evangeliet
diakonins dag
matteus 7:12
Döm inte. Gå genom den trånga porten
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
Krönika
Vågar vi kliva ut ur oss själva?
I ett inlägg på Facebook löd frågan: ”Vad har hänt med vår medmänsklighet?” En kvinnan beskriver en situation där hon kör hem från jobbet, trafiken går långsamt, som om något hade hänt. En äldre man hade ramlat, låg i gräset och behövde hjälp. Det som gjorde den här kvinnan upprörd och ledsen var att folk fortsatte att köra, ingen stannade och hjälpte till. Man saktade in, tittade, men erbjöd inte sin hjälp, tills den här kvinnan grep in och hjälpte mannen till en vårdinrättning.
När jag läser denna berättelse tänker jag på Jesu liknelse om den barmhärtige Samarien i Lukas 10. På frågan; Vem är min nästa? Svarar Jesus med en liknelse. En liknelse som beskriver en mängd personer som förväntades gripa in men som gick förbi den misshandlade mannen. Liknelsen tar en drastisk vändning då den som agerar rätt är en person som är marginaliserad och som ingen tänkte något gott om, som ansågs ha fel tro. Han hjälper mannen och gör allt för honom för att han ska tillfriskna. Han blev därför ett viktigt exempel.
Kan jag välja vem min nästa är? Finns det vissa jag kan välja bort? Jesus är tydlig i sitt svar. Även den vi anser inte vara vår nästa är det. Även den jag har förutfattade tankar om, är min nästa. Här får inte fördomar eller tidsandan styra.
I mitt arbete som specialistsjuksköterska på ambulansen möter jag många olika personer, olika situationer, omständigheter och åldrar. Människor har drabbats i olika grad i livet, av sjukdom eller skada, men det kan också handla om missbruk eller psykisk ohälsa. Det är akuta händelser eller kroniska sjukdomar. Efter bästa förmåga och med professionellt agerande, försöker vi lyssna till patientens berättelse, skapa lugn och trygghet mitt i det svåra. Varje patientmöte är unikt och varje patient har rätt att bli bemött med respekt och värdighet. Vårat agerande får inte styras av förutfattade meningar, generaliseringar eller fördomar, det skulle vara mycket olyckligt och till och med farligt för patienten, eftersom vi då kan missa något väldigt väsentligt. Att i ett tidigt skede bestämma sig för vad det hela handlar om på grund av patientens tillstånd eller vem hen är eller hur situationen ser ut är en farlig väg att gå. Genom att närvara, lyssna och göra patienten sedd, samt genom att undersöka, kan vi komma fram till vad vi tror det hela kan bero på och hjälpa patienten till rätt vårdnivå.
Har människovärdet devalverats i takt med politiska beslut och förändringar? Idag är det många människor som kommer i kläm och blir förbipasserade. Människor tvingas bryta upp från sin trygghet som man byggt upp och på ett nafs raseras allt och man tvingas lämna Sverige. Familjer splittras, återförening försvåras, de som fått löfte om att få stanna ska kunna tvingas bort, grupper i samhället pekas ut som orsak till samhällsproblem. Rasism ökar, hatet på nätet tilltar och homofobin ökar. Även tredje världens människor får lida än mer på grund av beslut som vi fattar, då bistånd dras in och när klimatförändringarna tilltar i rask takt. Cirka 118 miljoner människor beräknas vara på flykt i världen idag. När marockanska människor strömmade till spanska Ceuta, reagerar europeiska ledare med skarp kritik. Från svenskt håll kallade man det bland annat för invasion.
Är det så att när min, mitt, mina blir det viktigaste, kallnar medmänskligheten? Självklart behövs ordning och reda, lagar och bestämmelser, men har synen på till exempel flyktingens värde devalverats eller på invandraren som har en annan trosuppfattning eller på den som inte följer normen? Ända in i kyrkan sprider sig liknade diskussioner och ifrågasättande och på kristna debattsidor är tonen hätsk och hård om till exempel hbtq. Det blir grupperingar om vem som tror rätt och människor kommer i kläm och körs över.
Mitt i allt detta möter vi Jesu uppmaning, då som nu; ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem”. Det finns en annan väg att gå. Texten är hämtad ur bergspredikan. Bergspredikan som är Jesus längsta och mest kända sammanhängande tal i nya testamentet. Ett koncentrat av det viktigaste i Jesu undervisning. Det är radikalt och utmanande. Versen är mycket mer än enbart en etisk princip, det är framförallt en uppmaning från Jesus. En uppförandekod för hur vi skall förhålla oss till vår medmänniska och till varandra. I versen innan, vers 11, förklarar Jesus att Gud som är vår Far alltid ger det som är gott till dem som ber honom, och ett par kapitel tidigare säger Jesus om Gud att han ”låter sin sol gå upp över ond och god och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt 5:45). Jag tänker att när vi behandlar vår medmänniska och varandra väl visar vi samtidigt på vem Gud är, vi ställer dörren på glänt och Gud blir synlig. Då handlar vi mot vår medmänniska som Gud handlar mot oss. Vårat agerande har därför ett högre syfte.
Vågar vi anta utmaningen att leva efter Jesus uppmaning? Är det möjligt? Vågar vi kliva ut ur oss själva, ur vår ”comfortzone”? Hela lagen och profeterna sammanfattas i dessa ord, säger Jesus. Det måste vara något ofantligt viktigt. ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd och din nästa som dig själv” (3 Mos 19:18, 5 Mos 6:5). Det är rätt ordning. Då hamnar vi rätt i vår strävan. Om vi håller oss till källan, om vi vistas nära den, smittas vi av den kärlek och barmhärtighet som gång på gång visas oss i vår bräcklighet, och våra hjärtan kan förvandlas och mjukna.
Ingen av oss är perfekt, vi kommer ofta till korta. Det är så lätt att gå förbi och vaggas med i den tid som är. Men Jesus utmanar oss till att agera annorlunda, att vakna till, att inte somna på vägen, att inte gå förbi. Att fundera, hur vill jag själv bli bemött? Då kan mycket förändras, människor blir sedda, bemötta för dem de är. Människor kan få hopp, ensamhetens isolering kan brytas. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet som får betyda mycket. Det är ett viljebeslut men också en insikt om att det är omöjligt utan den nåd, kärlek och godhet som Gud ständigt visar oss.
Anders Hjalmarsson,
specialistsjuksköterska
tolfte söndagen efter trefaldighet
markus 2:23-28
Lärljungarna plockar ax på sabbaten
En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick.
Då sade fariseerna till honom: ”Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?”
Han svarade: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta?
Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.”
Och Jesus sade till dem: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.
Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.”
Krönika
Att gå i Guds kärlek
Jag går i din kärlek var jag går. Från alla håll når du mig….
Så börjar en sångtext som Margareta Melin skrev på 1980-talet då jag var ung och ganska nyss hade haft en stark upplevelse hur Gud mötte mig med inbjudan till relation och inte prestation. Jag minns hur jag ofta sjöng på den där sången; i mitt pyttelilla kök, då jag promenerade längs Hornsgatan i Stockholm på väg till kyrkan eller cyklandes över Västerbron tidiga morgnar på väg till lärarhögskolan.
Mitt 80-tal var på många sätt en enkel tid med gott om frihet och att just känna sig fri i Kristus var på något sätt en självklarhet. Upplevelsen av frihet i Kristus handlade inte om att jag var fri från andra och helt oberoende. Friheten var något mycket djupare och varmare än det. Kanske var det något med det sammanhang jag hamnat i, den socialt engagerade församlingen där givande och mottagande hörde djupt samman, där det andades jämlikhet mellan bänkraderna och där behoven utanför kyrkans stenväggar var lika viktiga som dem innanför. Det handlade nog ytterst om Guds synliga kärlek.
Ett fyrtiotal år senare, med en uppsjö av både glädjerika och smärtsamma erfarenheter, och på en annan plats i livet drabbas jag på nytt av den där outsägliga friheten i Kristus. Jag var på vandring mellan Duved och Verdal- en av mina etapper på St Olavsleden. Då det skulle bli gott om regn, hade jag behövt lämna mitt tält hemma och i stället ta in på små pilgrimsboenden. Lite ledsen var jag över att inte ha friheten att välja min sovplats helt på egen hand. Men jag fick erfara en annan frihet som var djupt knuten till andra vandrare. Jag fick dela västerbottenpaj, norsk brunost, minestronesoppa, finchoklad, italienska chokladskorpor och coca cola längs asfaltvägar, på kalfjället och i små pilgrimskök. Varje liten matgåva är inpräntad i mitt minne. Kanske har det att göra med att både jag och den andre var hungrig. Jag fick också dela vila i tystnad och mening i samtal. Det var något väldigt speciellt i att inte riktigt veta när jag skulle bli mottagare eller vara givare. Från skogen och fjället fick vi dessutom vara mottagare av allsköns delikatesser- där hjortronen och fjällbäckarnas vatten var naturens generösa gåva till oss. Tänkte på vilka gåvor jag kan ge till skapelsen...
