evangeliet

Den helige Johannes döparens dag

Ordet: lukas 1:57-66

Johannes döparens födelse

Men för Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son.
Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne.
På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far.
Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.”
De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.”
Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas.
Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig.
Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud.
Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt.
Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Krönika

Johannes Döparen hade varit en lysande fotbollstränare

Det är Johannes Döparedagen. I Sverige rätt så undanskymd av midsommarhelgen. Och kanske är han rätt nöjd med det, den där Johannes? Inte för att jag tror att han är något större fan av den dekadens som många av oss ägnar sig åt under den gångna helgen, men samtidigt var han, Den Högstes profet, en naturmänniska in i benmärgen. Han hängde i öknen och vid floden Jordan.
Hade han bott i Sverige hade han kanske hängt i fjällvärlden. Eller i de småländska skogarna (oj, vad diverse väckelsegubbar och tanter hade gillat bara den tanken). Kanske vid någon av Hallands åar? Eller varför inte på en fotbollsplan?
Ja, faktum är att jag tror att Johannes Döparen, Jesus självaste kusin, hade gjort sig väldigt bra som fotbollstränare. Låt mig förklara varför.

För några år sedan ville min dotter Laura börja spela fotboll. Eller bollek, som det hette då när hon var fem år. Så en vårsöndag traskade vi ner till fotbollsplanen här i Knivsta där vi bor. Eller Pizzavallen som den kallas här. Den har fått det namnet efter en pizzeria som brann ner på platsen.
Laura uppskattade det hon var med om på fotbollsplanen. Så pass mycket att hon ville gå nästa gång och nästa gång och så vidare. Något år senare, när ”bolleken” var över, var det dags att bilda lag. Laura ville var med. Nu funkar ju det fina föreningssverige, byggd av arbetarrörelse, nykterrörelse och inte minst väckelserörelsen, som så att ska något bli av så krävs det ett ideellt engagemang. I det här fallet från föräldrarna. Så på ett föräldramöte med Knivsta IK räckte jag upp handen när det frågades om ledare. Inga konstigheter egentligen. Eller jo, en konstighet är ju att jag är rätt kass på fotboll. Inte kunskapsmässigt. Jag har spelat dataspelet Fotboll Manager, fram och tillbaka, i över tjugo års tid och följt mitt Halmstads BK och landslagen förstås. Men i själva utförandet. Där finns det mer att önska. Men hallå? Det är ju barnfotboll. Dessutom räckte fler föräldrar upp handen. Någon av dem kunde säkert lära tjejerna att skjuta och dribbla, tänkte jag.

Plötsligt stod jag där och coachade tjejer som nu blivit sju, åtta och idag nio år. Vi åker till världsmetropoler som Odensala och Rimbo och spelar matcher. Och så cuper på Lidingö och i Upplands Väsby. Med tiden började jag också förstå att det ständigt växande fotbollslaget med småtjejer blev en mötesplats för barn från olika delar av Knivsta. Från villorna, radhusen och hyreshusen. Bland föräldrarna återfinns egenföretagare inom mediebranschen, barnskötare och studerande till att bli undersköterskor. Laget är en mardröm för den främlingsfientlige för här återfinns ungar med rötter i bland annat Uganda, Eritrea, Japan och olika delar av Sverige.

Och nu undrar du, helt befogat, vad det här har med Johannes Döparen att göra. Mycket enkelt, tänker jag.

Är du fotbollstränare, i synnerhet för barn, är du lika oviktig som du är helt avgörande för att det ska fungera. Du är en möjliggörare. Men är du där för att i första hand förverkliga dig själv kan du lika gärna gå hem och spela Fotboll Manager i stället. Du är oviktig, för det är laget, det vill säga barnen och deras lek och utveckling både på och utanför plan, som är det relevanta. Du är viktig, helt avgörande, för att det är du som sätter reglerna, pekar ut riktningen och hela tiden finns tillhands.

Sådan var han, Johannes Döparen. Han föddes inte för att vara den störste. Han var den som pekade, säkert ibland med hela handen, mot det som var det högre syftet, det viktiga: Gud genom Jesus Kristus. Han verkar inte ha fallit offer för villfarelser om sin egen förträfflighet utan i stället blivit befriad från den typen av synd som grandiositet och självhävdelse är och som många av oss faller för, oavsett om vi är fotbollstränare eller något annat.

”Det är genom att glömma sig själv som man finner sig själv” står det i en bön som Fransiskus av Assisi en gång formulerade. Johannes Döparen hade emellertid hela tiden sin riktning, sitt syfte klart för sig. Vi andra kan däremot använda oss av den bönen. Vad händer då, kanske någon undrar. Ja, i mitt fall blev jag islängd i Mälaren av tjugo tokiga fotbollstjejer förra söndagen efter en fantastisk fotbollscup i extrem hetta.

Och jag sa för mig själv när jag senare på kvällen gick igenom dagen som varit:

”Gud, vi tackar dig”.

