välbefolkade gudavärlden: en plats åt en gudamakt de, kanske, ännu inte kände. Paulus, även han en iakttagare (inga jämförelser med undertecknad i övrigt) lägger naturligtvis märke till detta. Staden är full av gudabilder och människor som sträcker sig efter det gudomliga. Han noterar deras gudfruktighet. Och han börjar predika för dem den Gud som för inte alltför
länge sen uppenbarat sig för honom själv. Aposteln säger sig känna den Gud atenarna vördar som "den okände guden". Den atenarna anade och sökte, förkunnade Paulus. Det är Guden "som skapat världen och allt den rymmer", det är Guden "som är herre över himmel och jord". Det är Guden som inte begränsas till och av byggnader och tempel och bilder – så helig är den Guden att han heller inte låter sig betjänas "av människohänder som om han behövde något". Det är Guden "som själv ger alla liv och anda och allt".
Den här Guden var inte helt främmande för atenarna. Paulus kan till och med ta deras egna poeter till vittne (v. 28). Men även om de kände till saker om honom, även om de anade något sant om honom, kände de honom inte. Därför stannar inte Paulus vid beskrivningar om vad den här Guden är och vad han gjort, utan fortsätter till vem det är. Paulus är inte bekvämt allmänreligiös – och det får vi i kyrkan heller aldrig bli. Paulus tal mynnade ut i det kristna kerygmat (v. 31) att Gud har handlat i historien genom en människa, och denne har han uppväckt från de döda. Kyrkan i dag får, likt Paulus, aldrig stanna vid Gud utan att fortsätta till Kristus, för det är bara i Kristus vi kan känna Gud (Hebr 1:3). Det är korset (!) som är en Guds kraft – och därtill en dårskap för världen (1 Kor 1:18).
Så kommer vi till veckans evangelietext, hämtad från Lukasevangeliets nittonde kapitel. Jesus, världens konung och herre, rider triumferande paradoxalt in i Jerusalem på ett åsneföl. Lärjungarna brister ut i lovsång över denna kosmiska proklamation, varpå fariséerna vill få tyst på dem. Jesus svarar med de lika kryptiska som fascinerande orden, "om de tiger, kommer stenarna att ropa" (v.40).
Mycket kan sägas, och har förvisso sagts, om Jesu ord här. Det vi kan enas om är att han väljer det till synes mest livlösa han har omkring sig, stenen, för att berätta att lovsången aldrig kommer, ja, aldrig kan, tystna. Om människan, skapad med röst och språk, slutar rikta sin lovsång mot Gud, kommer själva materien ta vid! Som om lovsången är något som ytterst ligger nedlagt i själva skapelsen; som om världen har en riktning; som om skapelsen, när den känner igen sin skapare, inte kan förbli tyst.
Återigen, med det inte sagt att den som skriver "tacksam" under en bild på en vacker höstdag på Instagram omedvetet bekänner den treenige Guden, men jag tror ändå att den där impulsen att rikta sig utåt, till skillnad från den enklare och månne mer lättförklariga och egna glädjen, säger nånting om oss.
Jag är, kanske konstigt nog för en i övrigt stolt lutheran, det kan man väl få vara, inte kyrkofadern Augustinus största supporter, men de bevingade orden han skrev i sina Bekännelser ekar vackert och, menar jag, sant, inte minst i den här kontexten: Fecisti nos ad te et inquietum est cor nostrum, donec requiescat in te.
Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.
Augustinus menade att vi är skapade ad te, till dig, mot dig, det vill säga Gud. Vi har en riktning nedlagd i oss mot vår skapare. Kanske är det den riktningen som kommer till uttryck och gör sig påmind när människan känner sig tacksam utan att veta vem hon ska tacka. Kanske är det därför glädjen ibland inte kan stanna i sig
själv och sin begränsning, utan närmast nödgas gå vidare och övergå i tacksamhet när livet, även om det bara är för ett ögonblick, liknar något mottaget och inte bara upplevt. En gåva måste ha en givare. Ett tack måste ha en adress.
Kyrkan måste göra samma sak som Paulus på Areopagen, det vill säga, inte nöja sig med konstaterandet att människan söker Gud eller till och med anar Gud, utan förkunna Kristus. Evangeliet är ju inte berättelsen om hur människan till slut lyckades finna den okände Guden; berättelsen om hur den okände Guden gjorde sig känd och kom till oss i Kristus är evangelium, de verkligt goda nyheterna. Det är där det oroliga hjärtat till slut kan finna vila hos sin skapare. Vi finner Gud i det att Gud finner oss.