Inser mer och mer att leva i friheten i Kristus berör så många fler än mig. Att leva i den friheten är något djupt inkluderande. Det utesluter inte den hungrige, törstige, förtryckte, sjuke eller fattige. Jag behöver se och höra dem som behöver frihet, känna med dem och leva på ett sånt sätt så att vi alla får ta del av den frihet som kommer av mat, trygghet och omsorg.
Kanske frihet ytterst är den där ofattbara kärleken som delas med andra och att jag får ny och djupare frihet i mitt liv när jag ser att andra blir fria. Då stänger jag inte om mig och mitt, utan jag öppnar min dörr och säger att jag vill ha dig här. Liksom jag hoppas att någon öppnar sin dörr för mig.
Och ja, jag ska villigt erkänna att det är svårt att leva ut den sortens frihet i livets vardag och inte bara på pilgrimsvandring. Mina möten med en äldre papperslös kvinna har varit en hjälp och lärt mig mycket om friheten i Kristus. Jag slutar aldrig att förundras över den vishet hon ger vid varje tillfälle då hon fått kyrkans hjälp.
Kanske handlar friheten i Kristus om att släppa taget om att klara allt på egen hand och lägga bort min kontroll över livets steg. Kanske handlar det om att i hela min varelse erfara hur jag går i Guds kärlek, och hur den kärleken möter mig i varje människas behov och generositet på min väg, i varje liten vattendroppe som släcker min törst och i varje litet bröd som mättar min hunger.
Kanske är det först när jag anar att vi alla hör ihop i Guds kärlek, som jag blir fri i Kristus.
Anna-Karin Klingsbo,
pastor
elfte söndagen efter trefaldighet
matteus 23:1-12
Anklagelser mot de skriftlärda och fariséerna
Sedan talade Jesus till folket och sina lärjungar och sade:
”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus.
Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
Krönika
Känner du dig också som en bluff?
Jag lovar en sak: det här är första (tror jag) och sista gången som jag skriver en text som relaterar till mina studier, här i Kapellet. Det känns inte bra i magen, som det heter. Skammen sköljer över mig. Det är futtigt och pinsamt att låta något så banalt som plugg relatera till Ordet och jag blir rädd för vad ni som läser ska tro om mig.
Samtidigt tänker jag: ”Nåväl… Snart fyra års studier vid teologiska institutionen på Uppsala universitet tar väl ut sin rätt. Här sitter jag då och refererar till min studieångest när jag läser evangelietexten...”.
Har Du känt dig som en bluff någon gång? Känner Du dig kanske som en sådan rätt ofta? Om inte – grattis! Om ja - då är vi i alla fall två! Ska vi bilda klubb?
Jag håller på att slutföra min så kallade kandidatuppsats på teologiprogrammet just nu. Det är bara dagar kvar till den ska lämnas in. Jag skriver ”så kallade” av hävd och gammal vana. Det är för, en del av mig, helt verklighetsfrånvänt att jag ska lyckas få en kandidatuppsats skriven och godkänd. Ofta, beroende på andlig spänst och sådana simpla saker som hur jag skött sömn och matintag, hör jag en röst i mig säga typ ”Du är en bluff, Alex. Du kommer snart bli avslöjad som den katastrof till människa du är”.
Ibland är den rösten eller känslan så stark att jag blir så trött att jag inte orkar ta för mig något alls, allra minst studierna. Lika bra att kolla Facebook en stund, eller varför inte sova?
Orden i kurslitteraturen flyter ihop samtidigt som tiden tickar. Ekonomisk oro inför framtiden och en känsla av att ”Oj, vad de skrattar gott, de som vill att jag ska misslyckas!” gör sig rungande påmind.
Välkommen till min självcentrerade värld. I den är Gud glömd för länge sedan. Och det är ju mer än ironiskt med tanke på att jag läser teologi för att förhoppningsvis någon gång vigas till präst i Svenska kyrkan.
I det där fängelset som är en cocktail av återkännande av trauman, PTSD och, i mitt fall, efter att ha levt i alla fall i ett par decennier i aktivt kemiskt beroende (blev nykter för lite mer än tio år sedan) är det lätt att ta till de flyktvägar som Jesus är inne på i dagens evangelietext.
Förr om åren var det nog min vanligaste strategi. Att blåsa upp mig. För kunde inte spriten tysta värdelöshetskänslorna så kunde högmodet och högfärdigheten göra det. ”Men istället blev jag bäst på att va sämst/ torska för stöld/det kändes hemskt” rappade en ung Dogge Doggelito 1994 i Latin Kings-låten ”Idiot, idiiter”. För precis som Jesus säger mot slutet av söndagens evangelietext ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad”. Nu har jag inte haft en fallenhet för just stöld när jag känt mig värdelös. Men jag förstår ändå, allt för väl, känslan som många av mina ex-kriminella vänner ofta vittnar om: Att ställa sig över allt och alla. Det kan man göra på olika sätt.
Och det har jag också gjort. Konsekvensen är alltid densamma. Uppblåst tappar andan. Klyschan ”högmod går före fall” har bibliskt stöd. Jesus förklarar för mig att man inte behöver vara kriminell eller gammalt fyllo för det. Man kan vara religiös fanatiker också. Spännande!
Jag läser evangelietexten en gång till. Läser hur Jesus ännu en gång låter de stackars fariséerna få statuera exempel som dem som säger en sak, men gör tvärtemot i sin behandling av människor. Och jag tänker: Kan det vara rädsla och självhat som förde dem dit? Kände sig fariséerna sig också som värsta bluffarna? Så har jag inte tänkt förut.
Och plötsligt har jag inte så mycket ångest längre. Min egen livserfarenhet speglades ännu en gång i Bibeln och det gudomliga ordet gav mig ett svar jag inte kunnat ana.
Jag går tillbaka till worddokumentet med kandidatuppsatsen. Fortsätter knacka fotnötter och den där känslan av värdelöshet är borta, rösten om att jag är en bluff som snart kommer avslöjas har återigen avlägsnats. Det är mänskligt att känna sig som en bluff men efter en stund med Gud avtar den känslan.
Tack, Jesus, för det.
Alex Bengtsson,
prästkandidat och medgrundare av Kapellet
Tionde söndagen efter trefaldighet
lukas 9:46-48
Vem är störst?
De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: "Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor".
Krönika
Framgång är att ta upp en påkörd katt
Hej vänner! Jag blev alltså inbjuden av Kapellet att skriva en text med Ordet som utgångspunkt. Vi tar det igen, så att det får landa ordentligt:
”De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ’Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.’”
Storhet och litenhet alltså.
Eller ett bättre ord: ringhet. Obetydlighet.
Vi behöver ha betydelse, och vi söker meningen med vårt liv. För vem vill vara obetydlig och leva ett meningslöst liv?
Inte jag.
Hade jag varit präst hade jag predikat om det om och om igen: att framgång är att ta upp en påkörd katt. Att framgång är att lyssna på ett barn. Att framgång är att tvätta lärjungarnas fötter, hemlösas fötter, sin gamla mors fötter. Framgång är att be om förlåtelse.
Vi tar det ett varv till.
En riktigt framgångsrik människa delar med sig av sin mat, oavsett om hon själv är hemlös, fattig och sjuk. Framgång och verklig storhet är att se till att en människa inte fryser – inte nödvändigtvis att äga en fabrik som producerar filtar.
För vad lär hon oss, hon som följer oss i varje steg? Ni vet, hon som aldrig säger något högt, bara ler milt och tyst medan hon klär av oss allt: vår skönhet, våra utbildningar, våra kontaktnät, vår karriär, våra smycken och till slut vår hud.
Heter hon Tid, eller heter hon Död?
Ja, hon som kommer att ta ifrån mig mitt hår och mina tänder, mitt företag, alla språk jag har lärt mig och alla följare på Instagram. Hon visar att ”liten och stor” är en tvärtomlek.
Det är kanske därför vi fylls av lycka när vi har gjort någon glad. Det är en anvisning. Den varma storheten vi fylls av när vi har lyft en fågelunge som ramlat ner från ett fågelbo.
Ju längre jag ber Jesus att säga till mig vad jag ska skriva, desto högre hör jag:
– Det är i det minsta som det största finns. Det är tvärtom.
Det är en livslång resa att ta in det som den barfota snickaren säger, och det krävs en massa mod för att följa hans ord.
Men vi är modiga.
Och vi ska bli stora och mäktiga – eller hur?