Alex Bengtsson,
prästkandidat Uppsala stift

Midsommardagen

Ordet: matteus 6:25-30

Gör er inga bekymmer 

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?
Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?
Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?
Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte.
Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.
Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga?

Krönika

Det var inte Svenska kyrkan som ärvde jorden 

För sisådär en vecka sedan publicerade Petra Carlsson Redell, präst, författare och professor i systematisk teologi, ett bitande inlägg på Instagram. Lika vasst och skarpt som det var formulerat, lika plågad kunde man ana att hon var mellan raderna.
   Hon ser tillbaka på sitt 23-åriga prästerskap och beskriver en kyrka som varit tydlig och modig. En kyrka som tagit ställning för kvinnors rätt till prästämbetet. För samkönade vigslar. En kyrka som långt innan staten ens hunnit få på sig skorna redan hade tagit avgörande steg mot försoning med det samiska folket. Och listan fortsätter.
  Svenska kyrkan har legat, och ligger, i framkant i flera framåtsträvande frågor. Därför blir Petra, och otaliga med henne, mållösa inför den vacklande, snudd på apatiska inställningen kring omställningen av kyrkans skogsbruk. 

Svenska kyrkan är Sveriges femte största skogsförvaltare. “Förvaltandet” har lämnat en hel del att önska - Skogsstyrelsen meddelar att man inte är i närheten av att nå miljömålen. Inte helt osökt började röster för en rejäl omställning av kyrkans skogsbruk att höjas. Det håller ju liksom inte att en kyrka inte lever som hon lär och tvekar inför att göra sitt yttersta för att värna Skapelsen. En utredning tillsattes, resultat redovisades och mängder av förslag lades fram. Förslag som i stora drag och på helt avgörande punkter ignorerades. Kyrkostyrelsen lämnar över en vag och svag skrivelse till höstens kyrkomöte där man föreslår att stiften själva ska ansvara för att prioritera andra värden än totalavkastning.
– Jag tror att alla i miljösvängen fattar hur det blir. Om man lämnar saker upp till stiften som vill ha allt som förut så blir det ingen verklig förändring. Det blir ingen enhetlighet för kyrkan, säger Ulrika Karlsson, ordförande i nomineringsgruppen Himmel och Jord, till Natursidan. Och så förutspår hon - och hon är långtifrån ensam om den spaningen - att om det här vaga, svaga klubbas på kyrkomötet i höst kommer Svenska kyrkans trovärdighet att skjutas i sank. Medlemstappet kommer bli kännbart.   
 “Det är inte likt min kyrka att vara feg”, fortsätter Petra i sitt instagraminlägg och drar slutsatsen att det är skogsindustrins lobbyverksamhet som framgångsrikt bearbetat, nästlat sig in i, Svenska kyrkan. Inlägget avrundas med en önskan om att kyrkan ska lyssna till Gud - inte Mammon. Det är upp till bevis nu, konstaterar hon.

Vi närmar oss en dag där Skapelsen står i fokus. Bland påsar fulla av pant, en halväten jordgubbstårta på ett rangligt trädgårdsbord, samlar vi oss för att titta inåt, utåt och runt omkring.
  Vi tänker oss att Gud har anförtrott oss med allt det här. Skapade medskapare - det är vi, det. Under mina snart 35 år har jag hittills inte stött på ett uttryck som bättre beskriver vår dubbelhet som människor. Det viskar lika mycket om det som är litet liksom stort med oss. Hur vi är beroende, begränsade och förgängliga men samtidigt besitter makten att bygga upp och förvalta. Eller ödelägga och försumma, om vi så vill. Och är det något veckans text påminner oss om, är det hur vi bör prioritera. Vad som är värt något, på riktigt. Blygsamma liljor ställs mot praktfulle Salomo och vi får till oss att den enklaste varelsen är, och alltid kommer vara, mer storslagen än de mest pråliga mänskliga skapelserna. Guds skönhet och omsorg för naturen är uppenbar i den här delen av Matteusevangeliet. 

Jag tar mig friheten att bläddra fram till nyckelversen 33: “Sök först hans rike och rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Det är, måhända, inte helt lätt för oss vanlisar att gå i en riktning när en organisation som kan göra märkbar, omfattande skillnad tycks gå i en annan. När vår kyrka uppträder trossvagt och istället för att prioritera relationen med Gud liksom Skapelsen lutar mot att dricka ur en helt annan, mer andefattig källa. Men jag tänker att vi gör det ändå.
Det var inte Svenska kyrkan som ärvde jorden. Vi, var och en av oss, är arvtagare. Låt oss hedra det i dag, och alla andra dagar. 

Kyrkan kommer förhoppningsvis ikapp när hon druckit sig tom på vad det nu än är hon dricker.

Jennifer de Waard,
prästkandidat Uppsala stift

Heliga

Trefaldighets dag

Ordet: Johannes 3:31-36

Jesus sänder ut sina lärjungar 

De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem:
»Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.«

Krönika

Där har du evangeliet! 

För mig är missionsbefallningen är en av de texter vi har hört så många gånger att vi riskerar att inte lyssna på budskapet längre. Men lyssnar vi ordentligt rymmer denna text så mycket, kanske till och med hela evangeliet. 

