evangeliet
andra söndagen i fastan
Ordet: markus 14:3-9
Kvinnan med balsamflaskan
Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud.
Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam.
För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne.
Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig.
De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid.
Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen.
Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
Krönika
Tilliten mitt i kampen
Kvinnan som kommer till Jesus bär på skam och ett dåligt rykte. Hon vet att hon inte är välkommen, att blickarna kommer att döma henne. Ändå går hon in. Hennes tro är inte trygg och polerad – den är riskfylld. Hon tar steget trots rädslan.
Hon säger ingenting. Hennes tro talar genom tårarna, genom närheten, genom den dyrbara oljan. Det är en tro som vågar kasta sig ner vid Jesu fötter utan garanti för hur hon ska bli mottagen. En tro som inte bygger på värdighet utan på hoppet om barmhärtighet, anständighet och mänsklighet.
Tänk så många människor som bär på denna skam. En litenhet som burits under lång tid. Kanske i flera generationer. Det finns händelser som kommer emellan oss och livet. Det får vi bära fram till Jesus, som ser oss. Han möter oss där vi är.
Det är inte hennes förflutna som definierar henne, utan hennes tillit mitt i kampen. Kanske är det just så tron ofta ser ut: inte som styrka, utan som ett steg framåt trots skammen. Inte som säkerhet men som en livlina mitt i allt.
Hon överlämnar sig och sin gåva med kropp och själ. Det är det som talar mest till mig i berättelsen. Att hon visar sin tro genom sin kropp, precis som Gud blev kropp genom Jesus. Inga ritualer eller ord kan tydliggöra tro som när den levs ut, med kropp, själ och i ande.
Anna-Lena Hyson,
Diakon
Första söndagen i fastan
Ordet: markus 1:12-13
Jesus frestas
Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
Krönika
När prövning och frestelse sammanfaller
Söndagens text håller mycket dramatik. Detta hände som vi vet strax efter Jesu dop, där hela bilden var helt annorlunda. Anden som kom ner som en duva, och Faderns röst, försäkrar att Jesus är hans älskade son. Denna mäktiga manifestation stärkte säkert Jesus för det som skulle följa. För oss är det också livsavgörande att vi är väl grundade i vetskapen om att vi är Guds älskade barn, inte minst när vi sätts på prov och frestas.
Det känns som om prövningens stund går över hela världen. Krig, maktgalenskap, gängkriminalitet som oroar. Allt detta är som en blöt filt som läggs över oss.
Jag gick förbi vid Slussen i Stockholm och kände oro. Då hade någon skrivit orden ur Rolf Biermans sång på muren: ”Låt dig ej förbittras i denna bittra tid”.
Vi får alla uppleva vår beskärda del av prövning i våra liv och därför ber vi i Fader vår: "Inled oss inte i frestelse/utsätt oss inte för prövning". Jesus sattes på prov av Satan. Det står till och med att Anden drev honom ut i öknen. Någon har sagt att den som flyr från hårda tider, flyr från Gud.
Jesus frestas att ta avstånd från mänskliga begränsningar - att kunna hoppa från höga höjder utan att skada sig. Att kunna göra bröd av stenar. Jesus är den ende som kunnat välja. Han är både Gud och människa. Han frestades till att säga nej till människans begränsningar, till sårbarheten, dödligheten, hungern, kroppsligheten, beroendet. Men Jesus valde att vara människa ända in i döden på ett kors. Därför helar han det som brast när människan gick bort från Gud.
Som det står i Psalmen ”För att du inte tog det gudomliga” … Det är ju inte så att vi slipper svårigheter som kristna, men vi får möta dem tillsammans med Honom som prövats på alla sätt och känner oss i våra svårigheter.
Orden "prövning" och "frestelse" sammanfaller ibland. Vi vet inte om det vi möter är en frestelse (något ont) eller en prövning (något i grunden gott, som kan leda till att vi blir bättre rustade för livet).
I tider med så många röster är det viktigt att söka sig inåt. Det finns ramar och mönster i livet som kan hjälpa oss. För Jesus var det i den yttersta prövningen Ordet, skrifterna som han hade lärt sig och som hjälpte honom att avvisa frestelserna. ”Det står skrivet"…
Vi kan ibland ha mist livsmönstret i botten av oss själva. Då är risken större att bli ett rov för krafter som vill föra oss bort från vårt centrum där Gud bor.