Katarina Stefaniuk,
städföretagare, samtalsterapeut, poet
Nionde söndagen efter trefaldighet
lukas 16:1-13
Liknelsen om den ohederlige förvaltaren
Han sade också till sina lärjungar: ”Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet.
Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’
Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för.
Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’
Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig.
’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’
Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ — ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’”
Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. ”Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör.
Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort.
Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde?
Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er?
Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”
Krönika
Robin Hood är en kristen förebild
Det finns en stor ynnest i att få jobba med ett bibelord under en längre tid. Att få tid att grubbla över den i vardagen, genom små händelser i livet där upplevelsen är att Gud genom texten vill säga mig något in i just min situation. Jag läste bibelordet för första gången för några veckor sedan och sen dess har det varit med mig på olika sätt fram till idag.
Sommaren blir lätt en tid då man gör av med extra mycket pengar och i sommar har jag helt klart gjort av med mer pengar än vad jag tjänat. Som person är jag tämligen snål och jag har märkt hur obalansen mellan utgifter och inkomst har stressat mig. Detta trots att jag innan sommaren visste att så skulle vara fallet och försökte intala mig själv att i år skulle jag njuta av sommaren och inte snåla. Mammon har lockat mig till att bli lite småtvär när vännerna vill göra dyra aktiviteter på resan och jag har avstått från att köpa jordgubbar när det kostar mer än 60 kr asken. I Sverige är det inte ovanligt att snålhet, eller sparsamhet och måttfullhet som man kanske väljer att kalla det lyfts fram som goda egenskaper. Det är jag hårt präglad av och ibland kan jag till och med vara lite stolt över det. Men vad finns det egentligen för glädje i mina exempel? Det stjäl istället glädje och jag blir fast under mammons tyranni, trots att jag har pengar.
För ungefär en vecka sedan skedde ett möte som gav mig ett uppvaknande från mitt mammon-övertänkande. Jag och några vänner skulle köra gokart. För mig var det första gången och jag var skeptiskt inställd. Av ren snålhet övervägde jag nästan att vara tråkig och bara titta på, men jag körde och det var så kul! Då Gud verkligen talade till mig var dock efteråt, när det var dags att betala. Mannen bakom disken var otroligt social och frågade med ett stort leende och brett huddik-mål: “Och vad ska ni bli när ni blir stora då?”. När han fick veta att jag skulle bli präst, berättade han med ett ännu större leende att han också ville bli präst när han var yngre. Hans far gick dock hastigt bort och han blev tvungen att ta över både familjens gård och gokartbanan som vi var på nu. Han berättade att det händer att han utövar sitt kall och ber förbön och predikar för dem som ska köra på banan. Efter vårt samtal fick vi rabatt och han bjöd på varsin dryck och bulle, men allra främst bjöd han mig på en påminnelse om vad värme och generositet kan ge. Där stod han och var frikostig med vad han hade, något som jag inte var och istället brottades med. Denna man stod där och bar på evangelium på sin gokartbana och där var jag och snålade mig, samtidigt som jag får leva den dröm om att bli präst som han aldrig fick uppleva. Jag vill vara mer som honom. För mig blev vårt möte en Guds påminnelse genom honom om att lyssna till Jesus ord: “Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.”
För några dagar sedan inträffade ett annat möte som också fick mig att känna att Gud ville säga något om och genom detta bibelord. Efter en mässa hamnade jag i ett samtal med en person jag mött i kyrkan en gång tidigare. När hon fick veta att jag skulle bli präst så gled samtalet in på kall och vad Gud hade för plan för våra liv. Hon sa då att hon kände sig kallad till att bli entreprenör och använda vinsten på ett diakonalt sätt. Det var bara det att hon grubblade över hur det skulle gå ihop med att Bibeln var så tydlig kring att man inte kan tjäna både Gud och mammon och att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Jag tror att Jesus svar på hennes grubblerier är att vi ska använda pengarna som medel för att göra gott och på så sätt sprida Guds rike. Vi ska använda ”den ohederliga mammon” på ett sätt som har välsignelse med sig.
Herren Gud berömmer ej förvaltaren i liknelsen för att han var en klok förvaltare som handlade rätt, utan för att han var en ohederlig förvaltare som handlade klokt. Han var en individ med brister som såg och tog sin chans att sprida gott, något vi alla har möjlighet att göra. Förvaltaren tog från den rika och gav till de fattiga. Robin Hood är en kristen förebild. På vår jord finns nog med resurser för att ingen ska behöva svälta. Ändå är resurserna så snedfördelade att miljontals människor svälter. Allt det jordiska är egentligen inte vår enskilda egendom, det är något som vi endast förvaltar för en kort tid. I en värld som är så orättvist förvaltad och fördelad, tror jag att Gud kallar fler än vad som vågar lyssna till att bli “diakonala entreprenörer". Fler Robin Hoods i vår värld.
I februari var jag i Laos och besökte där en gudstjänst i en liten församling i staden Luang Prabang. Ett sista tilltal kring bibelordet var att en kille jag träffade där hörde av sig i veckan bara för att fråga hur jag hade det. Jag passade på att fråga honom hur han såg på bibelordet. Han svarade: “Don't hoard wealth as your master; instead, use the temporary resources in your hands wisely and urgently to build lasting value and relationships. And if you need even punchier options: Wealth is just a temporary tool—use it to build connections and do good before the opportunity is gone. Never become a slave to money; use it with foresight to prepare for what truly lasts. I also wish that if God gave that wealth to me I could help others.” - Tack Paul för dina kloka ord, som jag nu får dela med mig av.
I Sverige, men också på många platser runt om i världen tror jag att vi är många som blir stressade och känner oss mycket träffade av det som Jesus säger till den rika mannen: “Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." När den rike mannen bedrövad gått därifrån talar Jesus till lärjungarna, som också blivit förskräckta av Jesus ord. Han säger “Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Globalt sett har vi svenskar redan en materiell rikedom som vida överstiger majoriteten av jordens befolkning, och vi besitter en unik möjlighet att förvalta skapelsen vi lever i. Vi är kallade och bär på ett diakonalt ansvar gentemot både Gud, våra medmänniskor och världen vi lever i. Det kan kännas svårt att uppnå, men precis som med mannen vid gokartbanan så krävs det inte mycket för att göra skillnad. Gud kallar dig.
När vi strävar efter att vara kloka förvaltare av det vi på jorden fått tillgång till så finns något som verkligen är vårt, något som inte ska tas ifrån oss: det nya livet, vår del i Guds rike. Men slutklämmen kring den rika mannen och himmelriket, och kamelen och nålsögat får inte glömmas bort. Lärjungarna frågar Jesus “Vem kan då bli räddad?” Varpå Jesus svar följer “För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”
Vera Lager,
prästkandidat
åttonde söndagen efter trefaldighet
Matteus 7:13-14
Gå genom den trånga porten
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
Krönika
Jag är inte längre huvudkaraktären
Den breda vägen finns alltid där för mig att välja. Den kräver inte särskilt mycket av mig. Den erbjuder ständigt en ny avfart, en ny genväg, en ny möjlighet att göra precis som jag själv vill. Den känns bekant och skänker mig en falsk känsla av trygghet. Den är självklar på något vis. På den breda vägen kan jag sladda runt och köra mot rött hur mycket jag vill. Jag fick körkortet till den breda vägen i cornflakespaketet, så att säga.
På den vägen är jag huvudpersonen. Alla andra är statister i dramat om mitt liv. Jag jagar det jag tror ska göra mig lycklig,och flyr det som kan bli obekvämt. Jag dyrkar döda ting ochbekräftelse. Jag roffar åt mig helt obekymrat, för livet är mig skyldigt. Ändå räcker det aldrig till. Det finns alltid något mer att längta efter, något mer att försvara, något mer att kontrollera. På den breda vägen lever jag i brist, trots att skylten dit sa ”överflöd”.
Parallellt löper en annan väg. Problemet som initialt uppstår när jag vill slå in på den är att porten dit är trång. Jag kan inte ta med mig vad jag vill genom den. Mitt stora kontrollbehovfår inte plats. Mina gamla föreställningar om vad livet borde vara får inte plats. Min skenande egenvilja och min önskan om att alltid få sista ordet får inte plats.
Att lägga bort det som jag alltid trott hållit mig vid liv är otäckt, och att se sanningen om mig själv gör ont. För villigheten att se sanningen måste komma först. Jag kan inteöverlämna något som jag vägrar erkänna att jag bär på.Kanske är det därför så många missar porten? För visst vaknar en protest inom mig! Ska inte jag längre vara huvudpersonen? Ska jag aldrig mer få som jag vill? Är det detta Jesus menar med den smala vägen, ett liv av försakelse, tagelskjorta och plågor? Ett ständigt fokus på mina fel och brister? Tack men nej tack.