Jesus talar inte till ett tryggt folk utan han talar till en skakad, osäker och tvivlande grupp. De elva lärjungarna har just förlorat allt. Deras mästare har korsfästs. Deras rörelse har slagits ner. De är rädda men ändå går de. De går till Galileen, till berget, trots tvivlet. Och låt oss lyssna på det där noga: några tvivlade.
Det var inte en perfekt samling övertygade, modiga hjältar. Det var sårade, trasiga, osäkra människor. Just det gör denna text till en av Bibelns mest trösterika meningar. Tvivlet får en självklar plats i berättelsen. Tvivlet ses inte som ett hinder för att möta Jesus, det är en del av att möta Jesus. 

Tvivel om tron, om dig själv, om din plats i världen, om kärlek, kön, identitet eller framtid gör oss inte till mindre lärjungar. Vi står där med de elva. Jesus kommer fram till oss också. Jesus kommer inte med krav på perfektion. Jesus kommer inte med en dom, utan med ett uppdrag.
Han säger inte "Vänta tills ni har alla svar". Snarare säger han: ”Gå, trots att ni inte har det”. Jesus säger: "All makt har jag fått", men han använder inte den makten för att härska utan för att sända. För att kalla oss in i ett liv som bär hopp, som rör vid sår, som förändrar världen. Jesus befallning handlar om att frigöra, inte erövra. Att döpa, undervisa och leva i motstånd mot världens orättvisor. Att stå med de fattiga, med de utstötta, med de tystade.

Det är inte en passiv tro vi bekänner. Det är en tro som reser sig, går ut och tar risker. Det är tro som står på de förtryckta, sargade och utsattas sida. Det är en tro som inte låter sig tystnas när den ser orättvisor. När vi hör Jesus säga att han har "all makt", får vi inte läsa det som världslig makt. Detta är inte en kejsares makt. Det är den korsfästes makt. Den makt som vägrar våld, men ändå övervinner döden. Den makt som rör vid spetälska, bryter sabbatslagar för att hela, och som säger: saliga är de som hungrar efter rättfärdighet. Världen behöver den sortens makt. Inte mer vapen, hat eller  tystnad. Världen behöver lärjungar som går till Galileen även när de tvivlar. Som vägrar ge upp hoppet. Som vågar säga  "Vi tror på en annan ordning. En ordning där barn inte dör i krig och där kvinnor inte förtrycks. En ordning där transpersoner inte mördas och där hbtqia+ personer inte förtrycks. En ordning där flyktingar får en plats vid bordet”.

Och vet du vad?

Det börjar med oss. Här. Nu. Vi sänds inte för att vi är färdiga, men för att världen väntar. Jesus säger ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Där har du evangeliet. Jesus sänder oss, men han lämnar oss aldrig. Han går med oss in i kamp, in i handling, in i förändring. Så när vi marscherar för klimatet, när vi protesterar mot rasism, när vi öppnar våra kyrkor för dem som inget hem har är Jesus där i ord, handling och tanke. Inte på tronen i något avlägset palats, utan mitt bland oss. I rörelsen. I kampen. I sången. I tåget. I tvivlet. Så gå, du som tror. Gå, du som tvivlar. Gå, du som längtar. 

För Jesus sänder oss, och världen väntar.

Ida Malmström,
prästkandidat Västerås stift

Annandag

pingst

Ordet: Johannes 3:31-36

Johannes Döparens sista vittnesbörd 

Den som kommer ovanifrån står över alla. Den som kommer från jorden tillhör jorden och talar jordiskt. Den som kommer från himlen vittnar om vad han har sett och hört, och ingen tar emot hans vittnesbörd. Den som tar emot hans vittnesbörd erkänner därmed att det Gud säger är sant. Ty den som Gud har sänt talar Guds ord; Gud ger Anden utan att mäta. Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.

Krönika

Må Anden nå grannen

De stora bruna ögonen brann av iver. Sjuåringen, som ofta kom till söndagsskolan, ryckte mig i armen och berättade att hon hade något vi måste be för - nu, på en gång, och med detsamma. Orden var snabba och entusiasmen påtaglig, nästintill på gränsen till otålig.
"Vad ska vi ber för?", frågade jag och mötte barnets allvarliga ansikte. "Vi måste be för min granne - att min granne också ska bli kristen", svarade barnet.

I evangelietexten talas det om en tro. Det är Johannes Döparen som undervisar sina lärjungar och han berättar om tron på den som kommer ovanifrån och tron som leder till ett evigt liv. Även i Johannes ord tycker jag mig förnimma en iver och ett allvar. Precis som hos
sjuåringen är angelägenheten påtaglig. Det handlar om liv och död. För som Johannes säger:
“Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet". 

Dualismen gör sig påmind i det Johannes Döparen säger. En dualism som många i hans närhet inte var helt främmande för och som även evangelisten Johannes skrev utifrån. Mörker i motsats till ljus, godhet i motsats till ondska, det gudomliga i motsats till det mänskliga. I texten: evigt liv i motsats till icke-liv. Ytterligheter som visserligen är i samklang med sin kontext men som kanske kan upplevas onyanserade. Eller syftar de till att påtala något akut?

