evangeliet
14:e söndagen
efter trefaldighet
Ordet: lukas 22:24-27
Vem är störst bland lärjungarna?
Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste.
Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare.
Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.
Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.
Krönika
Efterlyses: Tjänande, fredliga ledare
Jesus lär oss att den som tjänar är störst och inte tvärtom. “Kungarna” – eller världsmakten – är idag knappast en samling ledare som alla gånger agerar tjänare mitt ibland folket. Det är krig bland annat så nära som två landgränser bort och som alltid är det knappast invasionsbeställaren själv som står där kulorna viner, du hittar inte Putin i skyttegraven, men det visste du ju redan.
Gode Gud, hjälp oss. Vi behöver ledare som kan leda världen på en annan väg, vi behöver ledare som förmår att agera i den fredliga tjänstens anda.
Världsmakten sviker folkets tillit när vi i dag, 2025, har vårt givna världsläge. Om det ens är tal om tillit längre. Men den som vill måla upp hela världsmakten som en antikrist och ständig källa till ondska gör fel, den bredmålar med en pensel som inte gör rättvisa till sanningen och som inte springer några andra ärenden än att kortsiktigt ge befriande utlopp för ilska men långsiktigt sprida splittring och fängslande misstro.
För att nyansera världsbeskrivningen kan man säga att det har varit värre förr, och visst är det så. Men precis som att det har varit värre förr så kan det även bli bättre framöver, det är dit Jesus riktar våra blickar när han säger att den som är ledare, den ska tjäna. För så är det inte nu, ledare ska inte sända sitt folk på invasionsuppdrag, de ska slå vakt om freden och tjäna sin nästa, inte minst den som är svag, skadeskjuten och sjuk.
I och med detta budskap från Jesus är det ju legitimt att ställa frågan om vad kyrkorna gör åt saken. Hur är kyrkan ett levande evangelium, som inte bara hör och berörs av Jesus bultande hjärteideal om att tjäna utan också sedan går ut och verkar i tjänandets anda?
I tanken kommer det till mig ett exempel, en medmänsklig förebild som i allra högsta grad relaterar till nyckelorden: kyrka, tjänande och ledare. Jag tänker nämligen på påven Franciskus som dog i samband med påsken i år, men vars gärning fullt ut lever kvar. Han, den katolska kyrkans överhuvud, åkte runt bland Roms fängelser för att tvätta och kyssa fångarnas fötter, år efter år. Detta gjorde han för att visa att han stod i tjänst till dessa fångar, som var kvinnor, män, ungdomar och av varierande religiös tillhörighet.
Jag försöker föreställa mig händelsen och vill uppmana dig att göra detsamma. Tänk tanken att du och jag sitter fängslade i Rom. På den platsen, i den tillvaron, kommer självaste påven förbi för att tvätta våra fötter. Och inte nog med det, dessutom kysser han dem. Här är det verkligen tal om att vara ledare och tjänare, snacka om minnesvärd stund där i fängelserna. “...den som är ledare ska vara som tjänaren…”.
Tjänandet äger rum i det stora och det lilla lite hela tiden. I Sverige tror jag inte att det i någon bredare utsträckning kommer att bli aktuellt att kyssa fötter inom det närmaste – säg aldrig aldrig – i det avseendet är nog italienarna kulturellt mer närgångna än vad vi är. Men tjänandet är inte bundet till ett par läppar mot en fot. Även i det lilla kan det stora uppstå och tjänandets språk är brett, varierat och livfullt och ur det kan spridas svallvågor så stora, att världssituationen steg för steg kan förändras till det bättre. Ett folk där ledarskap är synonymt med tjänande, är ett folk som rustar för fred.
“[...]jag är mitt ibland er som tjänare” säger Jesus och det får mig att tro att Jesus verkligen lever. I tjänandet sker något heligt, där möter vi Gud. Jag bär med mig en fråga idag: “Vad kan jag göra för att tjäna min nästa?” – och vill uppmuntra dig att också ägna lite tid åt den frågan. Jag är övertygad om att vi båda kommer på något svar, kanske litet, kanske stort.
