
evangeliet
tredje söndagen
i påsktiden
Ordet: Johannes 10: 11-16
Liknelsen om fåren och den goda herden
Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden.
Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.
Krönika
Människans bästa vän
Jag har en alldeles egen herde. Eller ja… en herdehund. En schäfer som tar sitt herdeuppdrag på största allvar. När jag läser hur Jesus beskriver sig själv som den gode herden går mina tankar direkt till min hund. Han som troget vakar över mina steg. Som följer mig överallt. Han som tröstar när jag är ledsen och som är min trygghet när jag är ensam ute och går sent på kvällen. Han som är beredd att försvara mig mot alla upptänkliga faror. Han som inte lägger sig att vila förrän han har koll på var alla i flocken finns. Han som, likt Jesus, agerar grind och lägger sig att sova i dörröppningen. Ingen kommer in till mig utan att först passera herdehunden.
Bilden av Jesus som den gode herden är en av de mest kända och älskade. Otaliga är de avbildningar som finns där Jesus porträtteras med något litet lamm i famnen. En trygg, söt, rofylld bild. Men när Jesus säger orden ”Jag är den gode herden” är det ord som vibrerar av betydelse och som måste ha dragit åhörarnas sinnen till Guds löften genom forna profeter. Kanske mindes de Jesajas ord om hur Gud vallar sin hjord och bär lammen i sin famn (Jes. 40:11). Kanske tänkte de på hur Gud genom Hesekiel lovat att se till de svaga och förtryckta genom att sända en herde av Davids hus (Hes. 34:23-31). Kanske mindes de löftet om hur Gud skulle sluta ett evigt förbund med dem och bringa försoning till Israel så att de blev en hjord och en herde (37:15-28). Kanske började någon nynna på herdepojken Davids 23e psalm. Och här står nu Jesus och säger: ”Jag är den herden. Jag är Herren som tar hand om er. Jag är herden som sätter era behov före mina egna. Jag är herden som känner er var och en vid namn och är beredd att ge mitt liv för er.” Det är rösten av någon som förkunnar att Guds tid är här och nu, tillgänglig för alla.
Tiden då det blir en hjord och en herde är kommen. Inte bara för de som hörde Jesus där och då, utan för alla fållor i alla tider. Och där ingår du och jag. Det Jesus säger är inte ”Här är en poetisk och fin bild av mig som ni kan trycka upp på bokmärken och vykort.” Det han säger är något mycket större. Han förkunnar att Gudsriket är kommet, Guds löften går att lita på och de gäller alla. Han säger ”Jag är herden som alltid har sett efter er. Jag är herden som ger mitt liv för er. Jag är herden som för all framtid kommer valla alla mina får. En enda hjord och en enda herde.”
För Jesu första åhörare var synen av en herde med sin hjord en daglig verklighet. De förstod den nära, livsviktiga relationen mellan fåren och herden. Lika nära som relationen mellan en herde och hans får, ja rent av lika nära som relationen mellan Fadern och Jesus, önskar Jesus att relationen med oss ska vara. En ömsesidig relation av daglig omsorg, tillit och kärlek.
Du och jag har en alldeles egen herde. En herde som tar sitt uppdrag på största allvar. Som troget vakar över våra steg. Som följer oss överallt. Som tröstar när vi är ledsen och som är vår trygghet i de mörka nätterna. En herde som alltid är beredd att offra sig själv för oss.
Kris Thorn,
prästkandidat Uppsala stift