Kan jag ha missuppfattat något? Jag läser texten igen.
"...leder till livet."
Försakelsen är kanske inte ett självändamål. Det står att vägen till livet går genom en trång port. En port passerar jag igenom. Jag bygger inte ett bo i den. Den trånga porten leder inte till ett fattigare liv. Inte till ett mindre liv. Utan till livet självt. Kan det vara så att själva passagen är den läskigaste biten? Att våga offra illusionen av kontroll. Att inse att egenviljan inte leder till frihet, hur mycket den än lovar det. Att låta min stolthet ge vika och låta Gud vara Gud.
Jag tror inte att den smala vägen handlar om perfektion. Snarare om att gång på gång, trots misslyckanden, välja att vända sig till Gud igen. Att resa sig när man faller. Att be om förlåtelse när stoltheten vann. Att fortsätta söka Guds vilja, även de dagar då min egen känns betydligt mer lockande.
När jag inte längre bär på allt det som inte fick plats genom den trånga porten blir mina händer fria att tjäna. Min kärlek till Gud blir mer än ord, den visar sig genom handling. Och det är där, i kärleken, som den smala vägen blir sann frihet.
Jag är inte längre huvudkaraktären.
Gud är.
Johanna Isaksson,
psykriatriarbetare
Kristi förklarings dag
lukas 9:28-36
Jesus på härlighetens berg
Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be.
Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem.
Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom.
När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: ”Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia” — han visste inte vad han sade.
Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta.
En röst hördes ur molnet: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom”, och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.
Krönika
Vandringen med Gud är en färskvara
På Kristi förklarings dag får vi följa med de tre utvalda lärjungarna när de får se fler dimensioner av vem Jesus verkligen är. Det finns minst tre sätt att läsa texten. Det första är rent bokstavligt som en faktisk, övernaturlig händelse.
Berget som nämns lär vara ett verkligt berg, antingen Tabor eller Hermon. Därom tvista de lärde. Det andra är den symboliska innebörden, där Mose representerar lagen och Elia profeterna. I den läsningen blir Jesus uppfyllelsen av det som lagen och profeterna blickar fram emot. Det ser vi inte minst i det att rösten kallar Jesus för ”den utvalde”, något vi hittar igen i kapitlen om den lidande tjänaren i Jesaja.
Jag tänkte dock uppehålla mig vid en tredje, mer personlig tillämpning av texten. Jag tror att varje troende kan ha sina stunder av att vara på ”förklaringsberget”. Ögonblick då det klarnar, då man förstår, när man ser Jesus levande och klart för sitt inre. Kanske för allra första gången, eller på nytt under sin resa i tro. Även om man varit troende länge så kan det bli slentrian och tristess i det kristna livet, och man kan åter behöva se Kristus i härlighet för att återfå glöden. Väcka den där första kärleken till liv.
Jag tycker det är en så intressant detalj att Petrus vill bygga hyddor åt Jesus, Mose och Elia. Det blir en bild av att konsolidera sina andliga upplevelser. Att liksom frysa dem i tiden, sätta dem på piedestal eller vad jag ska använda för bild. Det måste inte vara fel, vi får och bör värdera våra andliga upplevelser. Det är den troendes egen skattkista. Men vandringen med Gud är också färskvara och det går inte bara att leva på ”gamla meriter”. Vi kan liksom lärjungarna ha somnat till och behöva bli väckta för att se klart. Vi behöver få Kristus förnyad för oss så att strömmar av det levande vattnet får flöda fram i vårt inre igen.
”Hungrig kommer till dig, för jag vet, du mättar mig. Torr och törstig, men din kärleksström den sinar ej. Så jag öppnar mig, väntar här på dig. Jag faller ner på knä, inför dig som jag är, Jesus du är mitt hjärtas levebröd.”
Sara Norén,
dietist
Sjätte söndagen efter trefaldighet
lukas 9:51-62
Att följa Jesus
När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem, och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst.
Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: ”Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?”
Men han vände sig om och tillrättavisade dem, och de fortsatte till en annan by. När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: ”Jag skall följa dig vart du än går.”
Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.”
Till en annan sade han: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.”
Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” En annan man sade: ”Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.”
Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”
Krönika
Gud har liksom en egen plan
Det allra bästa sättet att lära känna en människa är att spendera tid med den. Min mamma brukar säga att om man reser tillsammans med någon, då lär man verkligen känna denne.
Det blir svårt att lära känna någon på avstånd. Visst kan vi närma oss saker och ting genom böcker och i teori, men jag tror inte jag är ensam om erfarenheten att det oftast är när man själv varit på en särskild plats eller i en situation man läst om och mött människorna där, som man verkligen förstår och bryr sig lite extra. Det är i alla fall min erfarenhet av att ha bott och levt ekumeniskt och besökt olika länder och kulturer. Det händer någonting när vi får möta livet på riktigt och inte på avstånd. Man kan kalla att leva nära det man vill lära känna, för ett lärjungaskap.
Jesus använde sig av lärjungaskap. Det var genom att följa honom på hans korta livsresa som man verkligen kom honom nära. Inte på avstånd. När lärjungarna själva ville putta bort barnen som störde honom, sa han plötsligt att de var välkomna. När de ville skicka eld från himlen över Samarien för att de inte gett honom husrum, säger han ifrån. De lärde känna honom genom hur han kom med andra svar än vad de själva bar med sig.
Våld och åtskillnad av människor på grund av deras ålder eller etnicitet är exempel där Jesus säger emot och vill istället se människan bakom. Självklart är det väl så om man ser Gud som en kärleksfull förälder som älskar alla sina barn - för om en del av kroppen smärtar lider hela kroppen, och särskilt den som har älskat fram kroppen, tänker jag.
Det känns ändå som att de flesta av oss har kommit en bit på vägen i efterföljelsen av hur Jesus levde och var. Vi som kämpar för fred, försoning och ser värdet i varje enskild människa. Kanske kan man tänka att det är det vi menar med kristna värderingar. Det finns människor som inte kallar sig troende men som vill följa dessa kristna värderingar. Jag mötte en sådan person häromdagen, och jag tänker att det är en dimension av efterföljelse, men att det finns en vidare och djupare dimension som hör tron till - nämligen relationen.
En troende människa tror på sin egen relation med en treenig Gud. Dimensionen av att Gud också verkar här och nu. Gud finns. Idag finns det ingen mänsklig kropp vi kan följa och ta rygg på som vi vet är Gud. Men det är samma Gud som är skapare och livgivare/livgiverska, som mänsklig kropp i Jesus, som är den heliga anden i vår värld. Gud finns, att följa, här och nu. “Följ mig” går som ett eko genom historien i relationen mellan Gud och Guds älskade skapelse och in i din och min vardag här och nu. “Följ mig!”
Jag tror att efterföljelse rymmer flera saker. I mina egna funderingar av att förstå vad efterföljelse verkligen är hittar jag flera aspekter. För det första, handlar det om vad efterföljelse egentligen är. Det finns en förståelse av efterföljelse som handlar om att just leva efter de kristna värderingarna. Efterföljelse kan förstås som att imitera, efterlikna, göra samma som Kristus. What would Jesus do, är väl en bra benämning på detta. Men det finns ju en annan förståelse av efterföljelse som handlar om att faktiskt följa med, nu.
Det bästa sättet att lära känna någon, är som konstaterat, att spendera tid med den. Resa, göra sin livsresa, tillsammans med den. Vi får en inbjudan att lyssna, se, förundras, lära känna och vara i lärjungaskap till Gud. Vi kan lära känna Gud genom Jesus och texterna, men likaså genom den treeniga Guden, som finns idag. Lärjungaskapet ekar också genom historien, som varje enskild troendes relation till Gud och hur Gud verkar. Vi får följa med och se, förundras och förändras. Jag tänker att lärjungarna efterliknade, men att de först och främst följde med och ville lära känna och spendera tid med den som gick före. De dimensionerna kan också få finnas idag.
Jag tänker också att vi kan reflektera kring vem det är vi följer och vad den treeniga Guden kallar oss till. Mycket av det Gud kallar oss till är att efterlikna Jesus blick och omsorg om andra människor. Men efterföljelse handlar också om att öppna sig för att följa hela den treeniga Guden. Gud är också skaparglädje och liv. Det är en Gud som skapat natursköna färgsprakande omgivningar, som har designat sin skapelse i minsta detalj, som gett oss gåvor och personligheter. En mångfald av så mycket fantastiskt. Så när vi lever i relation till den treenige guden, när vi lär känna Gud i lärjungaskap på vår egen unika livsresa, kanske ett “följ mig” också kan betyda att bejaka sin egen skaparlust. Den heliga anden som kan infinna sig som en intuition och glädje att följa.