Knut Zetterberg,
prästkandidat Stockholms stift
13:e söndagen
efter trefaldighet
Ordet: matteus 5:38-48
Älska era fiender
Ni har hört att det blev sagt: 'Öga för öga och tand för tand.'
Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.
Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.
Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.
Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.
Ni har hört att det blev sagt: 'Du skall älska din nästa' och hata din fiende.
Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er;
då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.
Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant?
Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?
Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.
Krönika
Jaget genom Duet
Jag är nyss hemkommen från utbildning med Försoningsgruppen, vilket var ren nåd att få delta i under präst Erik Isaksson och diakon Ebba Älverbrandts ledning. Alla dessa stora ord och begrepp vi använder - de hänger på något sätt ihop. Alla överlappar varandra. För precis som Han Solo säger i episode 7:
I used to wonder about that—thought it was a bunch of mumbo jumbo... The crazy thing is, it's true. All of it. It's all true.
så har evangelisten Matteus “rätt”, eller snarare är allt han säger helt sant. Och omöjligt. Och sammanhängande: Kärlek, förlåtelse, försoning, skam, skuld, vanmakt, uppgivenhet, frihet. Allt, precis allt, hänger ihop. Det är försoningens och kärlekens väg som vi alla är kallade att vandra. Att följa i den Förste och Störste Diakonen någonsin, Kristus Jesus, fotspår.
Men vi tar det från början va?
Svenska språket är i många fall ett vackert och rikt språk men när det verkligen bränner till, ovanligt torftigt. Ordet "älska" i denna kontext har förbryllat, förundrat och i viss mån förvillat mig sedan barnsben. Grekerna är bättre. Eros är den köttsliga lusten, passionen. Storge den starka kärlek som ofta uppstår inom familjen och philia som kan avse familj men också vänner.
Inget av orden känns spot on medan agape möjligen kommer längst: en villkorslös kärlek, osjälvisk, altruistisk som ofta förknippas med Gud.
Stora ord. Omöjliga ord? Jag fastnar fortfarande på kärlek. Vad betyder det i praktiken? För mig som diakon är verkligheten och det som händer mellan människor det jag ständigt får förhålla mig till och utgå ifrån.
Diakon Ems svar på ordet kärlek är att se, bekräfta och respektera dina medmänniskor. Det är min tro att det är det Jesus menar, men sedan kommer fortsättningen som till förstone tycks vara....gränslös.
Jag tänker alltid på min mönstringsförättare på Kongl. Älvsborgs Kustartilleriregemente KA 4 i Göteborg, någonstans på 80-talet.
“Jasså! Jakobsson är kristen och har problem med våld..hehe...vänd andra kinden till o sån skit...(nu blir hans köttiga kaptensansikte lätt rosafärgat och han börjar bli.. animerad)...men fienden Jakobsson....FIENDEN SLUTAR INTE SKJUTA FÖR ATT DU VÄNDER ANDRA KINDEN TILL...RYSSEN GÅR Å LADDAR OM NÄR KULORNA TAR SLUT O SKJUTER ÄNNU MER!”.
Sedan fortsätter den där Jesus i de altruistiska ullstrumporna och säger att om någon fattig backstugesittare ber om en skjorta så skall man ge honom HELA sin montclerc-jacka och om en lat, inlasad publikan ber dig att gå en mil med hen skall du gå TRE mil! Det som började så bra slutar enligt SSU med en sosse-Jesus som älskar bidrag och för SD en flaggviftande SVÖÖÖÖRJEVÄN med fäbless för kanoner, kulturkanon och rasistisk xenofobi.
Och innan vi går vidare är det lika bra att slänga in Paulus också, som frustar och brummar om det svaga köttet och den orena starka lusten men slutar med att “du skall älska din nästa som dig själv”. Vilket låter bra men vad händer om du inte älskar dig själv? Om du t.o.m är fråntagen din förmåga att säga nej, sätta gränser och tycker att du egentligen förtjänar att bli slagen, förolämpad och förnedrad av din “äkta” hälft? Vad gör man då? Skall man bete sig på samma vidriga sätt mot sina medmänniskor?
