evangeliet
första söndagen efter
trettondedagen
Ordet: markus 1:9-11
Jesu dop
Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes.
När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva.
Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”
Krönika
En droppe i livets älv
Gott nytt år!
Nytt år - nya möjligheter!
Ja.. jo... Men...
Lätt för mig att fylla en sida med hurtiga floskler. Hur kan ett nytt år göra något, för mig, för mina nära, och omvärlden?
Nej inte är det siffror i almanackan som förändrar något. Men våra tankar påverkar oss, våra känslor som i sin tur påverkar handlingar.
Och vi kan påverka tankarna. Till en viss del i alla fall. Fylla på. Fungerar faktiskt. Annars skulle ingen lägga en krona på reklam. Välinvesterade kronor, måste sägas! Kan själv nynna på massvis av reklamjinglar, de kan sin sak! Kanske rätt oskyldigt ibland, men ofta vänder
den sig till vår oro, låga självkänsla, vår rädsla att inte passa in. Då gäller det att boosta sig själv med andra budskap.
När Jesus blev döpt hördes en röst från himlen:
"Du är min älskade, du är min utvalda!".
Det budskapet är till oss alla!
Kanske det också känns som reklam, tomt prat. Jo, jag vet. Inte lätt att bara ta in. Men jag tror det är vad vi ska göra ändå. Försöka ta till oss det. Att vi är älskade, och utvalda.
Ett tips - att delta i ärliga gemenskaper hjälper! Samtalsgrupp, gärna i 12-stegsanda. Tillsammans blir bättre. Det hjälper oss. Tillsammans i ärlighet. Dela det hoppfulla. Typ, det är inte lätt, men nu är jag här, inte bara jag, we are in this together. Och när vi halkar tillbaka i tankar om hopplöshet, får vi tänka, oj! Skit happens! Upp igen!
Och igen...
Och även våra misstag och motgångar behövs. Får oss själva att tänka: "Jo så var det men nu sitter jag här, trots allt". Och för andra att veta, okej, hon har också varit där. En droppe i livets älv har ingen kraft att flyta själv. Det ställs ett krav på varenda droppe: hjälp till att hålla de andra oppe!
Du är min älskade!
Du är min utvalda!
Annika Gran,
Diakon
Trettondag
jul
Ordet: matteus 2:1-12
De österländska stjärntydarna
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem
och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom.
Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas.
De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten:
'Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.'”
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig.
Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.”
Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var.
När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje.
De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.
I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Krönika
En maktgalen barnamördare
Historien bjuder på makthavare med oändlig brutalitet och grymhet. Herodes är en av dem. En maktgalen härskare som lät döda barn för att säkra sin egen position. Kan man bli mer ond? Kan vi se samma brutala ondska idag? Absolut! Den ikläder sig bara andra skepnader.
Vi har definitivt maktgalna ledare idag. Vi ser det i krig och folkmord. Har man bara en tillräckligt ”ond” fiende och ”det goda” på sin sida kan man ta sig rätten att använda vilka metoder som helst. Barnen tar man ingen hänsyn till.
Men ser vi till makthavare i vårt land är de inte bättre. Sverige ser lugnt på när människor/barn systematiskt dödas i Sudan till exempel. Våra investeringar och vår välfärd är viktigare. Svält är en annan produkt av ondska. Torka och missväxt går ofta att förutse men
världen vänder sig bort.
”Det ni har gjort mot en av dessa minsta, det har ni gjort mot mig.”
Vem är ond och vem är god?
Var det lättare att skilja mellan ont och gott förr? Ibland upplever jag det så och att vi idag har mer gråskalor. Ondskan mer inbäddad, mer förtäckt, ofta under godhetens flagg. På sociala media dock är allt mycket enklare. Där är världen mer svart eller vit. Där är det lätt att välja sida, tycka till, fördöma. Vi har lättare att distansera oss samtidigt, och det tycker jag är så intressant, som världen med sina krig och konflikter flyttar in i våra digitala liv och fortsätter där.
Det är så lätt att frånsäga sig ansvaret men jag är ju en del av det som händer runt omkring mig, i världen, i samhället. Kan jag frånsäga mig ansvaret? Allt jag konsumerar, förtär och förbrukar kommer någonstans ifrån. Hur många barn bär jag på mitt samvete genom det jag har på mig, det jag äter, det jag väljer att blunda för? Hur ont är det inte att blunda?
”Det ni har gjort mot en av dessa minsta, det har ni gjort mot mig.”
Att välja det goda.
Maria Magdalena tillskrivs orden att synd inte är ett medfött ont, utan en produkt av okunnighet – av att man vänder sig bort från det goda. Hur kan jag välja det goda? Hur kan jag inte blunda? Kanske börjar det med självrannsakan. Börja med mig och se om mitt hus. Min oärlighet, min själviskhet och mina rädslor.
Jag närmar mig krubban. Knäböjer inför Guden som är som ingen annan gud. En Gud som gör sig liten. Vars rike är tvärtom, där den minsta är den största, den siste den första, den svagaste den starkaste. Vars ljus och kärlek gör mig stum.
Jag ber:
Låt mig vara till nytta för de minsta.
Anna Lavner,
Personlig assistent
söndagen efter
nyår
Ordet: Johannes 2:13-22
Templet rensas
Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem.
I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar.
Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord,
och till dem som sålde duvor sade han: ”Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.”
Och hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: 'Lidelsen för ditt hus skall förtära mig.'
Judarna sade då till honom: ”Vad kan du visa oss för tecken, du som gör så här?”
Jesus svarade: ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.”
Judarna sade: ”I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du skall låta det uppstå igen på tre dagar!”
Men det tempel han talade om var hans kropp.
När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt.
Krönika
Inget höger & vänster på
Jesu tid
”Blanda inte ihop kyrka och politik!”, ”Tänk på att en präst ska tjäna hela sin församling!”, ”Diskriminera inte oliktänkande!”. Förmodligen känner en del läsare igen sägningarna. Kanske har ni blivit tillrättavisade med sådana förmaningar. Kanske har ni använt dem själva. Eller både och. Så har det varit för mig i alla fall.
Dessa härskartekniker används i kyrkliga sammanhang. Om både självkänsla och självförtroende är relativt lågt och om man dessutom lider av tillitsbrist och rädsla för mänskliga (notera mänskliga) auktoriteter så begränsas både ens lärjungaskap och kristna genuinitet - om man låter sig hunsas av dem. Jag tänkte att det är dags att syna dessa härskartekniker.