För visst tror vi att livet med Jesus har betydelse - att det förändrar oss och påverkar oss? Att oavsett om vår tro kommer till oss helt plötsligt eller är något som växer fram med tiden så påverkar det vårt liv? Att det gör skillnad? Det vill jag i alla fall tro.

Jag tänker att det också var det här som barnet i söndagsskolan gav uttryck för. Säkerligen hade hon hört, från andra i kyrkan eller i bibelns berättelser, om en Jesus som uppstod till evigt liv och att alla som tror på honom också får evigt liv. Oavsett hur detta eviga liv tolkas så var det barnets genuina omtänksamhet som låg bakom den glödande viljan att be. För vem vill inte önska evigt liv för den man bryr sig om? Även för grannen. Och det här var nog heller ingen konstighet för barnet - att önska tro för någon annan.

Denna tro som är en gåva och som ges åt oss ovanifrån. Mystiskt och ibland obegripligt. Kanske kom den till oss med musikens virvlande toner, kanske i vår hänförelse över skapelsens storhet eller när vi för första gången gick in i en kyrka och slogs av rummets himmelska skönhet. Eller kanske kom den till oss genom ord, handlingar, samtal och blickar som möttes.

Andens vind sveper över världen… och verkar. Och tron skänks på de mest vidunderliga, sällsamma, stillsamma och ibland mest fantastiska sätt.

Marie Norrman,
prästkandidat Stockholms stift

Pingstdagen 

Ordet: Johannes 14:15-21

Hjälparen, den heliga anden 

“Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.
Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid:
sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er.
Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er.
Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva.
Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er.
Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.”

Krönika

”Som du vill, Pappa”

Jag såg en kortfilm om lärjungaskap på YouTube för några år sedan. En tonårsdotter ligger och chillar i en soffa. Hennes pappa går förbi, stannar upp och kommer snabbt tillbaka.

“Jag bad dig städa ditt rum!” säger han, lite förvånat.

“Jag vet!” svarar dottern glatt.

“Men… du har inte gjort det?”

“Jag vet! Men jag har tänkt på det! Mina vänner var här igår och vi satt i rummet och reflekterade över hur det skulle se ut om det var städat. Kolla! Jag har pappret här! Vi gjorde en tankekarta tillsammans. Vi skrev ner exakt vad du sa – och alla gånger jag hört dig säga det eller något liknande förut. Vi kollade upp det på spanska, grekiska, hebreiska och latin!". 

Dottern ler, väldigt nöjd med sin insats. Pappan står stum några sekunder.

“Ehh… Bra jobbat?” säger han förvirrat, innan han går därifrån med händerna över huvudet.

Dottern viker ihop sitt papper och återgår till sitt soffläge. Sedan kommer texten fram på skärmen:

“Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud.” – Johannesevangeliet 14:15.

Vi läser evangelierna och ser att Jesus älskar Fadern. Han älskar honom. Och hur visar han det? Han lyder Fadern.

I Lukas 3:21–22 och 4:1–13 läser vi om Jesu dop, Anden som kommer över honom i fysiskt gestalt som en duva. Fadern som talar från himlen:

“Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.”

Sedan leds Jesus av Anden omkring i öknen. Han fastar i fyrtio dagar. Hungrig. Frestad. Djävulen säger:

“Om du är Guds Son, så befall att stenen blir bröd!”

Jesus svarar:

“Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd.”

Djävulen visar honom världens alla riken och säger till Jesus att om han tillber honom blir allt det han ser hans eget.

Jesus svarar:

“Det står skrivit: Herren din Gud ska du tillbe, och endast honom ska du tjäna.”

Och så fortsätter det – frestelserna, svaren från Ordet, och Jesus val att lyda Fadern.

Sedan har vi Jesus vid brunnen i Samarien (Joh 4:1–30). Lärjungarna kommer tillbaka med mat.

“Rabbi, ät!” säger de.

Jesus svarar:

“Jag har mat att äta som ni inte känner till… Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.”

Vid Getsemane, i de tyngsta timmarna innan Jesus blir gripen (Mark 14:36):

“Abba, Far! Allt är möjligt för dig. Ta den här bägaren ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.”

Ända till korset.

I Johannes 14:15–21 säger Jesus:

“Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud. Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid – sanningens Ande.”

Det här är inte en utmaning vi ska klara av på egen hand. Det är inte ett “gör detta så är du en bra kristen”. Det är ett liv som kännetecknas av ett beroende av Hjälparen! Ett liv där vi följer Jesus att leva som han själv levt. Precis som han älskade Fadern genom att göra hans vilja, så säger han till oss:

Om ni älskar mig – lev så.

Men det är inte ett prestationsliv. Det är inte ens möjligt att klara det utan Hjälparen. Vi är fullständigt oförmögna att leva ut detta på egen hand.

“Världen kan inte ta emot honom, för den ser honom inte och känner honom inte. Men ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.”