Vår tacksamhet söker sin adress, och i Jesus Kristus har både adressaten och tacksamhetens själva upphov gett sig till känna. Det är bara i Kristus den ofrivilliga riktningen kan hitta hem.
Kim Virsén,
prästkandidat
Den Helige Mikaels dag
johannes 1:47-51
De första lärjungarna
Jesus såg Natanael komma och sade om honom: ”Där är en sann israelit, en som är utan svek.”
Natanael frågade: ”Hur kan du känna mig?” Jesus svarade: ”Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under fikonträdet.”
Natanael svarade: ”Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung.”
Då sade Jesus till honom: ”Du tror därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet. Större ting skall du få se.”
Och han sade: ”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.”
Krönika
Ett kärleksfullt relationsbyggande
Det är höst nu. Det blir allt kallare att bada i Östersjön som jag har runt knuten där jag bor. Träden avkläder sig. Blommorna dör för att liksom Jesus på den tredje dagen, återuppstå på våren. Just helgen 2-4 oktober befinner jag mig än mer norrut än vad jag brukar. Jag är en skåning i blekingsk exil, men just den här helgen ska jag uppehålla mig i Arboga. Precis intill Arbogaån. För ett nationellt möte med Franciskus tredje orden.
Jag gillar åar, och vatten i allmänhet. Och än mer, naturen och djuren i största allmänhet. En gång skrev jag till och med en begeistrad dikt tillägnad regnet.
Jag märker, när jag tar mig ut på kortare och längre vistelser i naturen, att det är där som jag kommer närmast mig själv, min medskapelse och min Gud. Nog för att det kan vara lättare för en stadsbo att känna sig nära sin medskapelse (naturen och djuren) när den tar sig ut till fjällen, men trots att jag tar ett så stort avstånd från civilisation och hoper av människor känner jag mig faktiskt också närmare mina medmänniskor när jag är i fjällen. Har jag en annan människa med mig på färden, eller träffar en annan människa på bergstoppen eller i djupet av en skog – så är det ett långt mycket genuinare och mer närvarande möte med en annan människa än vad jag 9 av 10 gånger får inne i staden.
I betongdjungeln är ingen människa närvarande. Fånen, som min mor kallar den, eller mobiltelefonen som den annars heter, är en avgud.
Ge mig ett berg och en annan människa – så kan jag på riktigt trivas i en människas sällskap, och på riktigt känna att jag förstår denna art jag själv tillhör.
Den 4:e oktober firar vi den helige Mikaels dag och får i år höra om Natanael som satt under ett fikonträd när Jesus först fick syn på honom. Att sitta under ett fikonträd handlar sällan enbart om att man sitter för vilandets skull. Där satt man för stillheten, för friden, för djupa studier av Moseböckerna, Profeterna och Skrifterna. Vi kan tänka oss att Natanael satt där med sina inre prövningar och att han aktivt bedrev en kamp mot den ondska som sökte störa hans liv. Natanael hade säkerligen en stor förväntan på Messias ankomst, dagen då människan skulle bli kvitt ondskans grepp; så det är klart att Natanael följer med Filippos när Filippos berättar om ’honom som det står om i Moses lag och hos profeterna’. När det sedan visar sig att Jesus inte enbart förnimt Natanaels kroppsliga tillvaro utan också genomskådat vad som försiggått i Natanaels inre, är det självklart att Natanael reagerar som han gör. Jesus gör sig till känna genom att kalla honom för en äkta israelit utan svek, till skillnad från Jakob, sedermera Israel, hälhållaren (1 Mos 25:26). Att Jakob, Israel, hälhållaren, är en svikare blir vi klara över i 1 Mos 25:31 och i 1 Mos 27:19, 23-24, 35-36.
Natanael känner sig alltså mer än sedd till det yttre, Jesus har sagt att han känner Natanaels innersta: hjärtats tankar och hjärnans känslor. Detta är varför Natanael också går från att ena sekunden, full av skepticism, fråga sig ”Kan det komma något gott från Nazaret?” (Joh 1:46) till att i nästa sekund prisande utropa ”Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung!” (Joh 1:49).