För över tjugo år sedan var jag aktiv i ett partipolitiskt ungdomsförbund. Det är ingen hemlighet. Den informationen kan man tillförskansa sig via Wikipedia. För några år sedan när jag befann mig i antagningsprocess till att bli prästkandidat i Svenska Kyrkan hade jag flera samtal med personer som tyckte att den bakgrunden var problematisk. För tydlighetens skull var det inte vid den formella antagningskonferensen utan i andra, mer informella, sammanhang.
Det var pannor i djupa väck kring det faktum att jag i min ungdom varit medlem i och företrätt ett ungdomsförbund på vänsterkanten. Hade jag senare, i någon slags offentlighet, "bytt sida” tror jag faktiskt inte det hade problematiserats alls. För det räckte nämligen att skrapa på ytan lite för att förstå att de som ”hade frågor om min bakgrund” själva antingen var politiskt aktiva i partier på högerkanten parallellt med sitt kyrkliga engagemang eller i annat fall var väldigt öppna med sina partipolitiska sympatier.
Hur som helst har jag noterat att det är från samma håll ibland primalskriksliknande protester gör sig gällande om en kyrka som är för ”aktivistisk”. Det kan handla om tillfällen när kyrkans företrädare tar ställning mot ekonomisk ojämlikhet, hur den sekulära staten behandlar flyktingar, det mänskliga våldet på Skapelsen eller såväl sekulär som religiöst motiverad diskriminering av kvinnor och minoriteter.
Den pinsamma paradoxen är att samtidigt ska det inte vara några problem att vifta med förtryckarstaters flaggor, neka kvinnor till vigningstjänster och hbtqi-personer till att ingå äktenskap. Då är det inte politik. Då är det plötsligt kristen teologi och tro.
Så här kommer då lite kristen teologi och tro.
När Jesus välter borden och driver ut månglarna ur templet så gör han det för att han är Gud. Jesus är också tydlig i bland annat Matteusevangliets sjätte kapitel när han säger att man inte kan tjäna både Gud och Mammon. Det överensstämmer väldigt bra med det första budet ”Du ska inte ha några andra Gudar vid sidan av mig” från Andra Mosebok. Jesus tid på jorden sker i en judisk kontext. I brevlitteraturen efter evangelierna när Jesusfolket alltmer formeras till det vi människor valt att kalla för en egen religion så fortsätter emellertid denna tydliga förkunnelse. ”Mina barn, var på er vakt mot avgudarna” är till exempel de avslutande orden i Första Johannesbrevet.
Så med det sagt. Det handlar inte om höger eller vänster. Det fanns inget politiskt höger eller vänster under den tid då evangelierna utspelade sig. Det handlar om lärjungaskap. Jesus ställer sig gång efter annan på fattiga, fängslade och förtrycktas sida. Inte som någon politisk ledare utan som Gud själv. Samtidigt som han gång efter annan uppmanar de materiellt välbeställda att göra sig av med sina rikedomar och i stället tjäna Honom. Det är både ett budskap och rent ut sagt levnadsregler som gäller oss kristna även idag.
Den österbottniske väckelsepredikanten Frank Mangs säger i en gammal predikan att synd i första hand är motstånd mot Gud. Det vill säga att inte släppa in Gud i alla sina angelägenheter. ”Det finns dem som aldrig skulle dricka ett glas sprit. Men de är fulla av bitterhet och vrånghet”, säger han.
Det är frestande att tillskriva andra bitterhet och vrånghet. Jag själv är ju en sådan som inte dricker någon sprit. Men jag tänker att för att en fullständig överlåtelse ska kunna ske behövs sådant som skymmer sikten för lärjungaskapet och korset rensas bort och drivas ut.
Det är varken bögar, brudar eller blattar som Jesus jagade i väg med en piska. Det är i alla fall inte så jag läser Bibeln och tolkar Jesus när han driver ut Mammons hantlangare ur templet.
Och just det. För övrigt är jag av den uppfattningen att präster och diakoner inte ska vara medlemmar eller företräda politiska partier. Inte ens som ersättare i tekniska nämnden i Knäckebrödhult eller som politiskt tillsatta nämndemän i någon domstol någonstans.
Så var det sagt.
Alex Bengtsson,
Prästkandidat
Nyårsdagen
Ordet: Johannes 2:23-25
Templet rensas
… Medan han var i Jerusalem under påskhögtiden kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde.
Men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem, eftersom han kände dem alla
och inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste av sig själv vad som fanns i människan.
Krönika
Nyårslöftets inneboende självhat
“The same procedure as last year Miss Sophie?” frågar den trogna butlern James den jubilerande Miss Sophie, i Freddy Frintons nyårsklassiker Grevinnan och betjänten.
“The same procedure as every year James”, svarar Miss Sophie och stackars James får axla rollerna av Miss Sophies bortgångna vänner utöver hans vanliga jobb. Sketchens running gag är James ständiga kamp mot tigerpälsen som pryder Miss Sophies matsalsgolv, och ju längre in i middagen de kommer desto värre snubblar James över tigerns huvud.
Innan varje rätt ska serveras frågar James åter om det verkligen ska vara samma procedur som året innan och Miss Sophie bekräftar att det minsann ska vara samma procedur som varje år.
Visst kan man tycka att Miss Sophie är lite pedant och oschysst som insisterar på samma procedur år efter år, men har inte vi också våra egna procedurer och traditioner som vi håller fast vid utan att egentligen veta varför? Nyårslöften till exempel. Hur kul låter det egentligen att så fort den sista krevaden bleknat på natthimlen klura ut något man verkligen hatat med sig själv det gångna året? Du tränar för lite, du pluggar för lite, du kollar för mycket på mobilen. Listan fortsätter och fortsätter. Redan några minuter in i det nya året börjar vi skådespela och bli personer vi inte är, vissa Admiral von Schneider eller Mr Winterbottom och andra blir stjärnkockar, bodybuilders eller digitala detoxers. Nyårslöftets inneboende självhat når sin kulmen när vi en bit in på året märker att vårt gamla liv var bekvämare.
Nyårsdagens evangelietext ger en känga till alla oss som försöker lura andra men framför allt oss själva med nyårslöften. Jesus “visste av sig själv vad som fanns i människan”, vem är det som vi då försöker lura? Tänk att någon som vet allt det som finns i oss: hur mycket vi kollar på telefonen, hur mycket skräpmat vi äter, hur ofta vi hellre tar sovmorgon än att gå till kyrkan och så vidare, tänk att denne ändå älskar oss.
