evangeliet
domssöndagen
Ordet: johannes 5:22-30
Vad Fadern gör, det gör också Sonen
Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen,
för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.
Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.
Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv.
Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv,
och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen.
Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst
och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen.
Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.
Krönika
Hoppets söndag
Få söndagar har så många texter fyllda av hopp som Domsöndagen. Jesajatexten i första årgången: ”Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord…”. Dagens episteltext, i andra årgången, från Uppenbarelseboken: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem… han skall torka alla tårar från deras ögon...”. Och evangelietexten från Johannes: ”Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem…”.
Debbie Weissman, som snart fyller 80, är en modernt ortodox judinna. I tjugoårsåldern flyttade hon från USA till Israel, utbildade sig till judisk utbildare och har ägnat en stor del av sitt liv åt religionsdialog och möten över religionsgränser, först med kristna, sedan också med muslimer och andra, i Israel, Palestina och på många andra ställen. Jag har träffat henne i Jerusalem, i Budapest och i Söderköping. Dialogen har blivit hennes livskallelse.
Häromåret gav hon ut sina memoarer. Boken heter ”Memoirs of a Hopeful Pessimist”. ”En hoppfull pessimists memoarer”. Jag älskar den titeln. Det är något annat att vara en hoppfull pessimist än en ”äh, det ordnar sig”-optimist. Boken har också en undertitel: ”A life of activism through dialogue”. ”Ett liv av aktivism genom dialog.”
Hon beskriver sin djupa oro över hur rasismen blir alltmer normaliserad, på olika håll i världen. Men det här är också så viktigt för henne: ”Jag har levt tillräckligt länge för att veta att saker kan förändras, ibland oväntat, och att situationer sällan förblir statiska, på gott och på ont”. Som Berlinmurens fall, en novemberkväll för 36 år sedan.
Debbie skriver: ”Många säger att visdomens kärna är vetskapen om att ’det här ska också gå över’. Om fler unga människor insåg det, skulle det kanske finnas mindre av självmord bland tonåringar”. ”Gud är”, fortsätter hon, ”överraskningarnas Gud”. Och Debbie citerar en gammal vän till henne, den förre palestinske evangelisk-lutherske biskopen Munib Younan, hur han brukar säga att ”Så länge du tror på en levande Gud, måste du ha hopp”.
Ett trotsigt hopp om att när livet är förjälvligt så behöver det inte alltid vara så. Och om att det lilla jag kan göra kan ha betydelse. På något sätt. Trots allt. Trotsandes allt. Med Guds hjälp. Det är vackert så.
Peter Lööv Roos,
Präst och samordnare för interreligiösa frågor Kyrkokansliet i Uppsala
söndagen före
domssöndagen
Ordet: Lukas 12:35-40
Tjänaren som är beredd
Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande.
Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten.
Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.
Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare — saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda.
Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset.
Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”
Krönika
Ready. Set. Go!
Gör er beredda för snart händer det!
Men vad är det som ska hända egentligen? Vad väntar vi på? Blir det bra?
Ready.
Innan vi landar i hur vi vaksamt ska vänta på det som komma skall, får vi ett tydligt budskap om att inte oroa oss, för Gud har koll. I Lukasevangeliet säger Jesus att ingen oro i hela världen kan göra oss mer beredda för vad livet bär på. Oro förändrar ingenting, men förtröstan öppnar hjärtat för Guds omsorg.
Så om vi bara är lite lagom chill så ordnar det sig? Provocerande nog - ja, och nej, skulle jag påstå. Ja, för att om hela din själ är inställd på röd flagg och det viftas hejvilt ”fara!”, då blir allt farligt och skamset och visset och icke-levande. Oro är en del av att vara människa men om det tar överhand blir vi alarmister. Och nej, allt blir inte bra alltid, men om jag tror och känner att Gud vill mig väl ändras hela hållningen till livet.
Set.
’Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande.’ Jo visst! Mamman som gäspar i ett nyss uppvaknande från alldeles för lite sömn. Det är mörkt ute, som vore det fortfarande natt. Det är dimmigt och hjärnan känns som äggröra. Det är oerhört lockande att lägga sig ner på kudden igen och somna om. Bara lite. Men nej. Upp å hoppa! Riv av en frulle med toast och yoghurt och Bluey-flingor, och så är vi igång. Det rullar på. Så att säga. Ut genom dörren, in i bilen, förskola, skola, jobb. Vi möts igen på eftermiddagen, det lagas mat, görs läxor, åker till träningen. Det levs. Det lärs. Det älskas. Det bråkas. Det skrattas. Det dansas i köket. Försöker att inte oroas.