Ibland tror jag, när vi pratar om efterföljelse, att vi endast landar i ett tjänande. Det är som att vi hoppar över den relationella glädjen av att bara få vara och lära känna och förundras av Gud. Det kan bli fokus på efterliknandet, i stället för efterföljelsen. Jag tror också ibland att tjänandet blir som en säkerhetslina att hålla sig i, för har vi inte fokus på oss själva kan det aldrig bli fel, som att allt som rör sig inuti oss är av ondo. Jag har själv brottats mycket med huruvida det är okej om jag bara skulle vara glad. Fyller det ett syfte i sig att bara få glädjas, skapa, vara stolt över den man är, eller ska man alltid fokusera på sin nästa i någon slags efterföljelse? Jag tänker att följa anden, och att efterlikna Gud, kan också vara att släppa fram sig själv som en del av skapelsen. Att vi med glädje får blomma som den Guds avbild vi är, och med det hedra skapelsen.
Något vi kan ta med oss från texten och som vi vet sedan innan är att Gud liksom har en egen plan. Livet sker och Guds ande blåser vart den vill. Vad hade hänt om Jesus väntade och anpassade sig efter andra människor som ville att han skulle vänta in dem, innan han gick till Jerusalem? Gud rättar sig inte efter våra rädslor, eller tar hänsyn till att vi vill vara till lags. Livet sker, relationen är här och nu. Vill vi lära känna hur anden blåser, hur livet verkar, då kan vi bara hänge oss Guds timing. Om vi väljer att göra vår livsresa tillsammans med Gud, som i att vi vill kära känna Gud genom att resa tillsammans, då kan ett "Följ mig!” innebära allt möjligt. Ibland innebär det ett tjänande av någon annan, ibland innebär det att lyssna på andens röst inuti och släppa fram sig själv som en del av skapelsen, ibland kan det leda in i sår vi behöver läka, eller ett annorlunda förhållningssätt till livet - men alltid, oavsett vad, in i en livsresa tillsammans med Gud.
Häromdagen hörde ett 9-årigt barn av sig till kyrkan och ville bli döpt. Jag träffade henne, och jag var där i ett slags lärjungaskap och kunde bara förundras. Jag vill spendera tid tillsammans med och lära känna Gud mer, på min livsresa. Jag vill leva i lärjungaskap och efterföljelse. Att få möta barnet var ett sätt för mig att göra det. Det här hänt någonting djupt relationellt i det barnet. Det går att ana att Gud har verkat i henne och att hon vill låta det få komma till uttryck. Det blev för mig en av många stunder, som en anhalt på lärjungaskapets resa, ett sätt att lära känna den treeniga Guden jag tror på.
Sofie Halvarsson,
präst
apostla-
dagen
markus 3:7-19
Folkmassan på stranden
Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. En massa människor från Galileen följde med, men också från Judeen,
Jerusalem och Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakten kring Tyros och Sidon kom människor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde. Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds, så att han slapp bli trängd av folkmassan. Han hade botat många, och nu kom alla som led av någon plåga och trängde sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom föll de ner för honom och ropade:
”Du är Guds son.”
Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.
Sedan gick han upp på berget och kallade till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna. Och de tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, Sebedaios son Jakob och Jakobs bror Johannes, vilka han gav namnet Boanerges, det vill säga Åskans söner, vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förrådde honom.
Krönika
På säkert avstånd från det digitala vimlet
Jag ville skriva om ett speciellt tillfälle som jag var med om nyligen. Det var det perfekta ämnet för en sån här krönika inför Apostladagen. Människor som blir utsända till tjänst för Gud; Vi hade precis varit med om det tillsammans med ungdomar på mitt jobb och jag levde fortfarande i euforin omkring det. Klockrent, tänkte jag.
Men sen hände något. Mitt i knådandet och gräddandet av text-tankar inför skrivuppdraget behövde jag byta riktning. Kill a darling. Skriva det som behövde skrivas.
Detta hände:
Det var fredag kväll och jag skulle gå på min sedvanliga kvällspromenad. Favoritskor på. Airpods in. Poddavsnitt on. Det är sen länge. Alltid samma sak. Men denna gång kände jag inte för det. Något tog emot och det tog emot rejält.
Själva promenerandet tog inte emot. Att gå ut och gå. Det finns inget motstånd i det. Efter en dag full av beslut, ansvar, en hel del del dator och sittande, planerande, strukturerande, pusslande, matande och till slut nattande av barn. Att gå på promenad i slutet av dagen är en slags livlina. Jag finns. Min kropp finns. Naturen, luften och andningen finns. Det som tog emot var mobilen. Det låter kanske banalt, men det blev en stor sak för mig och när jag lite senare läste Apostladagens evangelietext ordentligt blev det spiken i kistan för inriktningen på denna text.
En stund innan promenad-tajm hade jag legat på golvet i köket och skrollat något. Tradera tror jag det var. Något behövde köpas in. Eller inte. Plötsligt hade mobilen blivit varm och konstig så jag stängde av den. Och nu kände jag inte för att starta upp den igen. Det tog emot. Allt den stod för. Symbolen mobilen. Jag hade kommit till en gräns. Jag drog mig undan.
När Jesus drog sig undan i tredje kapitel blev det inte riktigt som han hade önskat, kan läsaren ana. “Han drog sig undan… en massa människor följde med…”. Det är ju synd om Jesus här. För hur trevligt det än kan vara behöver vi människor (även om vi också råkar vara Gud) dra oss undan ibland. Det kan bli för mycket av det goda, helt enkelt. Och en mobiltelefon är ju inget ont i sig. Men det är precis det som är problemet för mig. Jag är inte en person som doom-skrollar mig igenom min fritid. Men jag gör något annat med mobilen. Jag fyller mycket av min vakna tid med podcasts, musik, text, filmer, upplästa debattartiklar på väg till jobbet, nyheter, kommentarer på sociala medier, konversationer med vänner, statistik, forskning och allt möjligt innehåll och interagerande - hela dagen lång. Varför? För att det är oändligt och för att det är möjligt, hela tiden. Om jag skulle försöka göra en objektiv analys av allt innehåll skulle det nog inte vara speciellt dåligt innehåll. Det har bara varit alldeles, alldeles för mycket sen en tid tillbaka.
Ett ord ekade i mitt inre hela den efterföljande promenaden och har gjort så dagligen sen dess - intentional. Jag antar att det kan översättas med “avsiktlig” eller liknande, men engelskan är som vanligt bättre. Det är min intention som har varit problemet. På något sätt har mobilen fått en särställning i mitt liv. Jag är relativt "intentionell" annars i mitt liv, tror jag. Men när det kommer till mobilen är jag som en zombie. Allt är intressant. Allt kan ge mig nya insikter. FOMO är på topp, men nu är det stopp.
Jag tänker göra som Jesus - ta min båt och sätta mig själv på säkert avstånd från det digitala vimlet. Det står kort beskrivet i Markusevangeliet, men det är kärnfullt. Jesus flyr inte från människorna, men han kan inte vara till nytta om han hela tiden står mitt i vimlet. Hans intention var att skapa ett utrymme. “Skulle ni kunna fixa en båt åt mig tro?”. Och sen, några verser senare - ytterligare ett utrymme - berget. Där Jesus kallar till sig de tolv som ska bli hans närmaste lärjungar. Apostlarna, de första församlingsledarna, den kristna kyrkans fundament.
Det verkar som att allt av stor vikt i Jesus liv och gärning sker i anslutning till att ett avsiktligt utrymme har skapats. Ett annat exempel är när Jesus förs ut i öknen av anden i fjärde kapitel och ytterligare ett är Jesus i Getsemane, kanske bäst beskrivet i Markus 14 fjortonde kapitel.
Nästan inget i mitt liv liknar det livet Jesus eller lärjungarna levde. Ändå är några av de viktigaste aspekterna fortfarande exakt samma - till exempel människor som lätt distraheras och behöver skapa utrymme för sig själva. Och när vi gör det, när vi tar oss upp på berget och stänger av distraktionen är det inte en akt av egoism eller isolering. Tvärtom. Det är snarare först då vi kan förstå hur våra liv kan göra skillnad för andra människor. Oavsett om vi är lärjungar från antiken, världens frälsare eller trebarnspappor med mobiltelefoner.
Peter Svärdsmyr,
församlingspedagog och beteendevetare
Fjärde söndagen efter trefaldighet
lukas 6:36-42
Döm inte
Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända.
Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”
Han gav dem också en liknelse: ”Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen?
Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare.
Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?
Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.
Krönika
Svaret på en fråga jag inte visste att jag hade ställt
Jag ligger på knä i köksträdgården och rensar ogräs. Gud har precis svarat på en fråga jag inte visste att jag hade ställt. Och kanske har det här ställt allt på ända.