Men det betyder inte att nyårslöftet i sig är något vi bör upphöra med, enbart de grundade i självhat, för de har korta ben. Om Jesus som känner oss alla ändå älskar oss borde inte vi också kunna göra det? Ta butlern James som exempel: han går verkligen all-in för Miss Sophie, men varför? Inte är det av självhat, utan snarare av kärlek till Miss Sophie.
Nyårsdagen ska inte ses som en dag där vi vaknar upp som bättre människor utan dagen då en förändringsprocess med utgångspunkt i kärlek till oss själva och andra inleds och förändrar oss över tid.
Gott nytt år!
Jannis Traulsen,
Prästkandidat
söndagen efter
jul
Ordet: matteus 18:1-5
Vem är störst i himmelriket?
Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?”
Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem
och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.
De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.
Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Krönika
Blodpudding på nyårsmenyn
Barnen är hämtade på skolan. På väg hem i bilen: Lärde ni er något i dag? Vad var det för mat?
Inget svar som vanligt. Och jag vet ju varför, jag ställer rationella vuxenfrågor, de snappas inte upp på barnens radar. Det är som brus.
Hur var det nu igen? I den där BVC-podden? Man skulle ställa frågan på ett speciellt pedagogiskt sätt… “Pappa, idag hittade vi guld i bäcken. Alltså, riktigt guld!”
Vem är störst i himmelriket? Frågan är kanske lika plump som mina i bilen. Inte bara felformulerad. Lärjungarna har nog inte förstått vad Guds rike handlar om. Jesus har försökt belysa på olika sätt. Inte bara en fysisk plats att peka på här och nu. Kanske snarare ett tillstånd att träda in i. Guds dröm för världen. En dröm vi alla kan få dela och redan delta i. Delvis en närvaro att uppleva här och nu, samtidigt en dragningskraft mot dess fulla framtid.
Parkerar bilen. Börjar fundera på om det finns lingonsylt till blodpuddingen hemma.
“Pappa, kan du bära mig?” Nej, jag har för många saker att bära, du måste gå själv. Barnen kliver ut, skoldagens nya teckningsalster blåser ut på uppfarten. De tittar på varandra och på en alldeles given men samtidigt helt outtalad signal är tävlingen tydligen igång.
Vem är störst i himmelriket? Omvänd er, svarar Jesus. I just denna perikop används inte ordet metanoia - förändra ert sinne. Utan strephō - vänd om, byt riktning. U-sväng. Störst? Ni är helt fel ute. Läser kartan upp och ner. Vänd på allt! Jesus försöker ge dem nya förutsättningar att navigera bättre. Genom att lyfta fram ett litet barn? I antikens värld var barn väldigt sårbara och helt beroende. Utan status, utan röst, längst ner i hedersordningen. Snudd på chockerande. Bli som dem?
Smågruset smattrar och skvätter. Det tjoas och hetsas, hejas och klagas, uppför hela grusgången, förbi den tvära vänsterkurvan med den undernärda pionen. Upp på verandan, axel mot axel och då får kaxige lillebror någon slags superkraft och genar förbi storebror, flyger fram till dörrhandtaget och utbrister nöjt “Jag vann! Guldmedalj!”
Vem är störst i himmelriket? Jesus kanske suckar tålmodigt: Ni fokuserar på positioner, men i Guds rike är ordningen omvänd. Den med stor makt ska tjäna. De utsatta och små ska lyftas upp. Hjärtat ska inte bulta av din prestation att nå fram först, utan slå i takt med den som inte nådde fram alls. Att ta emot den som inget har är att ta emot Jesus själv.
Lillebror tittar tillbaka sådär odrägligt nöjt när storebror vädjar desperat: “Du öppnade ju dörren igår, det är faktiskt min tur.” Tiden stannar. Jag ser scenen spelas upp i repris från tidigare. Lillebror kan vara just lillebror och sätta sig på tvären. Hävda sin rätt. Han vann ju.
“Ja, just det. Du kan få öppna. Om… jag får vara katt och du är min ägare som just skulle släppa in mig.” Båda går in nöjda, släpper alla kläder i en hög mitt i hallen och fortsätter leken.
Vem är störst i himmelriket? Barn tävlar, men på ett helt annat sätt än vuxna. För oss är det ofta kopplat till prestation och placering. För barnen är det i lek. Att “bli som barn” kan också vara en inbjudan att skifta perspektiv. Att sluta se världen som en karriärsstege och börja se den som Guds dröm att gemensamt delta i. En lek. En dans. Kasta kartan och utforska med helt nya ögon.
Jag hör Jesus uppmana oss: Föreställ er att ni såg på världen genom barnets ögon. Hur skulle den se ut? Förtrollad. Full av potential. Lekfull. Vacker. Gränslös. För ett barn är en kartong ett slott. För ett barn skogen full av guld. För ett barn kan blodpudding vara en nyårssupé. Det är förmågan att se
potentialen i det som är. En vardag full av hopp och förundran.
Gud, öppna mitt hjärta och mina ögon. Amen.
Simon Sjörén,
Kommunikatör
juldagen
Ordet: matteus 10:32-39
Bekännelse & förnekelse
Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen.
Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen.
Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.
Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor,
och mannens husfolk skall bli hans fiender.
Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.
Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig.
Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.
Krönika
En kopp kaffe i Örebro
Ingår det i prästens uppgift att ibland slå på kaffebryggaren på jobbet?
Ja, det är väl ganska självklart kan tyckas. Men det finns präster som aldrig skulle komma på tanken att fixa kaffet till kollegorna. Så har det i alla fall sagts mig. Kanske är det ont förtal?
Vad spelar det för roll? Det är en rätt perifer fråga i en tid när kyrkan kämpar med skogsbruket, prästbrist, utmaningen med digitala spellistor vid begravningar och ett kyrkomöte som vill tvinga alla till rättning i äktenskapsledet. Vem bryr sig om kaffet?!
För övrigt bör vi lämna allt tjafs – om både högt och lågt – och se att Guds rike är nära. Inte “nära” som i en tid som snart kommer, utan “nära” som i närhet. Det kan vara lite svårt att se när man dagligen vadar fram i ett träsk av världens samlade dåliga nyheter. Men bara vi vänder oss om så är kärleken där. Nära. Närvarande.