Det är mörkt därute. Inte bara i novembermörkret, utan i hela jädra världen. Vad i hela friden pågår egentligen? Vi gläntar på dörren. Kanske är det ’The Mind Flayer’ som vill ta över våra hjärnor och låta oss besegras av egon stora som skyskrapor? Låta oss glömma hela syftet med varför vi blev skapta? En mörk dimma som kletar sig fast i själen och får oss att gå miste om härligheten. Miraklet med att vara människa. Hur gör vi oss redo? Hur håller vi våra lampor brinnande? Hur vågar vi öppna dörren och välkomna Mästaren - helt och fullt? Hur vågar vi hoppas på ljuset när mörkret blir för påträngande?
Go!
Jesus talar om beredskap; var vakna, öppna, redo. Håll lampan brinnande betyder inte att du måste hålla lampan stadig, att glöden ska vara jämn eller ens stark. Men låt den inte slockna. Håll den brinnande. På något sätt - finn den glöd som väcker elden inom dig. Håll dig vaken för att inte mörkret ska få fäste. Ja, oroa dig för skitet i världen, var medveten. Men låt inte mörkret tala till din själ. Betrakta mörket och våga se det, men låt inte mörkret få dig att tro att det har all makt. Den här väntan är inte passiv. Den är en inre hållning av beredskap. Vi håller oss vakna för att vi innerst inne hoppas. Det viktigaste är inte perfektion eller ständig vakenhet. Det viktigaste är riktningen. Hoppet.
Gud som kommer hem tjänar sina tjänare.
Det är så Jesus förstår makt.
Det är så Gud rör sig.
Det är så vi borde röra oss.
Det är så radikalt, och raka motsatsen till den världsliga makten. Och det behöver vi förbereda oss på; Guds rike bryter fram när vi minst anar det, så var öppna, närvarande, vakna. Se. Lev. Ge. Ta emot.
Håll glöden brinnande.
Ready. Set. Go!
Ann-Sofie Söderström,
präst Lunds stift
21:a söndagen
Efter trefaldighet
Ordet: Lukas 19:1-10
Tullindrivaren Sackaios
Han kom in i Jeriko och gick genom staden.
Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik.
Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten.
Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där.
När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje.
Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.”
Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.”
Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus — han är också en son till Abraham,
och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”
Krönika
Blicken som förändrar allt
Finns det inte något särskilt underbart med människor som tränger sig på? Jag menar, visst, inte människor som är totalt gränslösa men människor som på ett oblygt sätt tar plats. Tar rummet och människorna där i anspråk.
En del människor kan ju verkligen ha den effekten. På dansgolvet likväl som på Jerikos gator. Människor som man hemskt gärna vill få syn på för att det är något särskilt med dem. Människor som man önskar skall få syn på lilla jag.
Det kan ju vara så ibland att man utan att veta något om en människa längtar efter den, att få se den och att få bli sedd av den. Jesus är en sån människa, tror jag. Någon som man, när man ser honom, nästan blir kär i. Någon som man vill bli sedd av.
Sackaios längtar efter att bli sedd. Han klättrar upp i trädet. En vuxen man, rik men ensam, som vill se och bli sedd. Han är precis lik oss. Mycket av vår mänskliga erfarenhet och stundom oro kan finna sin rot i längtan efter att någon ska lägga märke till oss upptäcka oss, sådana vi är.
Jesus ser Sackaios innan Sackaios hinner ropa eller presentera sig. Han stannar, lyfter blicken, säger hans namn och bjuder in sig till honom. Sackaios hade inte behövt klättra upp i trädet för att Jesus skulle se honom men han gör det därför att han är människa. Han vill det vi alla vill - att synas och bli sedd. Men Jesus ser honom, och ser oss, redan innan vi tar stapplande steg för att bjuda ut honom.
Tänk att bli sedd så som Sackaios blir sedd. Inte så som råkar en främling på gatan, utan med en blick som inte bara dröjer kvar utan som säger “Jag längtar efter dig, jag ser dig och jag vill ha dig.”