Den fjärde oktober är också den helige Franciskus dag, kyrkans skyddshelgon för bland annat djuren och naturen.
Som det kan sammanfalla sig. Franciskus tog sig ju också gärna ut i naturen.
Kastar jag mig i havet, sitter Natanael under fikonträdets grenar och blad, så går Franciskus in i mörka grottor.
Det finns något där, i Guds skapelse, som bereder väg för kampen mot ondskan. Kampen mot ondskan som vi ju inte står ensamma och övergivna i. Hela den himmelska härskaran är på vår sida. Ärkeängeln Mikael, med sitt dragna svärd, med sin kampfullhet gör det lätt för oss att förstå varför änglar så ofta behöver hälsa människor med ”Var inte rädd”. Kan vi vara annat än rädda inför ett sådant möte? Men vad skönt ändå att de inte kämpar mot oss utan för oss!
Började jag med att skriva att det är långt från städernas horder av människor, som jag faktiskt känner mig närmare en genuin koppling med en annan människa, så skriver jag nu att det är ute i naturen som jag också åminner mig om varför kampen mot ondskan är värd att tas. Det är där som hoppet verkligen kommer till uttryck genom bland annat våren då allt som var dött kommer till liv. Det är där som Guds evangelium inte är ned-kokt till någon härlig skånsk term eller något annat begränsande – utan faktiskt får vara allt vad det är och till fullo.
Människor kan ju vara så himla mänskliga ibland. I fem minuter kommer de med något vackert, sedan övergår de till avgudadyrkan, missunnsamhet, splittring och hat. Vi vet vad som sker då. Vi vet vem vi alltid kan lita på när vi själva brister. Vem är det som ropar när människorna tystnar? Jo, stenarna. (Lukas 19:40)
Vi behöver bönen. Vi behöver platser för bön. Vi behöver vårt innersta för att utåt sett komma till fullo. Vi behöver en inre frid för att bygga en yttre fred. Vi behöver komma bort från allt sådant som står i vägen för våra relationer till vår Gud, vår nästa (våra medmänniskor), oss själva och vår nästa (vår medskapelse).
Vi ska inte tro att vi vunnit någon kamp mot ondskan om en endaste del av dessa fyra är bruten. Detta är också varför jag, varje gång jag berör kärleksbudet, talar om det som ett kvadrupelt kärleksbud. Kärleken vi får av Gud ska delvis tillbaka till Gud, delvis behållas för oss själva, delvis ut till våra medmänniskor och delvis ut till vår medskapelse.
Den som talar om ett trippelt kärleksbud eller ett dubbelt kärleksbud, missar målet om du frågar mig. Genom korsets språk, och vårt eget korstecknande som vi ju kan uttrycka av många olika anledningar, blir detta kärleksbud också konkret: genom att korsteckna oss själva kan vi åminna oss om kärleksbudets fyra riktningar och åminna oss om kampen mot ondskan som vi för jämsides med den himmelska härskaran. När vi för handen uppåt (och formar korsets topp/övre arm) talar vi om kärleken som ska tillbaka till Gud. När vi för handen nedåt (till korsets fot/nedre arm) talar vi om kärleken som Gud ger för oss själva att behålla. När vi för handen vänsterut (och formar korsets vänstra del av tvärarmen) talar vi om kärleken som vi är kallade att föra vidare till våra medmänniskor; och när vi slutligen för handen högerut (och formar korsets högra del av tvärarmen) talar vi om kärleken vi är kallade att föra vidare till vår medskapelse.
I detta kärleksfulla relationsbyggande, när vi bortom masker, charader, och allehanda murar närmar oss våra medmänniskor, vår medskapelse, oss själva och vår Gud så har ondskan ingen chans. Då släpper dess grepp.
Hallelujah!
Agge Angusson,
präst
sjuttonde söndagen efter trefaldighet
lukas 16:19-31
Liknelsen om den rike mannen och Lasaros
Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår
och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida.
Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’
Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas.
Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’
Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”
Krönika
Att vara rik kan betyda så mycket
Rikedom är något med många bottnar och ibland är den bottenlös. Rikedom kan ge en stadig rund att stå på i livet men kan likaväl slå omkull en. Mycket beror på hjärtats inställning, vad hjärtat är fullt av, vad rikedomen är för dig och mig.