Vi har alla en väg som är vår unika väg. Jag lyssnade till Patrica Tudor Sandahl. Hon slutade ett föredrag med de tre frågorna "Vad får jag göra?" "Vad kan jag eller vill jag göra?" var de två första frågorna. Tredje frågan var "Vad ska jag göra?". Detta är mognad i livet att komma till. Vad är mitt kall, min kallelse, och sedan våga följa denna väg.
Som Jesus bad: "Ske inte min vilja utan din".
Olle Jonasson,
Häktespastor
askonsdagen
Ordet: Lukas 5:33-39
Bröllopsgästerna fastar inte
De sade till honom: ”Johannes lärjungar fastar ofta och ber, och det gör också fariseernas, men dina, de äter och dricker.”
Jesus svarade: ”Inte kan ni väl få bröllopsgästerna att fasta så länge brudgummen är hos dem? Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den tiden är inne kommer de att fasta.”
Han gav dem också en liknelse: ”Ingen river ut en bit ur ett nytt plagg och sätter den på ett gammalt. För dels rivs då det nya sönder, och dels passar inte lappen från det nya på det gamla. Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna av det nya vinet, och vinet rinner ut och säckarna blir förstörda. Nej, nytt vin skall hällas i nya säckar. Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”
Krönika
Att leva i ett både och
Askonsdag. Sedan många år tillbaka har jag den här kvällen fått ett kors tecknat i min panna, följt av några ord om livet, döden och hoppet. Det korset är för mig starten på fastan, som är en resa mot påsken.
Jag tänker, ser och talar ofta i bilder och att få en bild tecknad på min hud, av en annan människas hand, berör mig på djupet. Jag känner hur huden under korset stramar och jag påminns om vad askan står för. En eld som nu brunnit ut. Askan som renar och ger förutsättningar för nytt liv.
Allt har sin tid och sin plats.
Fastan ger oss en rytm vi mår bra av. En hjälp att låta vardagen få ett annat fokus. Beroende på vår livsfas kan det innebära olika saker för oss. Fastan är en tid för att skala av och fylla på med det som ger näring. Det är en tid för att avstå, men också för att ge av det jag har och skapa utrymme för andra. Fastan och festen följs åt. Det är en period för att kalibrera min inre kompass, men också för att vara en del av ett större vi.
När jag läser evangelierna är “vi:et” oerhört centralt. Något som går på tvärs mot vårt individualistiska samhälle. Jesus samlar människor, med olika personligheter och bakgrund omkring sig. Både han och Johannes är kallade av Gud. Båda samlar lärjungar omkring sig, men sinsemellan är de otroligt olika. Johannes kallas för besatt och om Jesus sägs det att han är en frossare och drinkare.
När Jesus får frågan varför hans lärjungar inte fastar som Johannes lärjungar gör svarar han: När den tiden är inne kommer de att fasta. Och så berättar han om gammalt och nytt vin, om vinsäckar som behöver lagas och hur. Samtidigt som han berättar om det som många av åhörarna känner väl till, gör han själv tvärt om.
Jesus använder sig hela tiden av de gamla texterna och traditionerna och tillför något nytt. I det finns en sprängkraft. Han kliver in i människors vardag, vänder och vrider på perspektiven. Den första ska bli sist och den sista först. I Jesus första under, i samband med en bröllopsfest, gör han vatten till vin. När värden får smaka på vinet ropar han till brudgummen: Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet till nu.
Jesus utmanar oss att tänka utanför alla boxar, att kunna ha mer än en tanke i huvudet samtidigt och att alltid stå på den lilla människans sida. Måltiden och festen är platser där han möter människor. Det är också måltiden han ger lärjungarna som symbol för att vi ska minnas honom, nattvarden där vi delar brödet och vinet. När den tiden är inne kommer de att fasta.
Jag går ut i vinterkvällen och känner korset i pannan. Orden då handen rörde vid min hud följer med mig ut: ”Kom ihåg människa att du är jord och skall bli till jord igen. Jesus är vägen, sanningen och livet.” Jag låter min blick söka kontakt med människor jag möter på gatan och skickar med ett leende. Orden öppnar upp perspektiven. Vi hör alla ihop. Jag är en del av allt skapat och jag är inte ensam. Jag är en del av ett större vi, och vi får vandra tillsammans.
Elisabet Ravelojaona,
Pastor Equmeniakyrkan