Det finns människor som ser Guds rike tydligt för sig. Några har det kostat livet. Idag på Annandagen, Den helige Stefanos dag, minns och hedrar vi dem.
Det är lätt hänt att sätta martyrer på piedestal, för att de framstår som så modiga. Tanken på dem väcker frågan: Förväntas alla kristna vara beredda på samma öde? Känslan av att det krävs något alldeles extra av en lärjunge stärks av den radikala tonen i dagens evangelietext. Jesus säger: Om du
klamrar dig fast vid ditt liv ska du mista det.
De flesta kristna svenskar prövas inte i sin tro på det brutala sättet. Få av oss möter en uppretad folkmassa som vill stena oss (Stefanos öde). Det är snarare själva klamrandet vid livet som blir döden för oss. I alla fall om vi är väldigt bestämda på hur livet ska se ut.
Hur släpper man taget? Hur dör man från sitt liv utan att det är i bokstavlig mening? Det kan se olika ut. Och det behöver delvis inte vara så komplicerat.
Nyligen hälsade jag på i Längbro församling i Örebro, där jag ska börja jobba efter prästvigningen i juni. Där är det högt i tak på flera sätt. Församlingsherden sa ungefär så här om arbetslaget: “Ingen här är rädd för att gå utanför sina gränser, att hjälpa till med det som egentligen är någon annans uppgift.” I mina öron betyder det att inte klamra sig fast vid en given roll, att inte bevaka en position.
De senaste veckorna har jag haft anledning att prata med diakoner runt om i landet, från Luleå till Visby. Jag skriver artiklar för websidan Utforska diakoni och intervjuar diakoner om olika koncept som de jobbar med, till exempel för att stödja människor att komma ur spelmissbruk, hålla sig nyktra, bryta ensamhet, överleva sorger och förluster
och att hjälpa unga människor att nå psykiskt välbefinnande.
Diakonalt arbete är inget nytt. Det har världen mött allt sedan den barmhärtige
samariern satt av sin åsna och förbarmade sig över en stackare i diket. Tack och lov är det inte enbart vigda diakoner som får och kan jobba konkret med att hjälpa sin nästa.
Guds rike är nära. Släpp taget om ditt ego, vänd dig om. Och starta kaffebryggaren.
Miriam Arrebäck,
Prästkandidat
juldagen
Ordet: lukas 2:1-20
Jesu födelse
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.
Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.
Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.
Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem,
för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda,
och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten.
Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran.
Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.
I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.
Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban.
När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn.
Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade.
Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.
Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.
Krönika
Den gudomlige avväpnar oss
Få individer under 1900-talet har förött kyrkan i så stor grad och har skapat mer
martyrer än den avhoppade teologistudenten Josef Stalin. Det berättas att han bakom sitt arbetsrum hade ett eget kabinett där Jungfrun av Vladimir förvarades. Det är en 1100-tals ikon med ett mycket känt bysantiskt motiv. Maria håller den lille Jesus
i famnen och de lutar kinderna mot varandra. Ibland kallas den ömhetens ikon – för de två, mamman och barnet utstrålar just det – stor ömhet.
Stalin, vars namn betyder ”Man av stål”, ska ha dragit sig tillbaka till ikonen medan den tyska armén närmade sig Moskvas förorter i adventstid 1941. I tysthet betraktade han urbilden av ömhet. Något mer välbelagt är att Stalin lät flyga Jungfrun av Vladimir över huvudstaden under stridens mest kritiska skede. Kanske för att ge stadens invånare hopp, kanske för att denne massmördare av absurda mått ändå hoppades på att Modern och Barnet, Ömheten själv, skulle vända lyckan. Att de i sin stora ömhet ville förbarma sig.
Själva ordet ömhet på svenska kommer från germanska och betecknar svaghet
eller skröplighet. I Sverige fick ordet en betydelse av ömhjärtad, någon med ett
känsligt hjärta. Medlidande, känslighet, varsamhet och aktsamhet, var betydelser
som kom att förknippas med begreppet. Något skört, kanske bräckligt dröjer kvar i förståelsen.
Att hålla i ett nyfött barn, en varelse helt utlämnad åt oss, bräckligt och hjälplöst, men ett livets mirakel, fyller oss med bävan. Man håller nästan andan. Händerna känns som om de suttit på en grov smed. Tänk om man gör fel, fumlar och rör till det?
Allt är obegripligt utfört i miniatyr, nytt och oförstört. Det lilla, nya livet skakar oss in i hjärteroten. Hur ska man ens räcka till? Alldeles förutsättningslöst, utan förbehåll
kopplas våra urinstinkter på och vi är beredda att skydda, ja, offra allt, för detta mirakel. Vi blir helt ömhjärtade.
När Gud, som i sig för oss är en obegriplighet, bortom alltings början och slut, bortom fysiken och matematiken, urkällan till varat, väljer att göra sin entré på planeten Tellus så gör han det som det sköraste vi kan tänka – ett spädbarn. Detta barn sluts i mammans famn, vilar sin kind mot hennes och Marias hjärta måste bäva
– hon anar vad det är hon lägger till sitt bröst. Det är det största av allt inneslutet i det minsta av allt.
Hon, Josef, herdarna, de vise männen, alla, gör det som människor i alla tider gjort med spädbarn – öppnar sitt hjärta utan förbehåll och tar emot det helt utan restriktioner.
Den gudomlige avväpnar oss i alla charader, choser, beteenden och prestige, rädslor, felläkta sår och bitterheter och landar rakt in vårt ömma, varma hjärta. Vi behöver inte förstå detta eller barnet, bara acceptera och ta emot – precis som vi
alltid bemöter ett spädbarn.
Jag tänder ett ljus denna juldagsmorgon vid min solblekta kopia av jungfrun av
Vladimir. Hon som gjorde urbilden av råhet, Stalin, förundrad. Här finns bara ömhet och varsamhet. Där är inga läror än, inga bud, inga komplexa organisationer satta att förvalta barnets arv - bara närhet. Gud lär oss i julnatten att älska utan restriktion och ömt vårda det vi satts att bära. Att bära det gudomliga, men också våra egna liv, våra egna varelser, de människor vi möter och den värld vi står i med den ömhet som möter oss på juldagens morgon. Som om allt detta, du och jag, är det sköraste men mest underbart vackra just denna morgon kan uppvisa. Kind emot kind möter vi Juldagen 2025!
En God och Ömhjärtad jul tillönskas Er alla!