Det är något med den blicken. Jag önskar alla människor den erfarenheten, när någon ser på en så att man tappar hakan utan att märka det. När något inom en öppnas, när man nästan vill gömma sig men samtidigt längtar efter att den blicken aldrig skall vändas bort. Blodet pulserar snabbare. Det är både nervöst och vackert.
Det är den sortens blick Jesus riktar mot Sackaios. Han ser honom inte som en syndare, inte som en rik man eller som en fåne i ett träd. Han ser honom så som man ser någon man redan älskar. Och Sackaios märker det. Det är därför han skyndar sig ner. Det är som om hans hjärta redan har sprungit före honom.
Att bli sedd så förändrar allt. När man en gång har mött den blicken, då blir man aldrig mer helt ensam.
Felix Jeppsson,
präst Linköpings stift
alla själars dag
Ordet: johannes 6:37-40
Livets bröd
Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.
Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.
Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.
Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.”
Krönika
Giv dem evig vila, Herre
Den här helgen ger vi kollektivt utrymme till att minnas våra döda. Vi tänder ljus i kyrkor, på gravar och i våra inre rum.
Det sägs att vi blir till i våra relationer och det är kanske extra tydligt en helg som denna. Jag tänder ett ljus för min mormor med tacksamhet för dem som gått före mig genom livet. Människor som i relationen till mig också gett mig former för kärlek, för hur mycket livet kan bära, för komplexiteten och nyanserna. Mormor hörde till den där ordningsamma generationen, den som alltid hade bonade golv. Hon hade också skrivit programmet till sin begravning flera år innan hon gick bort, med detaljer som klädkod, färgteman och att jag skulle sjunga Over the Rainbow. Ett av de ljusaste minnen jag bär med mig från den dagen är hur hennes yngsta barnbarnsbarn lagt en lysande gul maskros bland kistans vita blommor, som en poetisk detalj för livets absoluta storhet.
För många med mig går Allehelgona-helgen också i toner av en dödsmässa. Rekvier från många kompositörer sjungs och lyssnas till i många kyrkor runt landet. Vokalensemblen jag sjunger i gör Mozarts Requiem arrangerad i folkton, vilket ger en lite annan tolkning än den vi är vana vid. Det blir ett Requiem med få instrument, en mix av koraler, ett arrangemang av det klassiska verket vi känner igen men som skriver in toner av blå berg och känslan av skogsljus. Fiolen dansar själen via en porlande bäck till bönen och hoppet i en polska. Kanske ger det den klassiska musikupplevelsen en lite närmare och mer innerlig känsla.
Formen av en dödsmässa har en målande och ganska dramatisk dramaturgi som spänner över böner om nåd och evig vila till många nyanser av domedagsångest på högsta volym, följt av syndernas förlåtelse och det eviga ljuset. Allt detta känns igen från bibelns texter, men det får större dimensioner med musiken. Kanske njuter man mer av att lyssna till Mozarts Requiem utan att kunna översättningen av precis alla de latinska orden, och kanske är det så att vi njuter av musiken för att vi ändå känner innebörden. Genom musiken möter vi det allmängiltiga svåra i livet - våra kval, ångesten, mörkret och sorgen. Vi möter det på ett musikens språk, som landar i själens kroppsminnen med en efterklang långt in i hjärtat.
I Johannesevangeliet 6:37-40 kan vi läsa om det hoppfulla temat i den här dödsmässan, att inte någon kommer gå förlorad. Genom musikens språk får vi också fysiskt känna det hoppet, bli berörd av ljuset och lämna över jaget och stunden i något större. I musiken hör vi berättelsen om livet som alltid vinner över tiden, och vi hör den i samklang med vårt inre. Språket för detta inre, som vi alla behöver ett uttryck för, ser lite olika ut för olika människor. En del kan med lätthet se hoppet och både vila i och kunna luta mot det där stora något som ÄR, strax bortanför verkligheten vi ser. För en del är språket för hopp lätt att känna igen och orden lätta att ta till sig. Andra har som utgångspunkt en annan plats tagen ur dödsmässans dramaturgi. En plats där ljuset är svårt att se, där det känns som att livets Stora Svarta Nu sväljer allt ljus som någon gång funnits. Där orden för hopp inte finns på ett språk man känner igen, eller att det inte finns några ord som har betydelse.