Är rikedom bara pengar, guld, diamanter och andra dyrbara saker, eller är det kunskap, erfarenhet och vishet? Det kan vara kärlek, tillit och tro. Goda relationer, hälsa och sammanhang. Rikedomen kan ligga i variationen, olikheterna, vars och ens gåvor och färdigheter. De händer något med oss när vi får syn på vad rikedom kan vara.
Rikedom är något som uppfattas i relationen till någon annan. Hur jag använder min rikedom kommer att påverkas av om jag ser det som att min rikedom bara är i relation till mig själv, eller om jag kan se att min rikedom är i relation till min medmänniska och även till Gud. Liknelsen som Jesus berättar för oss sätter fingret på detta och vad som kan bli konsekvenserna av det här.
Det är i det sociala samspelet som det visar sig – i vanorna.
Den rike mannen klädde sig i purpur och fint linne. Det grekiska ordet för att klä sig, endiduskó, uttrycker något som är gjort till en vana, eller än mer, görs med ett aktivt beslut, varje dag. Verbet understryker ett medvetet val – någon klär sig med avsikt. Hela hans livsstil andas överflöd men för vem? Vem fick del av resterna?
Det kan lätt bli en vana att inte se, inte höra och uppfatta de medmänniskor jag har runtomkring mig, när mitt eget sammanhang blir mig nog. Vanor kan vara av godo men de kan lika väl avskärma mig från de människor och sammanhang som jag borde uppmärksamma.
Vad gör vi till vår vana? Vad iklär vi oss?
Ikläd er Kristus – gör lärandet genom Guds ord till en vana.
Romarbrevet kapitel tretton talar om att ikläda oss Kristus. Denna liknelse andas en Kristusnärvaro. Vi ser Jesus i tiggaren med sina sår och i den rike mannens önskan om någon som skulle kunde uppstå från de döda för att varna hans bröder att inte falla i samma fälla som han.
Så nära är Gud. I Femte Moseboken kapitel trettio säger Gud: Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.
Både Moseböckerna och profettexterna i Bibeln är uttryck för Guds kärlek och omsorg om varje människa, samma kärlek som att Gud blev människa i Jesus Kristus för att leva, dö och uppstå från de döda för allas vår skull. Den kärlek som ger sig in i livet alla delar.
Det är inget omöjligt och onåbart att börja läsa Bibeln och ta del av en sådan variation av kunskap, vishet och erfarenheter som delats med oss där. Genom Bibelns berättelser ger Gud oss så mycket gott att leva av och mitt i vår tillvaro möter vi en Gud som är uppstånden och levande här och nu, nära dig och nära mig. Vi kan ikläda oss Jesus Kristus och låta hans liv påverka vårt. Göra det till en god vana. Varför ska det vara så svårt för oss att inse detta? Varför vänta med att ta del av all den kärlek som Gud har lagt in där för oss alla?
Bibeln säger i första Johannesbrevet kapitel fyra: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i henne eller honom… Rädsla finns inte i kärleken… Den fullkomliga kärleken fördriver rädslan…
Att se de som ligger ner – att se Kristus
Är det möjligt att se den som tigger vid porten till köpcentra, den lokala mataffären, Systembolaget? Är det möjligt att se uteliggarna i portuppgångarna, parkerna? Är det möjligt att se invandraren, den föräldralöse, änkorna för att tala med Bibelns språk, alla de utsatta människor som finns i vårt samhälle, i vår by eller i vår stad, var än de finns, var och en, som den människa hon är?
Jesus säger att det till och med är nödvändigt! För om vi inte gör det sätter det djupa spår både bland oss människor och det liv som vi alla har att dela här på jorden, men det får också långtgående påverkan på våra själar. Det gör något med oss.
Den blinda rikedomen, där vi inte ser variationen av de människor som vi möter utanför vår dörr och längs vår väg fram i tillvaron, gör att vi tappar riktningen på livet och misstar de nöjen vi är med om, för att vara att leva det goda livet. Utan kärleken till medmänniskan så ger den typen av rikedom en bitter eftersmak. Men kärleken från Gud kan fördriva rädslan för att ta del av andras liv och stället ge oss mod till det!
Ett rikt liv med mersmak - tillsammans
Liknelsen uppmanar oss att vara uppmärksamma på andras behov och den främjar en livsstil som präglas av generositet och medkänsla och som ger mersmak.