Det hela började med att jag fick en förfrågan om att skriva en krönika över evangelietexten i Lukasevangeliet. Så nu har jag slagit upp min bibel och läst igenom stycket några gånger. Jag har läst verserna före också. Jag brukar göra det, för att förstå i vilket sammanhang Jesus säger det han säger eller gör det han gör.
Sedan har jag tagit med mig tankarna kring dessa verser ut, till köksträdgården, där jag är nu. Här kan mina tankar dansa fritt medan händerna jobbar med (mot) rötterna från nässlor och kvickrot. Fram och tillbaka dansar tankarna, kring det här med att döma, och kring det Jesus säger i verserna före; om att älska. Han säger att det inte är att älska på riktigt om vi gör det som ett svar på kärlek vi redan fått eller förväntar oss att få. Att kärleken inte skall vara en transaktionell handling, utan ett givande, utan krav eller förväntan på motprestation. Att varje villkor gör kärleken mindre Gudomlig. Vi skall inte älska för att få något tillbaka, utan älska i egen rätt.
Jag försöker att tvinga tillbaka tankarna till de verser jag egentligen skall fundera kring; de om dömande, men de cirklar hela tiden tillbaka till det här med kärleken. Och till slut ger jag upp och låter Gud styra mina tankar dit där de tydligen borde vara. För för mig finns det något som skaver här, mitt i kärleken. Jag känner mig träffad. Inte på det där behagliga bekräftande sättet, nej, jag känner mig utpekad och exponerad.
Tack gode Gud för det! Tänk så fantastiskt ändå, att evangeliets text träffar mig här och nu. Att den har en inverkan på mitt liv, på riktigt. Att den känns relevant och träffande. För så är det, jag känner mig träffad. Det är ju mig han pratar om när han säger ”Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek.”
Jag är den syndaren.
Förra gången jag var utbränd berättade jag för psykologen på vårdcentralen att jag ville bli älskad av alla och gjorde mitt yttersta för att alla skulle tycka om mig. Det är naturligtvis en helt omöjlig uppgift, som jag har givit mig själv. Jag kan inte kontrollera vad andra tänker och känner. Jag kanske kan öka mina chanser för att bli omtyckt och älskad genom att vara extra trevlig, duktig, tillmötesgående, stryka medhårs, vrida mig själv ut och in för att göra mig förtjänt av andras kärlek. Men jag kan fortfarande inte kontrollera hur de känner.
Det är tio år sedan jag satte ord på det här beteendet, hos psykologen. Som jag minns det var det inget vi arbetade med. Det var mer ett konstaterande. Det här är den roll jag har tilldelat mig själv. Och det är så jag har fortsatt att förhålla mig till mina medmänniskor. Tills nu. För här, på knä i köksträdgården, inser jag att Gud, genom evangelietexten, precis har befriat mig från den bördan. Mitt jobb är inte att få andra att älska mig. Det är en omväg. Dessutom något bortom min kontroll.
Det jag däremot kan kontrollera, min uppgift, är att älska mina medmänniskor. Utan krav och förväntningar på att de i gengäld skall älska mig.
Jag känner i hela kroppen att det här är en befrielse. Det är naturligtvis inte lätt, men det är möjligt. Jag har äntligen förstått vilken ände av kärleken jag har givits att kontrollera. Det är inte den jag får från Gud; den får jag utan förbehåll. Det är inte den jag får, eller inte får, från andra människor; den styr jag inte över. Det jag styr över är hur Guds kärlek strömmar genom mig, vidare till mina medmänniskor. Vi är redskap för Guds kärlek. Den kärlek vi får från Gud skall vi ge vidare till våra medmänniskor. Och vår uppgift är att försöka göra det så rent som möjligt, utan villkor och filter.
Kanske går det att förstå dömandet som ett sådant filter. Ett filter som gör kärleken mindre gudomlig. Jesus säger åt oss att lägga bort allt sådant. Han ber oss att, trots vår mänsklighet, försöka se på våra medmänniskor med Guds rena, barmhärtiga, kärleksfulla blick. Den är fri från dom. För i kärleken ryms inte domen.
Han ber oss att inte döma vår nästa, att inte sätta upp villkor för kärleken. En människa är inte värd kärlek på grund av sina handlingar eller karaktärsdrag. Hon är inte värd en viss nivå av kärlek baserat på hur mycket hon älskar dig, eller visar att hon älskar dig. En människa är värd kärlek. Punkt.
Så här i sommar- och semestertider är min bön att jag och du skall ta med oss den här insikten till stranden, campingen, stadens myllrande gator och torg. Att vi skall se på dem vi möter utan att döma, med kärlek som inte förväntar sig någonting tillbaka.
Maria Österbacka,
självhushållare
den helige johannes döparens dag
lukas 1:67-80
Johannes Döparens födelse
Hans far Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord:
”Välsignad är Herren, Israels Gud,
som besöker sitt folk och ger det frihet.
Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och alla som hatar oss. Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham: att rycka oss ur våra fienders hand och låta oss tjäna honom utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.
Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.
Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.Han skall komma ner till oss från höjden,en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.”
Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.
Krönika
Profetior och psalmer
Johannes far Sakarias blir fylld av den helige anden och börjar tala profetiska ord. Kallelsen till Johannes är att vara "den högstes profet" och som sången i ung psalm 272 "du tog min plats, älskade mig, högst av allt". Sakarias talar om Jesu frälsning som förlåter våra synder, Jesus som kommer ner till jorden som ett litet barn, och vid Jesu dop när anden ses i himmelen och en röst som hörs från himmelen där hela treenigheten är samlad.
Även förutspått från det lilla Jesusbarnet hela vägen fram till korsfästelsen och döden är att det blir som "en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga" när Jesus uppstår.
"Dödens portar öppnar han" och "nyckeln ligger i hans hand", så sjunger vi i psalm 153, ”Livet vann dess namn är Jesus”. Nyckeln till dödens portar och Jesu korsfästelse är början på soluppgången. När Jesus är korsfäst regerar mörkret men soluppgången väntar och kommer fram på den tredje dagen när stenen är borta och ordet om Jesu uppståndelse når världen.
I psaltaren 96 som tillhör söndagens tema skriver psalmisten "sjung till herrens ära, sjung en ny sång, sjung till herrens ära, hela världen! Sjung till herrens ära, prisa hans namn”. Som i den taizésång som går "Sjung lovsång alla länder och prisa herrens namn", är det en uppmaning att sjunga till hans ära för det han har gjort för oss. Det är den kärleksfulla handling som Jesus gav när han dog för oss på korset som "vi vill säga tack, vi vill ge dig ära och pris" (Psalm 124, Ung psalm).
Johannes blir uppmanad att "ty du skall gå före Herren och bana väg för Herren", eller som psalm 103 säger: "bereden väg för herran!". Psalmen säger vidare "kring jordens länder alla skall denna lovsång skalla" och "det välde han inviger är kärlek blott och ljus" som vi möter i ljuset av påskens under, och Jesus säger själv i Johannesevangeliet 8:12 att "jag är världens ljus": ljus som inviger hopp för den soluppgång som kommer efter mörkret.
I Sakarias profetiska ord förbereds Johannes som profet för den högsta och vägledare mot den sanna vägen. Jesus säger: "jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig”.
Johannes växer sig stark i anden och som den högstes profet har han alltså i uppgift att visa vägen till Guds lamm. Men likt fåren i herdens hjord och helgens “små grodorna”, kan vi också råka hoppa iväg. I dag påminns vi om Johannes gärning, och ges, liksom vilken dag som helst, möjlighet att hoppa tillbaka. Johannes som får äran att berätta om Messias, Guds lamm som borttager världens synder, har en gång fört folket till tro och förberett dem genom dop med vatten. Låt han också leda oss, här och nu.
Jag avslutar denna text med ett till utdrag ur en psalm. Må din väg gå dig till mötes 730, ”och tills vi möts igen må gud hålla, hålla dig i sin hand".
Daniel Westerholm,
student och konfirmandledare
midsommar-
dagen
markus 6:30-44
Mat åt 5000
Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om.
Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta.
De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma.
Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem.
När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.
När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det är sent.
Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.”
Han svarade: ”Ge dem något att äta, ni själva.” — ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?” frågade de.
Han sade: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” De tog reda på det och sade: ”Fem bröd, och så två fiskar.”
Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs.
Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio.
Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick.
Alla åt och blev mätta,
och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk.
Det var fem tusen män som hade ätit.
Krönika
Ogräs, oväder och liljekonvaljer
I all slags oplanterad jord finns osynliga minifrön. Under rätt förhållanden kan vi snart förstå det eftersom små gröna skott skjuter upp här och där. Även små blommor. I den till synes livlösa mörka jordhögen finns märkvärdig livskraft gömd. Varför säger vi ”ogräs” om det vi ej vill ha i närheten av de växter och plantor vi själva kontrollerar?