Samma Helige Ande som sänkte sig över Jesus i form av en duva. Samma Ande som ledde honom i öknen. Samma Ande – Sanningens Ande – har vi fått ta emot. Inte som ett tillval. Utan som nödvändig nåd.

Jesus säger:

“Jag ska inte lämna er faderlösa. Jag ska komma till er. Ännu en kort tid, och världen ser mig inte längre. Men ni ska se mig, för jag lever och ni ska leva.”

Han lämnar oss inte. Han är inte färdig med oss. Han säger inte: “Nu är det upp till er!” Han säger: “Jag är med er.”

“Den dagen ska ni förstå att jag är i min Far, och att ni är i mig, och jag i er.” (Joh 14:20)

Han lever. Och på grund av att han lever, lever vi. Och här kommer det som är helt uppochnervänt och fantastiskt:

Vi kan inte ens säga “Jesus är Herre” om inte den Helige Ande uppenbarar det för oss (1 Kor 12:3).

Det är inte vår vishet, akademiska förmåga, eller tur. Det är nåd. Otrolig nåd.

“Den som har mina bud och håller fast vid dem är den som älskar mig. Den som älskar mig ska bli älskad av min Far, och jag ska älska honom och uppenbara mig för honom.” (Joh 14:21)

Men vems kärlek började det med?

“Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom5:8)

Och till församlingen i Efesos: “Men det har jag emot dig: att du har övergett din första kärlek.” (Upp 2:4)

Den första kärleken – det är inte vår passion för Gud. Det är hans passion för oss. Och när vi stannar upp, väntar i hans närvaro, lyssnar – då visar Hjälparen oss Faderns kärlek. Ju mer vi är där, desto mer uppenbaras det.
Att älska honom tillbaka blir sakta, sakta ingen uppgift utan ett självklart gensvar. Det blir en längtan efter att följa hans ord. En hunger och glädje att göra hans vilja. Inte för att vi måste. Utan för att vi vill.

“Låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt ovh behagar honom.” (Rom 12:2)

Det är Hjälparen, Helig Ande som gör detta. Inte i egen kraft – utan i honom. I gemenskap med honom. I kärlek.

Så låt oss inte bara studera hans ord för att kunna mer. Låt oss inte bara lyssna och anteckna. Låt oss inte bara reflektera över det eller visualisera det. Låt oss göra som det står i Jakobs brev:

“Var ordets görare, inte bara dess hörare – annars bedrar ni er själva.” (Jak 1:22)

Låt oss få ta emot nåden, att Ordet ska bli kött i oss.

Stephanie Neve,
pastor Stockholm Vineyard. 

Söndagen före

pingst 

Ordet: Johannes 16: 23-33 

Stunden då lärjungarna skall skingras

Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.
Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.
Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern.
Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er,
ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud.
Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.”
Lärjungarna sade: ”Nu talar du med klara ord och inte i bilder.
Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.”
Jesus svarade: ”Nu tror ni.
Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig.
Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.”

Krönika

Helgelse i en fucked up värld

Jag har, likt så många andra i denna påsktid, gått o kämpat med att få ihop det där med att Jesus segrat över ondskan och döden med mera och hur (ursäkta ordvalet) fucked vår värld är.
    Och så säger han ”Jag har besegrat världen”!!
Jaha Jesus, har du det? Sker din vilja i himmelen så ock på jorden? Är allt det hemska som vi ser på nyheterna, och som är andras verklighet, egentligen okej, för det blir bra sen?

Folkmordet i dina hemtrakter, där tiotusentals barn blivit mördade av dem med makt, precis som den där Herodes försökte göra med dig. Har du verkligen besegrat döden när sådant händer, eller ska vi bara köpa att allt det där lidandet är din plan, oviktigt i det långa loppet?

Jag vill förstå den här dragkampen genom att parafrasera en välkänd meme:
Inuti mig finns två kristna: Den ena tröstar sig i mötet med världens brustenhet med att döden redan är besegrad, att det blir bra sen, någon gång. Den andra fylls av indignation och hat över min och andra människors bristfällighet.
    Jag möter dessa attityder i såväl mig själv som mina kristna syskon. Båda är farliga, båda är mänskliga och båda är delvis sanna.
    Den första attityden är farlig för att den vänder ryggen till våra lidande syskon och vår skövlade jord, Guds fantastiska skapelser. Den tröstar oss när världen känns övermäktig och helt förtappad, när vi syndar och misslyckas, och påminner oss om att världen inte är evig och att allt är förlåtet ändå. Vi säger ”it is what it is” när världen gör sin grej och rycker på axlarna över orättvisor. Vi blir passiva, antisociala och världsfrånvända.
    Den andra attityden är farlig för att den ofta leder oss att glömma bort att Jesus faktiskt har besegrat ondskan och döden. När vi står öga med öga med de fruktansvärda konsekvenser som mänskligt handlande har, då väcks den heliga vreden i oss. Den driver oss att bränna ut oss i diverse projekt, för ”Om inte jag gör Guds vilja i världen, då kommer ju ingen att göra det”. Vi blir frustrerade, resultatorienterade och aktivistiska.
    I båda fallen glömmer vi vad Jesus har uppenbarat för oss under sin tid på jorden, hans lära: Gud säger åt oss lata tröste-kristna att gå ut i världen och mata de hungriga, klä de nakna och ta hand om de hemlösa. Att en tro som inte leder till handling är död. Gud visar också för oss aktivist-kristna i berättelsen när Petrus hugger örat av en av dem som tillfångatar Jesus att det där med nåd inte handlar om prestation och att förtjäna. Men det jag tror är viktigast är att
Jesus om och om igen säger att det är människors tro som hjälpt dem, inte deras gärningar.