Johannes Källström,
Prästkandidat
julnatten
Ordet: lukas 2:1-20
Jesu födelse
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.
Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.
Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.
Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem,
för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda,
och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten.
Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran.
Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.
I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.
Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban.
När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn.
Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade.
Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.
Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.
Krönika
Vår lilla, lilla Gud
Flera år på rad jobbade jag som vaktmästare på julafton i Mälarhöjdens kyrka. För er som aldrig varit där kan jag berätta att den ligger uppe på en höjd så att man får sträva uppför en lång backe för att komma dit. Den invigdes 1929, bekostad av en insamling av grannarna i området. Dekorationen är därefter. Grannarna hade råd med en kyrka, men det är ingen katedral. Vitputsat tegel. Inga stora eleganta fönster i kyrksalen förutom ett litet runt färgat fönster ovanför koret. Men kyrkan är en plats som behållit sin prägel som Mälarhöjdsbornas egen kyrka, med välbesökt julspel och midnattsmässa varje julafton. Och dit upp strävade jag flera julaftnar, både dag- och nattetid, för att fira vår lilla, lilla Gud.
För mig är julen det vackraste med kristendomen. Vår Gud är ingen Gud bortom oss, utan valde själv att stiga ner till jorden, leva ett liv som vi. Och det är ingen Gud som kommer hit som en färdig vuxen med övernaturliga gudomliga egenskaper eller någon mäktig kung. Det är en Gud som väljer att bli född som fattig snickarpojke.
Jesus föds och läggs i en krubba, en hållare för djurens föda. Det står inget i Bibeln om något skyddande stall, det är ett senare påhitt. Själv födde jag min dotter på Södersjukhuset i Stockholm, assisterad av en utbildad barnmorska. Maria föder vår Gud mitt på natten under bar himmel med sin man som enda hjälp.
I Markusevangeliet kapitel 10 verserna 13-16 läser vi: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” En klok person gav mig en gång tolkningsförslaget att texten inte behöver betyda att jag själv ska bli som ett barn, att jag ta emot Gud rike som om jag vore ett barn. Texten kan även kan tolkas som att uppmaningen är att ta emot Guds rike som jag tar emot ett barn, det vill säga med samma försiktighet och vördnad som jag tar emot ett nyfött barn i mina armar. Maria och Josef tar emot vår Gud, Jesus Kristus, när han läggs i krubban natten till juldagen.
Den lilla, lilla Guden firar och följer vi.
Jag brukade lyssna på Dolly Parton och Jussi Björling de där jularna när jag gick upp på berget. Dollys karismatiska ”Go tell it on the mountain, that Jesus Christ is born.” Jussis vördnadsfyllda sång om den ”helga natt, o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned.”
Och hur vi strävar efter att tillsammans fira denna vår Gud, stärka varandra för att följa honom, var och en efter vår förmåga, utifrån var vi befinner oss. Samlar in pengar. Bygger kyrkor. Strävar uppför backar. Dag efter dag, år efter år.
För det är något med att vara människa som är viktigt. Vi vet inte vad det är. Men jag tror att det har med möjligheten att skapa godhet att göra. Och att den möjligheten är helt beroende av det lilla, det sårbara, vår utlämnadhet till varandra. Att vi alla på vissa sätt ligger där hjälplösa i våra krubbor under bar himmel inför vår belägenhet i existensen. Att vi alla på vissa sätt är Marior och Josefar inför varandra, får ta emot varandra som Maria och Josef tar emot Jesus den där natten. Och att Gud är en av oss. Både den stora, allsmäktiga som tar emot och bär oss. Och den lilla, lilla hjälplösa bebisen i en krubba under stjärnhimlen.
Amen.
Anna Morvall,
Sjuksköterska
fjärde söndagen I
advent
Ordet: lukas 1:39-45
Budskapet till Maria om Jesu födelse
Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd;
hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet.
När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande.
Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.
Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig?
När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.
Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”
Krönika
För-ödmjukelse & glädjesparkar
Det är fjärde söndagen i advent och vi står på tröskeln till jul. Det är bara några få dagar kvar.
När jag skriver den här texten sitter jag vid ett fönster och blickar ut över en, minst sagt, grådaskig värld utanför. Hur länge har det inte varit så här nu? Några ynka plusgrader, en ogenomträngligt cementfärgad himmel, och den där fuktiga känslan i luften som säger en att: ”När som helst, lilla vän, kommer nästa skur, så var beredd med galon och Gore-Tex!”. Jag kan ärligt talat inte minnas sist jag såg solen… Syster Sol, är du kvar? Herre, förbarma dig! Är det verkligen rätt, det här? Ska det inte vara knädjup, gnistrande snö och gläns över sjö och strand, så här i advents- och jultid? Det här vädret är ju förödmjukande!
Kanske är det gott att ibland bli lite för-ödmjukad. Om något, så är det väl precis det som julen handlar om? Ödmjukhet. Det kan vara svårt att tro när många av oss är så vana vid svulstiga, påkostade julfiranden. Varje år talar vi om våra överdrivna julförväntningar; om julstressen och alla göromål; om köphetsen, som knappt hunnit hämta andan efter ”black week” (”black month”?) innan nästa realisation står till vår tjänst. Och varje gång står evangeliet där i sin ödmjuka skrud, som den bjärtaste av kontraster.
Vad är inkarnationens mysterium, julens kärnbudskap, om inte ett ödmjukhetens tecken? I Jesus Kristus utlämnade sig Gud åt mänskliga villkor, levde som en fattig man i en okänd och bortglömd by, bekymrade sig för vardagens alla frågor, intog den nedersta platsen och gick smärtornas väg. Allt för vår skull. Gud kan känna med oss, därför att han har prövats på alla sätt och varit som vi (Heb 4.15). Jag menar, titta bara på krubban! Vad är det, om inte de ödmjukas julsamling?
Eller tänk på Maria, hon som brukar kallas just för mater humilitas [sv. ”ödmjukhetens moder”]. Hon som trots förskräckelsen och rädslan inför ängeln Gabriels besök gör sig till ett redskap i kärlekens tjänst. Hon som är beredd att offra sig för alla andra, men samtidigt ser sig själv som Herrens ringa tjänarinna. Maria, vars ödmjuka ’Ja’ är början för hela den kristna tron. Som Moder Theresa sade: No Mary, No Jesus – Know Mary, Know Jesus.