Naturen är större och starkare än vi. Det har vi alltid vetat men sedan en tid tillbaka försökt förtränga. Är det inte istället en slags nåd att ”ogräs” så oblygt och envist fortsätter gäcka oss trots allt grymt vi utsätter jorden för? Alltså än så länge. För om inte bina får hjälp att föröka sig och göra sitt, om inte odlingsareal får respit från den besprutningsiver som maximerar skörd på kortast möjliga tid kommer vi snart ej ha något alls att äta. Inte ens gräshoppor eller andra insekter. Jag vill se ”ogräs” som tecken på Guds nåd. Att det inte är ute med oss än.
”Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika, bara fattiga, som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.” (Biskop Ambrosius, Milano 300-talet)
Varför säger vi ”oväder” om den väderlek som ej behagar oss själva? Gubben Noa skulle nog trots allt säga att han råkade ut för ”oväder”. Det kom vatten från alla håll – både uppifrån och underifrån. Tack vara sin fiffiga båt undkom han dock själv drunkningsdöden. Med tuff kärlek från sin Gud fick han småningom förstå hur allt hänger samman. Att till och med groteska skyfall och tsunamis på något sätt hör ihop med sol från klarblå himmel och att allt kan få finnas.
Jag vill förstå denna berättelse som en fortsättning av vår mognad. Hur Gud låter oss upptäcka och hantera en bit i taget. Med den fria viljan som present från Edens lustgård får vi med Noa-förbundet påfylld välsignelse över den ansvarsfulla roll Gud givit oss. Med stort förtroende, trots vår benägenhet till ondska, har Gud givit oss uppgiften att försöka igen. Förnyat vårt ansvar att vårda och förvalta samt hopp och mod att börja om. Även när det värsta har hänt. Vi ska fortsätta öva på insikten att vi inte är världens centrum utan en liten del i allt som Gud skapat och bryr sig om. Med Noa kan vi påminnas om hur vi hör ihop med allt från minsta mikrob och myra till den megastörsta meteoriten. Vi är komna ur stjärnstoft, vi är inte bara jordvarelser från mull.
Naturvetenskap och teologi är goda vänner och ska så förbli. Sen gammalt har teologer betraktat skapelsen som ”den andra boken” om Guds väsen. Genom att både studera naturen och bibeln kan vi få hintar och övertygelse om hur och vem Skaparen är.
Noa-förbundet kanske vill säga oss något om Guds trofasthet utifrån naturlagarnas stabilitet, om vårt vördnadsbjudande släktskap med alla djuren och om hur Gud kan svara på vårt mänskliga behov av förutsägbarhet och framförhållning.
En dag blev det uppehåll för att himlen slöt sig igen, gudsvinden blåste och översvämningen sjönk undan. Noa fick tillbaka livsmodet då Gud pekade på regnbågen: Ljusets egenskaper med olika våglängd, vilket Noas mänskliga öga uppfattade som färger, gav upphov till det vackra han ej tänkt på tidigare. Solljuset bröts i vattendropparna, färgerna delade upp sig och han såg det märkvärdiga med ny förundran och glädje. Guds själavårdande pedagogik gav Noa en högtidlig nystart.
När jag var tonåring ägde jag av naturliga skäl ej samma livserfarenhet som nu. Den sommar som min slumrande gudstro blev väckt och medveten under ett konfirmationsläger hade jag därför även ett av mitt livs ditintills vemodigaste upptäckter. Liljekonvaljerna blommade ymnigt där kring midsommar. Vi var flera som kunde göra oss feta kransar av de små vita klockorna. Det var som att jag såg dessa blomster på riktigt för första gången och jag berusades av doften. För mig själv bestämde jag att plocka många fler till konfirmationsdagen två veckor senare då jag på nytt önskade få vara fin och väldoftande. Kalla mig gärna naiv men när redan åtta dagar passerat efter midsommarnattens leende såg jag till min förfäran att liljekonvaljerna redan blommat över och blivit bruna. Den vuxnes realism träffade mitt tonårsjag ganska hårt; ”just ja, allt vackert varar inte för alltid, det kan handla om dagar ibland innan det ljuvliga är över…” Jag kände mig snopen och förlägen.
Efter livserfarenhet och mognad förstår vi mer om livsvillkoren. Vissnandet hör ihop med plats för nya sorters blommor, sommar och höst är vänner, döden är syster med livet. Med smärta och skam kan vi även förstå hur vi själva är en del av det som varken är rätt eller särskilt bra. Hur vi bidrar till utarmning och kränkande orättvisa. Att vara kristen är då att få bekänna en Skapare och Herre som på nytt och igen vill förnya förbundet med sin mänsklighet (dagens GT-text). Det ska inte vara kört fast det ser ut så. Den Jesus som med stor ömhet brydde sig om både det timliga, själsliga och andliga (brödundret i dagens evangelietext) är också den Kristus som har försonat de onda uttrycken i vår mänskliga tillvaro och natur genom sin egen kropp (dagens epistel) för att visa oss ny utgång och omstart.
”Gud som haver barnen kär,
hjälp oss på planeten här.
I en värld med hunger, bränder
vill vi vara Dina händer
för att hela jordens sår.
Tack för att du med oss går.
Amen.”
Ami Dahlblom,
präst och enhetschef
Andra söndagen efter trefaldighet
markus 2:13-17
Tullindrivaren Levi kallas
Och han gick längs sjön igen. Alla människor kom till honom, och han undervisade dem.
När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: ”Följ mig!” Och Levi steg upp och följde honom.
När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom.
När de skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare sade de till hans lärjungar: ”Äter han med tullindrivare och syndare?”
Jesus hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”
Krönika
Sykretsens kallelse
Att kallas till Guds rike är en inbjudan att följa Jesus och leva i hans kärlek och vilja. Det handlar om att låta Gud verka i sitt liv nu, men också om hoppet om det eviga livet.
Guds vägar äro outgrundliga säger man ibland och kanske får vi inte reda på i detalj hur Gud kallar oss. Vi kanske bara känner en kallelse utan att vi kan sätta ord på den eller så förstår man inte ens att det är en kallelse.
Jag tänker att vi kan lita på att vi är kallade till Guds tjänst och att följa Jesus och hans kärlek på det sätt som passar bäst för just mig eller dig. Vi är ju alla en del av Guds rike, oavsett om jag känner mig kallad eller inte kallad och för mig är det viktigt att komma ihåg. För mig är det i alla fall så, eftersom Gud kallar oss och älskar och bär oss genom livet oavsett. Men vad kallet är och vad det innebär och vad jag ska göra med min kallelse, det kan man fundera många varv över innan man landar i ett beslut.
För mig är kallelsen tydlig. Det är som att jag sitter fast i ett gummiband, där det är Gud som håller i gummibandet i den andra änden, ett gummiband som håller i mig och drar mig tillbaka när jag kommer för långt ifrån det jag är kallad att göra. Men det är inte min kallelse jag vill berätta om utan om min farmors och de andra damerna i sykretsen som min farmor var en del av under min uppväxt.
När jag var barn fick jag ibland följa med min farmor till kyrkan när sykretsen skulle ha sina träffar. En mötesplats för finklädda damer som gillade att handarbeta, baka, dricka kaffe och samtala. Och det gjorde de i det finast möblerade rummet av alla rum i församlingshemmet, där vi barn inte fick vistas utan vuxna i närheten som såg till att vi uppförde oss.
Det var möblerat med fina snirkliga trämöbler klädda med grön plysch, en speciell doft och en speciell en känsla av stillhet fanns där i rummet varje gång jag fick följa med dit in, en doft och en känsla jag ibland kan förnimma än idag.
Jag fick då, de gånger jag följde med min farmor, sitta på en av de grönklädda vackra stolarna bredvid och vänta på att det skulle bli dags för fikastunden där hembakade kakor i oändliga mängder serverades, det var både stort och högtidligt,det är i alla fall så jag minns det. De satte en ära i att sticka, brodera och virka till julbasaren som anordnades varje år.
Dessa damer var också engagerade i att ordna med kyrkfikat efter söndagarnas gudstjänster. Vilken lycka det var de veckor jag fick följa med farmor två gånger samma vecka, då serverades igen hembakade kakor och bullar vars doft fyllde hela kyrkan.