Om vi tar oss en titt lite tidigare i Johannesevangeliets sextonde kapitel så jämför Jesus lärjungarnas situation med en kvinna som ska föda, det är fruktansvärt smärtsamt, men smärtan går över i glädje över det nyfödda. Så tänker jag att situationen är för oss kristna idag. Jesus säger typ till oss: ”Ni mina följare, som har fått se kärlekens Gud uppenbarad genom mig! Ni kommer
lida, för när ni tror på mig kommer ni inte kunna gå med på världens logik, eftersom ni har blivit förvandlade av tron på en annan mer fullkomlig ordning: Guds rike.”

Vi har fått vår fria vilja för att Gud ville ha det så, i den ingår konsekvenser för vårt och andras agerande. Vissa av dem känns för oss oförlåtliga, men vi gör väl i att minnas att de inte är det för Gud. 
    I och med vår fria vilja blir vi också inbjudna av Gud att vara delaktiga i
förverkligandet av hans rike på jorden! Guds rike inträder i världen när vi både lever i kärlek till och tillsammans med världen, men samtidigt ständigt säger nej till världens logik och villkor. När vi håller fast och låter vår tro förvandla oss. Ibland kallar vi detta för helgelse.
Guds rike stagnerar när vi stänger in oss i oss själva med dem som tycker och lever som oss, när vi harmoniserar vår tro för mycket med världens system och vår egen mänskliga logik.

Att leva i helgelse är att säga nej till världen, men inte att vända den ryggen. Att leva i helgelse är att ständigt bära vittnesbörd om Guds rike.

Det är uppgiften vi fått av Gud.

Det tror i alla fall jag. 

Tilly Hilariusson,
prästkandidat Uppsala stift

Kristi 

Himmelsfärds dag

Ordet: Lukas 24:49-53

Himmelsfärden

»Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.«

Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

Krönika

Att stiga ned och upp med Kristus

Det finns många frågetecken man kan ha kring Kristi himmelsfärds dag. Varför kommer det en röd dag på en random torsdag i maj? Är det inte något lite märkligt med en berättelse om hur Jesus rycks iväg av ett moln, som om himlen befann sig något strax ovanför stratosfären? Och vad finns det förresten att fira? Det är ju dagen då lärjungarna tar farväl av sin mästare för andra gången – ja, kanske den rent av kunde uppfattas som granne med Långfredagen!

Med tiden har jag dock kommit att älska Kristi himmelsfärds dag. Och vägen till att hitta den kärlek gick för mig genom att först upptäcka mer både om vem Jesus är och hur allt som skedde honom också handlar om mitt eget liv.

Såväl evangelium som epistel kan argumenteras vara huvudtexter denna dag, då bägge skildrar Jesu uppstigande till himlen. Men det visar sig vid närmare undersökning att temat kring Kristi uppstigande återkommer på en mängd ställen i Nya testamentet. Kanske besvarar det frågan många ställt sig varför den andra trosartikeln i så hög grad fokuserar på Jesu födelse och död samt hans alla färder mellan himmel och jord, medan Jesu verksamhet och undervisning mellan julen och påsken inte nämns alls.

Trosbekännelsens andra artikel lyder:

”Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Vi får alltså höra om Sonens ”födande” från Fadern, om hur han sedan blir till som människa och föds av Maria här nere på jorden, i tiden, för att därefter pinas, korsfästas, dödas och begravas. Nedåt, nedåt, nedåt. Men på Påskdagens morgon vänder allting. Upp ur graven, upp ur döden! Sen himmelsfärden, med destination tillbaka till Guds tron och Faderns högra sida, i himlen. Och som en liten knorr på slutet – en fingervisning mot vad som komma skall: han ska återvända och ställa allt till rätta igen.

I dagens evangelietext, skriven av Lukas, talas det inte mycket om vad alla dessa rörelser innebär. Men i verserna precis före vårt evangelium står det att Jesus ”öppnade deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna” – och särskilt är då poängen att de ska förstå hur allting i Skriften handlar om hur Messias måste lida, dö och uppstå på tredje dagen. Ner och upp igen.