Vad hade hänt om den rike mannen hade sett tiggaren utanför sin port och bjudit in honom hem till sig? Den rikedom som Lasaros hade kanske hade kunnat hjälpa den rike mannen med något som han inte förmådde och tvärtom. Om statusen definieras av materiell rikedom eller pengar så förblir världen ojämlik och klyftorna vidmakthålls. Men om vi förmår se den rikedom som Gud har utrustat varje människa med och ser på varandra som medmänniskor som är till för varandra, då är det möjligt att fördela jordens resurser och tillgångar på ett sunt och gott sätt. Vi behöver också räkna med djur och natur, ja hela vår värld, så blir livet hållbart för alla, tänker jag. Eller vad säger du?
Att vara rik inför Gud, utmanar oss att ta vår tro på allvar, att se med Guds ögon på tillvaron, människor, djur och natur. Det du och jag tänker, lever och tror på gör skillnad, att vara rik kan betyda så mycket!
Martin Wikman,
biskopsadjunkt Skara stift
sextonde söndagen efter trefaldighet
markus 5:35-43
Synagogföreståndarens dotter
Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.”
Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ”Var inte rädd, tro bara.”
Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt.
Han gick in till dem och sade: ”Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.”
Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg.
Så tog han barnets hand och sade: ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!).
Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.
Krönika
Att vara jordbo
Utsikten från fönstret där jag ofta sitter och skriver vetter ut över en av Göteborgs största kyrkogårdar. Här traskar ibland den person i livet som känt mig längst, när han hjälper oss med hundpromenaderna under våra långa dagar på jobb och skola.
Pappa är född 1938. Att han har krympt tio centimeter de senaste åren är något som stör honom. Han närmar sig liksom jorden, efter att ha utkämpat en värdig kamp, rakryggad, mot galenskap och i människors tjänst hela livet.
Jag tänker ofta på att han ska lämna oss snart. Försöker förbereda mig för beskedet. Jag tänker på döden. Jag tar ut döden i förskott så att jag skall komma ihåg att ringa honom ofta, be honom om hjälp, bjuda på middag, ta en båttur.
Hunden och pappa traskar runt bland stenarna resta till minne över andra människor. Där ligger en riddare. Han blev 93 år. Där ligger en väns mamma. Hon blev 82 år. Där finns gott om familjegravar, ofta i patriarkens namn, och sedan en lång rad namn och siffror. 86, 75, 70, 90. Sådan är människans lott. ”Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi” (Psaltaren 70).
Det tog många år som präst innan känslan inför sorgesamtalen skiftade från att utgå från att allt bara var så väldigt sorgligt, till att också låta andra känslor komma fram: tacksamheten över att ha varit med om den döda, lättnaden över att den döda nu slapp lida, förvirringen över att inte vara i kontroll, ödmjukheten inför det mänskliga livets bortre gräns, skymten av ett hemland - och insikten i att livet inte är rättvist.
Livet är inte rättvist. På samma kyrkogård ligger en vän till mina barn, som ung, så ung, inte orkade med livet mer. På samma kyrkogård snurrar färgglada snurror i vinden över huvudena på nallarna och bilarna, och på stenen står bara ett datum. På samma kyrkogård står en tung, tung sten med inskriptioner på hebreiska och svenska, ”Rakel begråter sina barn.” Inte många tolvåriga unga flickor, inte ens om de är barn till föreståndaren i synagogan eller i moskén, får återinträda i livet när döden tagit dem ifrån oss. Alltför många barn dödas i vanvettiga våldsdåd, systematisk utrensning och oheliga krig.
Livet är inte rättvist. Men vi människor har möjligheten att träda in i kampen för en mer rättvis värld. Det är ett kall värd ett helt liv, ett kall som kommer hålla oss nära livet, nära marken, nära Gud.
När Genevekonventionen antogs 1949 innebar det till exempel att skyddet av civilbefolkningen (icke-kombattanter) blev reglerat under väpnade konflikter. Mänskligheten bestämde sig för att det även i krig måste det finnas regler. En enad mänsklighet bestämde sig för att förhandla med döden.
Så tung, så tung är den där stenen. Så vackra, så röda och brandgula är träden på kyrkogården om hösten.
En påminnelse om alltings förändring. Om cirkulariteten, om kretsloppet, att vara jordbo.
En påminnelse om det som inte förändras. Guds andes vind, i varje andetag, evigheten i oss alla. Om mödrarnas tårar över sina barns öden.