Något jag inte tänkte på då och kanske inte har förstått vidden av förrän nu är deras kall, att vara kallad till Guds rike och verka genom att sticka strumpor, virka kaffelappar, brodera dukar, baka kakor och bullar och servera kaffe och prata med övriga församlingsmedlemmar. Det är för mig ett av alla otaliga sätt man kan följa Jesus och leva i hans kärlek. Och vad skulle Svenska kyrkan ha varit utan alla dessa damer…
Jag vet inte hur farmor och hennes väninnor i den här gruppen tänkte kring sitt engagemang i kyrkan men för mig, när jag tänker tillbaka på det otroliga engagemanget och den entusiasmen jag upplevde hos dessa kvinnor så var det ett kall. Gud hade kallat dessa damer på ett alldeles speciellt sätt som var helt rätt för dem där och då. Hur mycket de tänkte och pratade om att det dom gjorde var ett kall att följa Jesus och leva i hans kärlek och vilja eller om de ens tänkte på att Gud verkade genom deras handlingar vet jag tyvärr inte heller för det hann jag inte prata med min farmor om men för mig är det tydligt.
Om farmor tänkte på hoppet om det eviga livet som kallet också handlar om vet jag inte heller men jag hoppas att hon genom sitt engagemang kunde känna det. Vilket fantastiskt sätt att få bli kallad, genom att sticka, handarbeta, baka och servera kaffe. Jag är så tacksam att jag fick förmånen att följa med min farmor till kyrkan som barn.
Gud verkar på många olika sätt, och på så många sätt man kanske inte förstår direkt vad det är det handlar om men nog infinner det sig en speciell känsla i kroppen när man vågar säga ja och följa sitt kall.
Kerstin Skoglund,
diakon
Första söndagen efter trefaldighet
matteus 3:11-12
Johannes döparen
Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.
Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
Krönika
En vägröjare för Messias
I TV-serien Stranger Things får vi följa ett lite nördigt tonårsgäng som mest av allt gillar att spela rollspel; Mike, Dustin, Lucas med flera. Det är 1980-tal och referenserna till filmer och andra tidstypiska markörer bakas snyggt in i scenerna.
Strax utanför ungdomarnas hemstad pågår militära experiment under stor sekretess. Försöken går bland annat ut på att lära människor utveckla diverse superförmågor och få kontakt med parallella verkligheter. Naturlagarna så som vi känner dem sätts ur spel.
De superhemliga försöken börjar emellertid med tiden läcka in i samhället. I och med det ställs saker och ting på sin spets för våra hjältar. Vem kan man egentligen lita på när agenter och monster nästlar sig in i stadens vardagsliv? Från sina rollspelskampanjer är tonåringarna dock vana vid att hantera groteska varelser och övernaturliga krafter. Därför är de inte så låsta i sitt tänkande när det gäller att lösa problem och utmaningar av de här slagen.
I bibeltexten för idag möter vi Johannes Döparen. Han går som en vägröjare till Messias. Trots att han är riktigt kärv och drastisk i sin undervisning, samlas folket kring honom; såväl judar som romerska soldater.
Strax före dagens evangelietext rycker Johannes - bildligt talat - undan mattan under fötterna på flera av de församlade.
”Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar.” Underförstått: det går inte att hänvisa till någon annans meriter, att man tillhör en viss folkgrupp eller liknande, inte heller att skylla ifrån sig. Inför Gud står vi nakna med vårt eget ansvar.
Han fortsätter resonemanget med att tala om att den tröskade säden ska rensas och agnarna ska kastas i en eld som aldrig slocknar. Starka och drastiska bilder - och syftet är nog också just att skaka om, för att hjälpa (både de och oss) att se bortom det invanda och ibland lite väl trygga.
Temat för den här söndagen är vårt dop. Johannes Döparen visar på det som inte fungerar, som är destruktivt och på olika sätt bryter ned. Han talar om omvändelse. Ordet för omvändelse på nytestamentlig grekiska är metanoia, det kan också översättas med medvetendeförhöjning.
I Stranger Things får våra nördiga huvudpersoner bli hjältar därför att de hittar kreativa lösningar och tänker bortom det invanda, utanför boxen. Med ett förhöjt medvetande skulle man kunna säga. De står, likt Johannes döparen, utanför.
Hela TV-serien är fylld med apokalyptiska visioner, inte så långt från de bilder Johannes bär fram i sin undervisning. Han talar om Kristus som ska komma och döpa i helig Ande och eld. Att den som kommer efter är just Gud i människogestalt, Guds närvaro härbärgerad i en mans kropp. Det gick många förbi, men Johannes inser vad som är på gång. En outsider från öknen som är enkel att förbise och håna, men som visar sig vara en av få som ser med klar blick in i det som händer.
Jag tänker att det är det som Johannes Döparen också menar med att omvända sig - att förhöja sitt medvetande. Att behålla hjärtat varmt men samtidigt huvudet kallt, tänka i nya banor och se vad som sker bortom det påtagliga med sin medmänniskas bästa för ögonen.
Dopet berättar att vi vill höra Gud till. Att vi försöker se Guds närvaro även i en bitvis kaotisk och dyster värld, och att hedra vår kallelse att göra skillnad och tänka utanför boxen. Vi låter treenighetens mysterium skölja över oss och påminna oss om att Gud är mitt ibland oss. Där för att dra oss med in i den goda kampen.
Psalm 386 beskriver det på ett fint sätt.
”Vi får dricka liv som trädet rotat i en fruktar jord. Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och frukt det bär. Livets vatten i en dopfunt vittnar om att Gud är här.”
Johan Hansson,
präst
Heliga Trefaldighets dag
Johannes 11:18-27
Lasaros uppväcks
Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg,
och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern.
När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma.
Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.”
Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.”
Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.”
Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”
Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”
Krönika
Evighet är ingens grav
Tyngd av sorg
från ödet mättat.
Seglar grått
mot öppet hav.
Allt som glatt mig
allt som smärtat
evighet
är ingens grav.
Plundrad står jag
mol allena
frågor trängs
liksom på lek.
Allt i fallet
vill mig stena.
Men stark jag finns
i trygg kärlek.
Hör så klangen
ifrån morgondagen.
Hör och fångar in
dess ord.
Jag ligger stilla
helt betagen
dansar glädje
på vår jord.
Tack till ödet.
Tack till ordet.
Tack till oss
och tack till dig.
Så fortsätter jag
att ta plats
vid bordet.
Att åter uppstå.
Att ta hand om mig.
Lotta Ahlgren Svensson,
poet
Annandag
Pingst
Johannes 12:44-50
Tro och otro
Jesus ropade: ”Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig,
och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.
Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.
Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.
Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen.
Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och vad jag skall tala.
Och jag vet att hans befallning ger evigt liv. När jag talar talar jag så som Fadern har lärt mig.”
Krönika
Att inte bara gå förbi
En sommarkväll var jag och mina vänner Johan och Eric ute och gick. Himlen började mörkna och regnet hängde i luften, men vi tog ändå en promenad.
Vid en järnvägsundergång såg vi en ung tjej gå längs tågspåret mot kyrkogården. Något kändes fel. Först tänkte vi att hon kanske bara genade, men vi bestämde oss ändå för att gå efter henne. Då kom ett tåg och svischade förbi på spåret bredvid. Där och då förstod vi allvaret.
Vi började prata med henne och bad henne komma ner från spåret. Hon ville inte ha hjälp och sa att allt var okej. Johan gick upp bredvid henne och fortsatte prata lugnt medan jag och Eric stod beredda om något skulle hända. Regnet började falla allt hårdare.
Till slut kom hon ner från spåret.
Vi stod tillsammans under ett träd medan regnet öste ner över Jönköping. Eric ringde sin fru Helene som hämtade oss. Vi frågade tjejen om hon ville följa med för att värma sig och prata vidare. Hon följde med oss.
Hemma hos Eric satt vi länge med te och filtar medan hon sakta berättade om sitt liv. Vi kontaktade en vän som arbetade inom socialtjänsten och hon uppmanade oss att ringa ungdomspsykiatrin. Tjejen ville först inte åka dit, men till slut följde hon med.
När vi kom fram väntade personalen på henne. Vi stod kvar i entrén och såg henne gå iväg tillsammans med en sköterska. Innan vi gick tittade kvinnan i receptionen på oss och sa:
– Ni har räddat den här tjejens liv.
Den kvällen var inte planerad. Vi var bara ute och gick. Men mitt i vardagen fick vi möjlighet att stanna upp för en annan människa.
Det har stannat kvar hos mig hur viktigt det är att våga bry sig. Att inte bara gå förbi när något inte känns rätt. Att våga fråga: “Hur är det?”
För mig blev det också en påminnelse om Guds nåd och om hur vi kan få ledas av den helige Ande i mötet med andra människor.
Tänk att livet med Gud är ett liv där den helige ande är verksam och leder oss.
Vill du be med mig?
Gud, tack för din nåd.
Led mig dit du vill att jag ska gå.
Hjälp mig att se människor jag möter och våga stanna upp.
Amen.
Victor Egerbo,
enhetschef på Erikshjälpens framtidsverkstad