Och är det inte prov på ödmjukhet som vi läser om i söndagens evangelium, i det fantastiska mötet mellan de två mödrarna Elisabet och Maria? Elisabet har just fått hela sin värld vänd upp och ner. Elisabet, som varit barnlös hela sitt liv, blir gravid på ålderns höst. Och inte med vilket barn som helst, inte! Nej det här barnet, Johannes döparen, kommer få en mycket viktig roll i historien och många kommer att glädja sig över hans födelse (Luk 1:14).
Elisabet måste ju ha varit alldeles till sig av glädje när Maria kommer på besök där i Juda bergsbygd. Ni vet den där känslan, när man bär på goda nyheter och bara måste få berätta det för någon annan? Säkert kände hon så. Men ändå är det inte henne besöket kommer att handla om. Elisabet förstår att det som skett med Maria, det är ännu större. I all ödmjukhet är det Elisabet som bugar sig inför den mycket yngre Maria. Ja, till och med lilla Johannes i Elisabets mage vet att den som kommer efter honom är större. Det som hänt Maria – ja, det är sannerligen värt en glädjespark!
Det är fjärde söndagen i advent och vi står på tröskeln till jul. Det är bara några få dagar kvar. Från tröskeln till hemmet i Juda bergsbygd ser vi ödmjukhet. Från tröskeln till krubban ser vi ödmjukhet. Men från tröskeln till ditt eget hjärtas inre rum, vad ser du då?
Med önskan om en glad fjärde advent och bara (öd)mjuka klappar under granen!
…och gärna lite mer vintrigt väder, trots allt.
Gustav Fant,
prästkandidat Uppsala stift
tredje söndagen I
advent
Ordet: lukas 3:1-15
Johannes döparen
Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene,
och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen.
Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop,
som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:
En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning.
När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden?
Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.”
Folket frågade honom: ”Vad skall vi då göra?”
Han svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.”
Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?”
Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.”
Och när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.”
Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias.
Krönika
Allt eller inget
Jag ska vara ärlig, den här krönikan var inte helt lätt att få klar i tid. Inte nu i advent, när det är så mycket annat som händer.
Det är få saker som stressar så mycket som julen. Det faktum att advent är en fastetid har vi tagit på ett kanske lite för stort allvar (och helt missförstått!). Vi ska förbereda oss inför att Gud möter oss, att Jesus kommer till dig och mig, så vi måste hinna köpa alla julklappar, baka, städa, skicka julkort och samtidigt förmå vara en normalfungerande person. Det är mycket begärt, och tid till egen förberedelse för det stora miraklet finns det definitivt inte! Marta skulle vara nöjd med oss, så som vi håller på.
Det är allt eller inget som gäller, julen måste bli perfekt. Och så är det väl inte bara med julen? Jag tänker på det mönster som ofta finns hos barn (inklusive mig själv), om hur det alltid var allt eller inget. Alla lekar var på liv och död, antingen var allt toppen eller så var det den sämsta dagen någonsin. Efter att ha gått en vecka på handboll visste jag att jag skulle bli handbollsproffs, att livet skulle ta en annan riktning fanns inte på kartan. Det var allt eller inget. Antingen är man bäst, eller så kan man lika gärna göra något annat.
Det här är ett beteende man kan se tillbaka på och skratta åt, men visst försvinner det inte bara för att vi växer upp? Det får inte finnas några sprickor och skavanker. Du är vad du gör och blir bedömd därefter. Det är en betungande insikt och reaktionen blir ofta att man kröker sig inåt. Jag upplever att barnets stora vilja och glöd för att lyckas tenderar att ersättas med en rädsla för att misslyckas. För vad händer när vi misslyckas?
Jag tänker på ett samtal med en vän för någon vecka sen där vi beklagade oss över den förda klimatpolitiken, men hur samtalet utvecklades till att handla om att det känns som att vi är väldigt passiva idag. ”Det är ingen som ordentligt brinner för något”, sa vi. Någon som med själ och hjärta outtröttligt verkar för det goda. För några år sedan upplevde vi att tongången var en annan. Då brann det av klimatkamp, nu orkar man knappt källsortera längre. Ett misslyckande som lett till en hopplöshet. Ett allt eller inget som blivit till ett inget.
Folket frågar Johannes vad de ska göra. De vill döpas, de vill bana väg för Herren, de vill följa Johannes. Men måste man göra något mer? Det är som att Johannes i sitt svar gör en tidsresa. Han förflyttar sig till oss och talar direkt till oss. Till oss som lever i passivitetens tidsålder. Som inte brinner för något eftersom det ändå inte tjänar något till. Som är rädda att misslyckas. Till oss säger han: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt”. Har du att avvara, dela med dig.
Det är den totala motsatsen till allt eller inget, det är en ”gör det du kan”-mentalitet. Inget drastiskt, men idag oväntat radikalt. Tanken att du har något att bidra med i den här världen, du kan göra den lite bättre. Källsortera i alla fall. Dela med dig. Och jag tänker på julstressen inför den perfekta julen. Den kanske inte behöver bli helt perfekt i år heller? Kanske behöver inget bli perfekt, egentligen. Kanske finns det andra saker att göra? Som att för en liten stund ta och förbereda mig själv, för han som kommer, till mig. Han som Johannes pekar mot och förbereder folket för. Hur kan jag bana väg för honom?
Albin Hedenstedt,
prästkandidat Stockholms stift
andra söndagen I
advent
Ordet: markus 1:14-15
Jesus uppträder i Galileen
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap
och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”
Krönika
I väntan på läkarens ankomst
Ortopedakuten i adventstider. Jag och många med mig sitter i korridoren och väntar på läkaren som ska ge sitt utlåtande över våra röntgenbilder och buckliga kroppsdelar. Vi är tålmodiga. Vi väntar på vår tur.
Här sitter vi som bokstavligt fallit, ramlat, stött i hårda kanter, rasat, slagit oss. Jag skulle sätta upp en ljusslinga i all hast i fönstret. Det gick inte som tänkt och nu sitter jag här. Tålmodigt. I väntan. På läkarens ankomst. Det värker i foten.
Under tiden läser jag evangelietexten för andra advent. Den är hämtad ur Markusevangeliet kapitel 1, vers 14-15. När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap
och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”.
Många tror felaktigt att advent betyder “väntan”. I själva verket betyder det “ankomst”. Men adventstiden handlar också om att vänta - vänta på att Jesus ska komma till oss. Samtidigt är han redan här mitt ibland oss. Också hos oss som väntar i den dystra men funktionella korridoren.