Det känns helt omöjligt att Paulus menar detta. Eller Jesus. Lika lite som det föregående exemplet där man skall älska sina fiender och vända andra kinden till. Enligt Kapten von Schwin af Trädhe kommer ju ryssen och dödar oss ändå.
Som människa vill i alla fall jag, och högst troligt alla andra också, bara få vara den man är; Den stora gåvan Gud har givit oss, vår födslorätt. Vi vill vara ett subjekt och inte ett objekt.
Den judiske professorn i religionsvetenskap och socialfilosofi, Martin Buber, skrev i “Ich und Du”, 1923, att en relation där båda är subjekt för varandra, är när man erkänner den andres unika väsen och totala annorlundahet, men samtidigt finner en gemensam mänsklighet:
Alles wirkliche Leben ist Begegnung.
Wenn wir aufhören, uns zu begegnen, ist es, als hörten wir auf zu atmen.
Der Mensch wird am Du zum Ich.
Allt verkligt liv är möten och när vi slutar att möta varandra är det som om vi slutar andas. Människan blir Jag genom Duet.
Tidigare skrev jag att mitt “älska” är att se, bekräfta och respektera mina medmänniskor och jag lägger gärna till att erkänna min medmänniskas unika väsen och totala annorlundahet. Ingen vet hur en annan människa har det. Vi kan inte anta ett jota om den andre. Jesus säger inte ordet ALLTID i texten: du skall ALLTID vända andra kinden och gå under på kuppen. Du skall inte alltid gå 333 mil och ge bort alla dina kläder. Men du SKALL försöka. Du måste försöka. Du är förpliktigad att försöka som kristen. Det är utgångspunkten och det krav som finns på alla döpta in i det allmänna diakonatets tjänst.
Men hur blir det med den som inte är kapabel till att älska sig själv? Just nu? För självkänsla är inget fast och statiskt. Det är en färskvara som går att arbeta varsamt och omsorgsfullt med. Ett diakonalt förhållningssätt är att se, bekräfta och respektera hen. Att älska hen. Att erkänna hen i sitt totala unika väsen och annorlundahet varvid man som själavårdare ibland lyckas få en liten skymt av försoningens mysterium.
Genom förhållningssättet i dagens text som vid en snabb genomläsning verkar omöjligt, öppnas vägen till förlåtelse och försoning, rättläggandet av skuld och skam där det verkligen hör hemma (tyvärr behandlar Svenska kyrkan förlåtelsen alldeles för slarvigt i sin kyrkohandbok), samt färden mot upprättelse och återtagande av sitt människovärde.
Gregory David Roberts är en före detta heroinmissbrukare och dömd bankrånare som rymde från Pentridge-fängelset i Australien 1980 till Indien, där han bodde i tio år. Till slut hann rättvisan upp honom och han fördes tillbaka till Australien och fängelset, där han skrev boken “Shantaram”.
En del av er kanske har varit med om extrema, onormala och våldsamma händelser eller befunnit er på den absoluta botten av abyssen där varje sekund är som en minut och där allt är svart eller vitt och om man överlever finns det livsavgörande insikter att hämta. En som vet en vet. Jag tror det är ett sånt ögonblick Roberts beskriver. Vi har alla ett val och det kan verka totalt obefintligt och litet men i det ligger ett helt universum av möjligheter.
Roberts har vid ett tillfälle blivit gripen av den indiska polisen i Bombay där han försörjde sig som gangster, indrivare och droghandlare. Han kedjades mot en vägg och torterades av poliserna.
It took me a long time and most of the world to learn what I know about love and fate and the choices we make, but the heart of it came to me in an instant, while I was chained to a wall and being tortured.
I realized, somehow, through the screaming in my mind, that even in that shackled, bloody helplessness, I was still free: Free to hate the men who were torturing me, or to forgive them.
It doesn’t sound like much, I know. But in the flinch and bite of the chain, when it’s all you’ve got, that freedom is a universe of possibility.
And the choice you make, between hating and forgiving, can become the story of your life.
Em Jakobsson,
diakon Göteborgs stift