Eftersom hoppet ibland kan vara svårt att hålla i handen, så är det viktigt att vi inte glömmer bort att låna varandra lite ljus. Ljus i form av snälla ord, att se och att hålla ett utrymme för varandra. Det kan ta formen av vardagsbestyr, tid och nyfikenhet, en kanelbulle till fikat eller en öppen dörr. Ljus kan också låta som musik eller som en promenad tillsammans genom den öppna livfulla tystnaden av skog. Guds vilja med oss är att vi ska ge och ta emot kärlek, och att låna varandra lite ljus ger form åt det stora i det lilla, det är något av det finaste vi kan göra.
Genom den interrelationella logiken blir vi till de vi är, i relationen till varandra, och här finns ett stort språk för livet. Då livet ett kort tag är bundet till dimensionen tid kan vi behöva hjälpa varandra att se någonstans över regnbågen, bara ett steg bortanför regnet.
Johanna Hägerstrand Lindvall,
konstnär
alla helgons dag
Ordet: matteus 5:13-16
Saligprisningar
Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.
Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas,
och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset.
På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.
Krönika
Sånger som bär
Sångerna lever sitt eget liv i mig och dyker upp när jag som minst anar det. Den här helgen är det lika många sånger i kroppen som ljus på kyrkogården.
Björn Afzelius sång spelas i mitt huvud: ”Jag ser hur ljusen brinner ut..” Jag hör Björn och kören sjunga den så mjukt och vackert i minnesgudstjänsten för dem som gått före.
Så dyker en annan sång upp, som jag lärde mig som 11-åring: psalm 169 b: ”I himmelen, i himmelen” med den mjuka dalamelodin. Bilderna växer fram av hur det är och en dag ska bli, i himmelen. Bilderna gör inte att jag längtar till himmelen, men psalmen gör mig trygg.
En dag… då. Då går musiken över i en annan psalm från min barndom, psalm 171 b, ”För alla helgon…” Ralph Vaughan Williams frejdiga melodi, som har hjälpt mig att hålla fast vid hoppet om att detta inte är allt. Att vi får kämpa tillsammans, de som gått före och vi som finns här nu. Vad de kämpat för står inte i texten, men att livet ofta en är kamp mot orättvisor och utanförskap och att få livet att gå ihop, det är en del av min värld, så det får med musikens hjälp finnas med i det som vi behöver kämpa för.
När jag slår upp bibeltexten för Alla Helgons dag kliver sången från musikalen Godspell fram, och jag hör Jesus sjunga: ”Ni ären världens ljus, men sätt en skäppa över ljuset och se vad det blir mörkt i huset. Ni måste ha ljus för ni är Herrens hus. Ni ären jorden salt, men om ditt salt har mist sin sälta är du som en häst med hälta, var rädd om ditt salt, ty saltet är ditt allt!”
Vi var tonåringar och unga vuxna och utklädda till clowner, vi dansade och sjöng och levde Matteusevangeliet. Relationen till Jesus djupnade allteftersom. Att få vara i hans närhet. Att få vara glad och samtidigt alltmer förstå hur viktiga människor är som är salt i världen. Människor som vågar sticka ut och stå upp för det som är Guds och människors sak. Som vågar säga ”Stopp!”, som vågar säga ”vi” istället för ”vi och dom”. Som vet att det kostar på och att några som gått före har gett sitt liv för andras skull. Som vågar gå fredens väg även om de hånas. Som hjälper andra att hitta vägen framåt, som lyser när livet och vägen och världen syns mörk.
Att i glädje och med fullt ös sjunga tillsammans med varandra och med Jesus – det bär vi med oss, alla vi dårar och clowner och helt vanliga människor, vi som tidvis beskylls för att vara pk, ibland naiva, ibland korkade. Men låt ljuset lysa i mörkret. Ensamma orkar vi inte.
Allhelgonahelgen är både saknadens och gemenskapens helg. Och när jag inte orkar, nynna då för mig den sång som bär dig. Jag kommer att sjunga med om en stund.
Tillsammans är vi Kristi kropp.
Tina Bagerstam Johansson,
präst Uppsala stift
19:e söndagen
Efter Trefaldighet
Ordet: johannes 9:1-7,
24-39
En blindfödd man botas
Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen.
Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”
Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.
Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta.
Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”
Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon
och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.”
Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.”
De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?”
Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?”
Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar.
Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.”
Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon.
Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom.
Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind.
Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.”
Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?”
Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.”
Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.”
Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom.
Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Krönika
Den tillit som kallas Gud
Som tonåring i Svenska kyrkans unga lyssnade och sjöng jag gärna sångerna från Ingmar Johanssons mässa ”Mysterium”. Där återkommer perspektivet att se tron som en ”tillit”. Detta var ett sätt att se på tro som var helt ny för mig men som tilltalade mig mycket. En Gud som ger oss integritet. Som iakttar oss på varsam distans. Inte en Gud som kommer med lagar, förbud och skam utan som finns där om vi vågar den tillit som kan leda oss till tron och Gud.
I dagens evangelietext får vi läsa om den blinde mannen som får sin syn tillbaka. Han har tillit till Jesus ord om att gå och tvätta sig i Siloadammen trotts att han inte vet vem Jesus är eller har träffat honom förut. Hans tillit ger honom synen tillbaka och han vågar stå upp för sin tro trots att han blir ifrågasatt av fariséerna. Det är tillit. Han blir inte tvingad, utan väljer själv.
När jag var ung led jag av anorexia. Jag dömde mig själv hårt och hade låg självkänsla. Jag var inte i behov av en Gud som dömde mig eller gav mig regler. Det gav jag mig själv tillräckligt av. Jag var i behov av att möta en Gud som tog emot min längtan om ett friskt liv. En Gud som hjälpte mig att lätta på oket och ge mig mod och kraft att våga livet. Som gav mig kraft att se miraklet i mig själv. Som också fanns där när jag tvivlade och visa mig att tro och tvivel går hand i hand. En Gud som likt Ingmar Johanssons texter finns runt mig som ett vakande öga som iakttar mig på varsam distans.
När jag mötte Gud med detta perspektiv förstod jag att tron handlar om tillit. Att Gud ger mig utrymme att våga testa mig fram i livet. Att livet är en resa där man inte blir dömd för att man tillfälligt går vilse.
På denna resa är jag fortfarande. Jag känner längtan, lust och livsglädje men jag går ibland fortfarande vilse. I dag har jag dock lättare att hitta tillbaka.
Jag tror inte på en dömande Gud. Jag tror på en Gud som ger oss möjlighet att göra egna val, som förlåter våra felsteg och vill oss väl och öppnar våra ögon när vi vågar känna tillit.
Jag är tacksam att få leva i den tillit som kallas GUD.
Wendla Thorstensson,
vårdsamordnare Örebro län
18:e söndagen
Efter Trefaldighet
Ordet: Markus 10:17-27
En man som ägde mycket
När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?”
Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.
Du kan budorden: 'Du skall inte dräpa', 'Du skall inte begå äktenskapsbrott', 'Du skall inte stjäla', 'Du skall inte vittna falskt', 'Du skall inte ta ifrån någon det som är hans', 'Visa aktning för din far och din mor'.
”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.”
Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”
Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.
Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!”
Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike!
Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”
De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ”Vem kan då bli räddad?”
Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”
Krönika
Det är bara Gud som fungerar
Varför är det så svårt för oss att hjälpa andra? Är det för att vi själva inte har haft det lika svårt? För att vi inte fått uppleva på nära hand hur det är att vara fattig, hemlös eller hungrig?
På fredagar får jag gå med Vardagskyrkan i något vi kallar Kaffe med Hopp där vi delar ut kaffe och smörgåsar till hemlösa, missbrukare och de som behöver. För Kristina som själv har varit hemlös och sovit på toaletterna betyder detta extra mycket, och ingen kan säga “Åh Gud välsigne dig” som hon med sin djupa röst som ljuder av både kärlek och många år som rökare. Hon förstår och bondar med dessa personer för att de delar samma erfarenhet.
Kristina har inte mycket pengar men hon delar med sig av det hon har och går inte förbi någon som behöver hjälp och stöd. Hon säger ofta att det är finare att ge än att få.
Är detta en nyckel till den rika man som springer fram till Jesus och på knä frågar Honom vad han kan göra för att få evigt liv? Frågan i sig är självisk för den handlar fortfarande om mannen själv, eller hur? Han frågar inte hur han kan hjälpa någon annan.