De som dör. Ingen enda av dem är glömda. Vi måste säga deras namn.
De som dödar. De olycksaliga barnen som dödar. Ingen av dem ska dödas. Vi måste kalla dem vid deras rätta namn. Människa.
Lisa Westberg,
präst
femtonde söndagen efter trefaldighet
Lukas 10:38-42
Hos Marta och Maria
Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig.
Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord.
Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.”
Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”
Krönika
Bara en sak behövs
Jag slogs i praktiken ut från arbetslivet innan jag fyllt 50 år. Jag hade ett intellektuellt krävande arbete som jag älskade, fullständigt orimliga arbetsvillkor, dödsfall i familjen, stort arvskifte med särkullbarn, en dement mamma vars behov låg i mitt knä. Jag hade under lång tid sagt, precis som Marta i söndagens evangelietext, både till chefen, mina släktingar och alla som inte ville höra: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt?”
Kraven utifrån var omöjliga att uppfylla, men det var även kraven inifrån, de som jag hade ställt på mig själv. När kollapsen kom var den fullständig. Jag for av karusellen och kom aldrig mer upp på den vackra vita hästen med guldbetsel och plym.
Sedan dess har jag sett många andra vandra samma väg som jag och även de som fortsatts att malas ner av ett system som är besatt att väga, mäta och på olika sätt försöka korrigera människan så att hon ska passa in. Det är ett mönster som går igen överallt idag. I skolans värld, i arbetslivet, på arbetsförmedlingen, försäkringskassan. Allt är redan ordnat för oss ofullkomliga människor i framtagna handlingsplaner, uppföljande möten och i en strukturerad, välmenande likgiltighet.
Djupt inom oss vet vi nog att detta sätt att leva inte är värdigt för någon av oss, oavsett på vilken sida av bordet vi sitter. Ändå är det så svårt när vi är mitt uppe i vardagens larm och krav att stanna upp och minnas att detta inte är vår sanna bestämmelse.
För det finns något annat än denna förödande malström. Något som utgår från människans obändiga frihet att få vara sig själv och att vara älskad för den hon är, med alla sina noggrant dokumenterade samarbetssvårigheter och med hela sitt uppmätta prestationsbortfall. Jag har med tiden allt mer kommit att se på själva misslyckandet som en mänsklig motståndshandling som tyst vittnar om den kärlek som genomsyrar allt.
Jag har också en 10-årig diagnosticerad pojke i min närhet som har slutat att gå till skolan. Jag förstår honom och tänker att det kanske är skolan som borde ha diagnosticerats i stället. Vi lever i ett samhälle som helt oreflekterat håller skolplikten för helig medan den lilla människan, på det enda sätt han kan, försöker skydda sig från att malas ner. För mig är hans vägran ett friskhetstecken och ännu ett av mänsklighetens alla rop efter något annat.
Jag behövde nå min botten för att slippa ur det fängelse jag byggt åt mig själv genom att försöka visa världen att jag inte bara duger, utan faktiskt är lite dugligare än alla andra, precis som Marta i texten. I min djupaste längtan ville jag nog bara bli sedd, men i stället blev jag utnyttjad.
Jesus säger i texten: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs.” När jag till slut låg där och sprattlade, kraschad i min egen ofullkomlighet, skalades allting av i livet. Ingenting var längre värt priset jag hade betalat. Allt jag hade uppnått hade tagits ifrån mig och jag var oförmögen att ens stiga ur sängen. Det enda jag hade kvar var mitt människovärde och – som jag då upptäckte – min valfrihet.
Där och då fick jag för första gången syn på och kunde börja använda den frihet som vi alla är kallade till. Det var en enorm lättnad. Jag valde så småningom att ta hjälp av andra för att fortsätta tillväxa i andlig riktning. Jag slog in på en ny och sundare väg med ett behagligt tempo, rimliga krav och där jag kan och orkar vara till glädje för mig själv och mina medmänniskor.
Det nya livet innebär att jag också valt bort en hel del, men jag känner numera igen mig i tryggheten i söndagens episteltext där Paulus säger: ”Inte för att jag lidit någon nöd. Jag har lärt mig att klara mig med det jag har”. Kanske är det så att jag någonstans inom mig själv även har börjat ana budskapet i Jesus svar till Marta: ”Maria har valt det som är bäst och det ska inte tas ifrån henne.”
Ylva Bexell,
föredetting