Även i dagens epistel, från ”Lukasevangeliet, del 2”, alltså Apostlagärningarna, får vi en redogörelse av himmelsfärden. Det är för mig trösterikt att där läsa om hur lärjungarna som bevittnade det hela, precis som i evangeliet, trots sina nu öppnade sinnen fortfarande inte förstår någonting. De använder sin sista chans att tala med Jesus till att ställa olika frågor om Jesus nu ämnar åstadkomma diverse realpolitiska förändringar och upprätta ett israelitiskt imperium av något slag. Och Jesu svar är enkelt: ”Det är inte er sak att veta.” (Apg 1:7). Det som istället är deras sak att veta är att de skall få kraft av den Heliga Anden till att vittna om vad de sett och hört Jesus göra och säga – här, där och till jordens yttersta gräns. Och med det uppdraget, rustade av Andens kraft, fortsätter sedan hela Apostlagärningarna. Lärjungarna går ut i världen styrkta av det som hänt och verkar i Jesu namn som hans kyrka på jorden – hans kropp.

Men vad är då grejen med alla dessa färder uppåt och nedåt? Det är många som, i ljuset av en modern världsbild, har studsat mot tanken på att Gud bokstavligen skulle sitta på en gyllene tron ovan molnen med en paxad plats på högra sida åt Jesus. Kosmonauten Jurij Gagarin ska (enligt sovjetisk propaganda) följaktligen ha sagt att han inte ”såg någon Gud där uppe” när han som första människa åkte ut i rymden.

Det stämmer visserligen att den antika världsbild som Nya testamentet utgår från skiljer sig från den som idag är gängse. Denna världsbild, som C.S. Lewis kallar ”den förkastade bilden”, struktureras utifrån utgångspunkten att det finns en inneboende mening nedlagd i hela kosmos. Här nere på jorden, där vi bor, finns växlingens och förändringens värld. Nedanför oss finns stoft, grav och död. Men ovanför oss, bortom det vi på egen hand kan nå, finns en långt större och högre värld. Där finns stjärnor och planeter, änglar och andemakter - och bortom allt detta finns källan till allting: Gud själv.

Astronomiskt finns det så klart ett flertal saker att invända mot denna bild, men det är inte heller den sortens frågor som Lukas och de andra författarna i Bibeln försöker fästa oss vid. För kanske finns det andra sorters lärdomar vi kan göra av att stanna upp inför den rörelse Jesus gör genom alla dessa platser: Himlatronen, skötet, krubban, stränder och berg, korset, graven, dödsriket, åter till sjöstränderna och bergen och till slut åter till den himmelska tronen.

När jag var liten trodde jag att en andlig och verkligt kristen människa var någon med huvudet bland molnen. Någon som inte bryr sig så mycket alls om det som sker på jorden, eftersom det ju är himlen som är grejen. Ett bibelord som har använts för att bekräfta en sådan bild lyder: “Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden” (Kol 3:2). Men läser vi några verser runt omkring blir det desto mer intressant:

“Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom.” (Kol 3:1-4)

I dessa verser och i hela Kolosserbrevet, som utgör perfekt läsning i Kristi himmelsfärdstid, framträder en bild av såväl Kristus som av oss som döpts till Kristus som en gång fick och än idag får min tanke att svindla. Paulus säger att vi genom dopet gjorts ”levande tillsammans med Kristus” (Kol 2:12-13) - vilket också råkar vara ärkebiskop Martins valspråk. Detta betyder att allt det som skett med Kristus också speglar riktningen i våra egna liv – ja, här står ju att han är vårt liv. I honom ser vi sanningen om vem Gud är, men också om vilka vi är.

Om detta går att skriva hyllmeter av reflektioner. Men det jag vill stanna upp inför idag är att Kristi himmelsfärd måste ses i ljuset av hans ”jordefärd”. I nicenska trosbekännelsen står det om Jesus att han

”…för oss människor
och för vår salighets skull
har stigit ned från himmelen
och tagit mandom…”

Detta är evangeliet i koncentrat. Jesus nedsteg ”för oss” och ”för vår salighets skull”. För att vi desperat behövde en frälsare. Som Filipperbrevet beskriver det ”vakade [Jesus] inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev en av oss.” (Fil 2:7) Detta ”avstående” utgör något av kärlekens djupaste väsen och är uppenbarligen skälet varför vi nu firar en Kristi himmelsfärd. Paulus fortsätter: "Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn…” (Fil 2:9).

Kristi himmelsfärds dag är dagen då vi firar helheten av allt Jesus gjort för oss genom sitt nedstigande till jorden och återvändande till himlen. Hans verk är fullbordat – nu har Gud upphöjt honom och krönt honom till världens sanna kung. Men den som kan sitt kyrkoår vet vad som händer efter detta – nu handlar resten av tiden om vad Gud därför vill göra genom oss.

Lärjungarna som stod där på berget fick alltså inte uppdraget att greppa tag i Jesu häl och åka med upp till himlen. Nej, de skulle gå ut i hela världen och göra det Jesus gjorde. I kraften av korset och uppståndelsen finns det nu inte längre något att vara rädd för. Det är också poängen i Kolosserbrevet:

“Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus. Ty i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning.” (Kol 2:8-9)

När vi ser på Jesus, ser vi sanningen om vem Gud är: någon som älskar människan och hela skapelsen nog för att dö för den, för att hela och rädda allt som var på väg att gå förlorat. Men i Jesus ser jag också storheten i att vara en människa. För i en mänsklig kropp valde Gud att förlägga ”hela den gudomliga fullheten” – och den kroppen är också din och min kropp.