I evangelietexten sitter Johannes bakom lås och bom för att han talade högt och utan tvekan om att Guds son fanns mitt ibland oss. Som en människa bland människor. Johannes är rebellen som gick före. Avantgardet liksom. Jesus manar oss i sin tur att omvända oss. Det är ont om tid. Nu är inte läge att tveka. Guds rike är nära. Jesus är rätt rastlös, otålig. Han vill inte att vi ska vänta. Tiden är knapp.
Jag ser mig omkring i sjukhuskorridoren. Någon läser, en tittar håglöst ut genom fönstret. De flesta tittar liksom jag själv ner i någon form av skärm. Vad ska vi annars göra av vår väntan? Utanför är det gråare än grått. Våra spruckna kroppar värker och jag orkar inte med ännu ett klämkäckt inlägg om lussekatter, familjemys eller adventsluckor som ska öppnas. När blev adventstider en sträcka av presentationer? Tänk om vi istället kunde känna in evangelietexten och leva den. Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.
Väntan har med tid att göra. I grekiskan finns åtminstone tre olika ord för tid: aioon som betyder evighet. Kronos handlar om något som händer i en viss ordning. Kairos i sin tur betyder ögonblick men också Guds tid. Jesus syftar på det. Omvänd er och tro på det glada budskapet. Nu är Guds tid. Väntan är över. Folket däremot trodde att de skulle få höra och möta ytterligare en dryg, korrumperad, maktfullkomlig viktigpetter. Jag förstår dem. Till slut orkar man inte lyssna mer.
Men Jesus berättar om Guds rike som är något annat. Han är en annorlunda kung som kommer till oss. Det är ingen hög och upphöjd konung utan en folkets man som delar deras villkor och premisser. Han lever som han lär. Han lyfter att Guds rike är inom var och en av oss. Han uppmanar oss att vi ska älska våra medmänniskor precis lika mycket som oss själva. Det betyder att vi bär Guds rike med oss dit vi går. I fotbollslaget, på föräldramötet, i kommentarsfältet på X, på bussen, hemma och i kyrkan. Det betyder att vi får föra med oss nåd och förlåtelse till dem vi har runt omkring oss och också oss själva. Vi får förmedla Guds kärlek till människor vi möter. Gud är mitt ibland oss. Guds kärlek möter oss på de mest oväntade sätt. Också när vi fallit efter att ha stressat försökt sätta upp en ljusslinga.
Det går några timmar där på ortopeden. Jag tittar mig omkring och möter en ung tjejs blick. Hennes kryckor ligger på golvet. Vi ler och önskar varandra glad första advent. Trots allt. För det är det vi ska göra. Se varandra och önska den andre allt gott.
Till slut kommer läkaren med sitt utlåtande. En liten spricka i foten. Ordinering: vila och rejäla skor. Det kommer att gå över. Advent betyder ankomst. Tack Jesus för att du kom till oss och att din kärlek befriar och helar.
Ylva Larsdotter,
prästkandidat Uppsala stift
första söndagen I
advent
Ordet: matteus 21:1-9
Intåget i Jerusalem
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem:
”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem.
Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.”
Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas:
'Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.'
Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem.
De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.
Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen.
Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: 'Hosianna' Davids son! 'Välsignad är han som kommer i Herrens namn.' Hosianna i höjden!
Krönika
Tro, hopp och dunderhonung
Det är något särskilt med tiden precis före jul. Luften fylls av förväntan, men också av en sorts stress som hänger i kulisserna: listor som ska bockas av, paket som ska köpas, kalenderdagar som fylls snabbare än vi själva hinner med.
Vi lever i ett samhälle som viskar att vi behöver mer, snabbare, större och dyrare...men advent bjuder oss att gå åt motsatt håll, att sakta ner och hitta tillbaka till det vi verkligen behöver.
Advent betyder Herrens ankomst. Det är en tid för att sakta ner, inte skynda på. En tid för att göra plats, inte fylla på. En tid att urskilja det verkliga behovet från det utbud som konstant läggs framför oss. Kanske är det därför Matteus väljer att börja sitt evangelium med en släkttavla, med namn efter namn som bär sin historia. Det är som om texten själv vill säga: Guds rike börjar inte med glitter, utan med människor. Vanliga, trasiga, älskade människor.
Det får mig att tänka på något så oväntat som Bamse. Den där starka björnen som äter dunderhonung för att orka det goda. Jag brukar ibland tänka att min kristna tro är min dunderhonung, inte för att jag blir stark i världens mening, inte för att jag får mer kontroll, makt eller bättre svar, utan för att tron ger kraft att leva med mjukhet i ödmjukhet. Den ger styrka att våga vara människa.
Och Bamse säger något mer, något som smakar av evangeliet: ”Den som är stark måste också vara extra snäll.”
I en tid där makt ofta förväxlas med att dominera, vinna och synas mest, påminner advent oss om en annan sorts styrka. En styrka som kliver av tronen och föds i ett stall. En styrka som inte räds ödmjukhet. En styrka som inte bygger hierarkier utan gemenskap.
Jesu rike vänder på perspektiven:
– Där är den stark som orkar dela med sig.
– Där är den rik som nöjer sig med det nödvändiga.
– Där är den mäktig som använder sin kraft till att lyfta andra.
Mitt i julstress och konsumtionshets hör jag därför advents milda röst: ”Sakta ner...andas...titta dig omkring. Du behöver inte allt...men du behöver någon.” Och kanske är det just det miraklet vi får tro på i advent. Inte bara att Gud en gång skapade världen, utan att Guds rike fortsätter växa i det lilla, det vänliga och det enkla. Det växer varje gång vi väljer omtanke före överflöd, varje gång vi låter dunderhonungen vare sig vi kallar den tro, hopp eller kärlek, göra oss lite starkare och som Bamse skulle säga, lite snällare.
Advent är början på något nytt. Ett nytt kyrkoår. En ny riktning. Ett nytt sätt att leva i den värld som så lätt stressar oss bort från det som egentligen betyder något.
Kanske är det just nu, i denna tid, som vi mest behöver höra att styrka inte är att orka allt, utan att våga vara ödmjuk, tacksam och närvarande.
Catharina Lundqvist,
prästkandidat Uppsala stift
domssöndagen
Ordet: johannes 5:22-30
Vad Fadern gör, det gör också Sonen
Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen,
för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.
Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.
Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv.
Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv,
och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen.
Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst
och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen.
Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.
Krönika
Hoppets söndag
Få söndagar har så många texter fyllda av hopp som Domsöndagen. Jesajatexten i första årgången: ”Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord…”. Dagens episteltext, i andra årgången, från Uppenbarelseboken: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem… han skall torka alla tårar från deras ögon...”. Och evangelietexten från Johannes: ”Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem…”.
Debbie Weissman, som snart fyller 80, är en modernt ortodox judinna. I tjugoårsåldern flyttade hon från USA till Israel, utbildade sig till judisk utbildare och har ägnat en stor del av sitt liv åt religionsdialog och möten över religionsgränser, först med kristna, sedan också med muslimer och andra, i Israel, Palestina och på många andra ställen. Jag har träffat henne i Jerusalem, i Budapest och i Söderköping. Dialogen har blivit hennes livskallelse.
Häromåret gav hon ut sina memoarer. Boken heter ”Memoirs of a Hopeful Pessimist”. ”En hoppfull pessimists memoarer”. Jag älskar den titeln. Det är något annat att vara en hoppfull pessimist än en ”äh, det ordnar sig”-optimist. Boken har också en undertitel: ”A life of activism through dialogue”. ”Ett liv av aktivism genom dialog.”
Hon beskriver sin djupa oro över hur rasismen blir alltmer normaliserad, på olika håll i världen. Men det här är också så viktigt för henne: ”Jag har levt tillräckligt länge för att veta att saker kan förändras, ibland oväntat, och att situationer sällan förblir statiska, på gott och på ont”. Som Berlinmurens fall, en novemberkväll för 36 år sedan.
Debbie skriver: ”Många säger att visdomens kärna är vetskapen om att ’det här ska också gå över’. Om fler unga människor insåg det, skulle det kanske finnas mindre av självmord bland tonåringar”. ”Gud är”, fortsätter hon, ”överraskningarnas Gud”. Och Debbie citerar en gammal vän till henne, den förre palestinske evangelisk-lutherske biskopen Munib Younan, hur han brukar säga att ”Så länge du tror på en levande Gud, måste du ha hopp”.
Ett trotsigt hopp om att när livet är förjälvligt så behöver det inte alltid vara så. Och om att det lilla jag kan göra kan ha betydelse. På något sätt. Trots allt. Trotsandes allt. Med Guds hjälp. Det är vackert så.
Peter Lööv Roos,
Präst och samordnare för interreligiösa frågor Kyrkokansliet i Uppsala
söndagen före
domssöndagen
Ordet: Lukas 12:35-40
Tjänaren som är beredd
Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande.
Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten.
Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.
Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare — saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda.
Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset.
Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”
Krönika
Ready. Set. Go!
Gör er beredda för snart händer det!
Men vad är det som ska hända egentligen? Vad väntar vi på? Blir det bra?
Ready.
Innan vi landar i hur vi vaksamt ska vänta på det som komma skall, får vi ett tydligt budskap om att inte oroa oss, för Gud har koll. I Lukasevangeliet säger Jesus att ingen oro i hela världen kan göra oss mer beredda för vad livet bär på. Oro förändrar ingenting, men förtröstan öppnar hjärtat för Guds omsorg.
Så om vi bara är lite lagom chill så ordnar det sig? Provocerande nog - ja, och nej, skulle jag påstå. Ja, för att om hela din själ är inställd på röd flagg och det viftas hejvilt ”fara!”, då blir allt farligt och skamset och visset och icke-levande. Oro är en del av att vara människa men om det tar överhand blir vi alarmister. Och nej, allt blir inte bra alltid, men om jag tror och känner att Gud vill mig väl ändras hela hållningen till livet.
Set.
’Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande.’ Jo visst! Mamman som gäspar i ett nyss uppvaknande från alldeles för lite sömn. Det är mörkt ute, som vore det fortfarande natt. Det är dimmigt och hjärnan känns som äggröra. Det är oerhört lockande att lägga sig ner på kudden igen och somna om. Bara lite. Men nej. Upp å hoppa! Riv av en frulle med toast och yoghurt och Bluey-flingor, och så är vi igång. Det rullar på. Så att säga. Ut genom dörren, in i bilen, förskola, skola, jobb. Vi möts igen på eftermiddagen, det lagas mat, görs läxor, åker till träningen. Det levs. Det lärs. Det älskas. Det bråkas. Det skrattas. Det dansas i köket. Försöker att inte oroas.
Det är mörkt därute. Inte bara i novembermörkret, utan i hela jädra världen. Vad i hela friden pågår egentligen? Vi gläntar på dörren. Kanske är det ’The Mind Flayer’ som vill ta över våra hjärnor och låta oss besegras av egon stora som skyskrapor? Låta oss glömma hela syftet med varför vi blev skapta? En mörk dimma som kletar sig fast i själen och får oss att gå miste om härligheten. Miraklet med att vara människa. Hur gör vi oss redo? Hur håller vi våra lampor brinnande? Hur vågar vi öppna dörren och välkomna Mästaren - helt och fullt? Hur vågar vi hoppas på ljuset när mörkret blir för påträngande?
Go!
Jesus talar om beredskap; var vakna, öppna, redo. Håll lampan brinnande betyder inte att du måste hålla lampan stadig, att glöden ska vara jämn eller ens stark. Men låt den inte slockna. Håll den brinnande. På något sätt - finn den glöd som väcker elden inom dig. Håll dig vaken för att inte mörkret ska få fäste. Ja, oroa dig för skitet i världen, var medveten. Men låt inte mörkret tala till din själ. Betrakta mörket och våga se det, men låt inte mörkret få dig att tro att det har all makt. Den här väntan är inte passiv. Den är en inre hållning av beredskap. Vi håller oss vakna för att vi innerst inne hoppas. Det viktigaste är inte perfektion eller ständig vakenhet. Det viktigaste är riktningen. Hoppet.
Gud som kommer hem tjänar sina tjänare.
Det är så Jesus förstår makt.
Det är så Gud rör sig.
Det är så vi borde röra oss.
Det är så radikalt, och raka motsatsen till den världsliga makten. Och det behöver vi förbereda oss på; Guds rike bryter fram när vi minst anar det, så var öppna, närvarande, vakna. Se. Lev. Ge. Ta emot.
Håll glöden brinnande.
Ready. Set. Go!
Ann-Sofie Söderström,
präst Lunds stift