Vi ska inte döma mannen för att han är inte förmögen att vara en god människa i sig själv. Inte ens Jesus, som människa, är det. Jesus har själv sagt det. När mannen springer fram till Jesus och kallar Honom Gode Mästare, svarar Jesus att “Ingen är god förutom Gud”. Alltså inte ens Jesus kan vara god i sig själv, utan Han är god för att Han är Gud. Jesus ser hela tiden på sin Far i himlen och gör hans vilja.
Om Jesus behöver Gud för att vara god visar det oss hur mycket vi behöver Gud för att vara goda. Gud har gett oss Jesus som svaret men inte ens nu när denna man har Jesus framför sig som ser på honom med kärlek kan han göra det rätta.
Gud genom Jesus som är 100% människa och 100% Gud känner alla människors innersta. Gud har inte bara skapat oss utan har även korsfästs och lidit för alla våra synder på korset. Gud har genom Jesus känt och upplevt in i minsta detalj vad det är att vara människa. Hur det är att vara hemlös, hur det är att inte kunna ge sina barn mat, hur det är att inte få träffa sina barn på grund av missbruk, hur det är att inte bli sedd, älskad och bekräftad som människa.
Är det därför det är lättare för Kristina att gå ut och hjälpa de hemlösa än vad det är för denna rika man att sälja allt och följa Jesus? Vem är det som är fattig? När Kristinas ansikte lyser av lycka mot en person som sovit på en toalett men just då, där och då, får möta Jesus genom henne, öppnas en ny dörr. Genom sitt lärjungaskap och som tolvstegare visar Kristina en annan, rikare väg.
Jesus säger till mannen att han ska följa buden och jag reflekterar över dem. Förutom att visa respekt till mor och far är det mest saker vi inte ska göra: inte vara otrogna, inte stjäla, inte vittna falskt, inte lura någon på det som är hans.
“Det har jag hållit ända sedan jag var ung” svarar mannen, även om han där och då bryter mot det tredje budordet - att inte vittna falskt. Men mannen är oförmögen att se detta just då. Det står att Jesus fylldes av kärlek till mannen och kanske ser Jesus denna mans lidande och hur han har försökt att hålla buden hela livet men hur denna unge man upplever en tomhet som inget annat än Jesus kan fylla.
Hur mycket vi än försöker fylla detta tomrum med pengar, saker, alkohol, droger, relationer, arbete eller träning blir tomrummet bara större och större, för inget annat än Jesus är svaret på vårt lidande. Kanske Jesus ser att den fattigaste av dem alla är denna man med sin avgud rikedom. En avgud så omfattande att den begränsar hela mannens liv från den sanna friden som bara finns i Jesus Kristus.
Jesus berättar för mannen om det enda som fattas honom: “Gå och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Mannens ansikte mörknar och han går bedrövad iväg. Han äger ju så mycket.
Jag läste att Moder Teresa berättade att den värsta fattigdom inte var i slummen i Calcutta där hon arbetade med att hjälpa de behövande, utan hos de rika som satt i stora, tomma hus. Som ägde allt men var så ensamma att de bara ville att någon skulle komma och prata med dem.
Vi kan likna mannens rikedom som ett vackert beroende, för det är inte lika synligt som ett missbruk av alkohol eller droger.
Jesus säger att det är svårare för en rik att komma in i himmelriket än vad det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Lärjungarna blir förskräckta och säger: ”Vem kan då bli räddad?” De tänker igen på det sätt som den här världen lärt oss tänka. Den som är rik och ser ut att ha det bra är någon som har lyckats. Hur ska det då gå att komma in i Guds rike för någon som inte ens har uppnått detta? Jesus ger igen svaret: För människorna är det omöjligt, men inte för Gud, eftersom allting är möjligt för Honom.
Det är här jag brister ut i gråt över Guds oändliga kärlek för oss. Det är nu vi får falla på knä inför Gud och be: Hjälp mig att bli fri så att jag bättre kan hjälpa Dig och den som fortfarande lider.
Gud kommer att visa dig vad du behöver göra för att bli fri. Inte för att Gud är en elak Gud som vill ta ifrån dig din snuttefilt, vad det än må vara, utan för att snuttefilten inte fungerar. Det är bara Gud som gör det.