”Så är vi, fastän många, en enda kropp…”

”Kristi kropp, för dig utgiven.”

Genom att åter och åter fira och leva detta mönster som Jesus visade genom sitt ned- och uppstigande, hittar vi nyckeln till allt kristet liv. Fastän vi ”lever ett osynligt liv med Kristus”, som ju stigit upp till Fadern, levs detta liv ändå här på jorden, som hans kropp. Och även den kroppen ska ”anta en tjänares gestalt”. Också vi är kallade att stiga ner i världens lidande och mörker, till varje kall och kylig plats och varje ensam och övergiven människa, för att Kristus genom oss ska kunna ”älska världen tillbaka till Gud”, som Olov Hartman uttryckte det (SvPs 62:2).

Himmelsfärden säger alltså på en och samma gång: ”allting är klart!” och ”det är nu det börjar!” I Apostlagärningarnas första verser står det att Lukas förra bok handlade om allt som Jesus ”gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen”. (Apg 1:1-2) Det som följer därpå är den tid vi fortfarande lever i – allt det Jesus gjort och fortsätter göra sedan dess. För kyrkans huvud må vara uppe bland molnen – men dess händer och fötter är fortsatt djupt försjunkna i jord och myllan där livets träd ska växa.

Därför älskar jag Kristi himmelsfärd.

Peter Westermark,
präst Håbo pastorat

bönsöndagen

Ordet: lukas 11:1-13

Om bön

En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.”
Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga:
Fader, låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.

Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

Och förlåt oss våra synder,
ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning.”
Han sade till dem: ”Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd.
En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.’
Då kanske han där inne säger: ’Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.’
Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver.
Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.
Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.
Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk
eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg?
Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?”

Krönika

Hjärtats tysta suck

I texten finns en mening som sticker ut för mig.

”Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt han behöver”.

Det är Bibel 2000:s översättning. I Folkbibeln står det istället att det är för att den andre är så oförskämt djärv. Nubibeln erbjuder ytterligare en annan översättning: han gör det för att slippa skämma ut sig.
Betydelsen av det grekiska ordet anaideia är skamlöshet, fräckhet, oförskämdhet. Jag kopplar det till ett annat ord som ofta kommer upp i kristna sammanhang – frimodighet.

Inledningsvis känner jag ett sting av irritation. Önskar Gud att vi ska vara skamlöst påträngande, aningslöst djärva och frimodiga helt utan fruktan i vår relation till honom? Hur lyckas man med det när man lever i en värld som lär oss att allt är villkorat, där allt är en transaktion? I en värld som inte tillåter några misstag och där många går omkring med en hemlig rädsla för att bli avslöjade som de små och misslyckade människor de känner sig som på insidan? Hur gör man det om man inte alltid känner sig så frimodigt djärv, utan kanske lite mer… introvert?

För några veckor sedan var jag på en pilgrimsvandring, där en medvandrare delade sina tankar kring att i vuxen ålder återknyta till sin tro och till Gud. Han berättade om det motstånd som han stötte på i bönen. Först försökte han be på samma sätt som när han var barn, men det fungerade inte då att han insåg att han nu blivit en annan. Alla de böner, med många fina ord och meningar, som han försökte formulera, kändes bara krystade och oärliga.
Han var nära att ge upp. Men en kväll, strax innan sömnen, kom det som en suck ur hans hjärta: ”Tack för att du finns.” Och en tid senare vågade han även be: ”Tack för att jag finns.”

Där börjar även den bön som Jesus själv har lärt oss – i ett lovprisande av Gud. ”Fader, låt ditt namn bli helgat.” Jesus prisar Gud och sedan ber han om hjälp. När Jesus lär sina lärjungar att be så öppnar han en väg för dem att närma sig Gud. Herrens bön är en gåva från Jesus till oss, för att vi ska förstå att vi kan närma oss Gud på samma sätt – som älskade och önskade barn till vår himmelske fader. Här finns ingen rädsla för ett avslöjande för Gud vet redan allt som finns i ditt hjärta.

Jag tänker att orden jag har svårt för – skamlöshet, påträngande, djärv och frimodig - kan få en annan betydelse - tillit. Tillit till att Guds rike är ett annorlunda rike där vi är utvalda, förlåtna och rättfärdiggjorda genom Jesus Kristus. Ett rike där vi är avslöjade men ändå älskade. Ett rike där Guds vilja sker och inte min, med hopp om att dessa viljor en dag helt ska sammanfalla. Där vi, med Guds Andes hjälp, kan våga känna tillit till att Gud låter detta rike växa inom oss, dag för dag, bön för bön – med många ord eller som hjärtats tysta suck i natten.

Amen.

Linn Ahlblom,
prästkandidat Stockholms stift