I sjunde steget i tolvstegsprogrammet får vi ödmjukt be Gud att förändra oss för vi kan inte det själva, det är omöjligt, vi behöver Guds hjälp. ”Min Skapare, jag är nu villig att överlämna mig helt till dig, både det goda och det dåliga i mig. Jag ber att du nu avlägsnar alla brister i min karaktär, de som hindrar mig från att vara till nytta för dig och för mina medmänniskor. Ge mig styrka att, när jag går ut härifrån, utföra dina befallningar. Amen”.
I det tredje steget överlämnar vi oss till Gud. ”Gud, jag överlämnar mig till dig, för att du skall forma mig och göra med mig som du vill. Befria mig från mitt egos slaveri så att jag bättre kan utföra din vilja. Befria mig från mina svårigheter så att segern över dem kan bära vittnesbörd till dem jag vill hjälpa. Om din kraft, din kärlek och ditt sätt att leva. Må jag alltid handla enligt din vilja!”
Jag känner hopp att det även gick bra för den rike mannen, för till slut mår vi så dåligt av våra avgudar att vi måste kapitulera inför Gud och be om hjälp. Det är mitt hopp och min längtan för oss alla eftersom det bara är detta som kan ge oss en inre rikedom som är fylld med Guds frid, kärlek och nåd. Detta blir den källan till liv som rinner över och hjälper andra.
Gud välsigne dig.
Elin Hansson,
pastorskandidat
tacksägelse-
dagen
Ordet: Matteus 15:29-31
Jesus botar sjuka
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner.
Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem,
och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.
Krönika
Vad vi talar om när vi talar om nåden
I evangeliet skapar Livets Gud nya möjligheter för dem som inte kunde se, höra, gå, tala. De hade vänner och familj som ville se dem få sina förmågor tillbaka, så de tog dem till Jesus. Jesus botade och människorna häpnade och började prisa Gud.
Livets Gud skapar nya möjligheter även för dig och mig. Vi är älskade, önskade och sedda av kärlekens Gud. Vi får låta vår ofullkomlighet och våra brister inneslutas i det som med kyrkans språk kallas nåd.
Nåd är den kärlek som Gud älskar oss med, den är gränslös. Vi står där häpna, och må hända trevande, inför hur min lovprisning till Gud ska ta form.
Bibeln är fylld av lovprisningar till Gud, där kan vi låna ord från Psaltaren, Sakarias och från Maria. Just ord från Marias lovsång har en särskild plats i mitt liv och min lovprisning. Och vi kan stämma in i den lovprisning som hela skapelsen sjunger.
Det vi stämmer in med i denna lovsång är våra hjärtslag. I skapelsen sjunger träden sin lovsång när vinden drar genom löven, vattnet som skvalpar sjunger skaparens lov. Den lovsång som går genom tiderna är också vår.
Livet självt är en lovsång till Gud. Mitt i tillvaron ljuder den tysta tillbedjan till Gud, utan att vi behöver göra något. Den finns där i hjärtats mitt och pumpar ut sin lovsång i vårt blodomlopp. Vi kan också minnas att det är lovprisandet som är det som fortsätter även när vårt hjärta slutat slå, när vi lämnat vår kropp för att förenas helt med Gud.
Medan vi ännu är här i tiden finns det lärdom och perspektiv att hämta från att tacka Gud för stort och smått. En liten, men inte alltid så lätt, övning är att ha en tacksamhetsbok. Att i slutet av dagen summera och titta på vad jag vill tacka för. Vi lever våra liv i både med- och motgång, glädje och sorg, allt vad som kommer. Ur vårt tack vänds vårt hjärta mot den som går med, Gud.
Gud lämnar inte. Varje andetag är en påminnelse om att Livets Gud är här.
Christina Hedin,
Sjukhuspräst Uppsala stift
Den Helige
mikaels dag
Ordet: Matteus 18:7-10
Förförelser
Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.
Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll.
Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Krönika
“Var inte sur, bli arg”
I mitt barndomshem fanns många kom-ihåg-lappar. Lappar på matbordet om saker som skulle göras (”Matsäck på tisdag”), kommunikativa lappar (”Hemma 17”) och lappar vars budskap gällde över tid. De sistnämnda var i regel fastklistrade någonstans där man ofta passerade.
På insidan av en garderobsdörr hade min pappa satt upp en lapp med orden ”Var inte sur, bli arg”. Det var hans garderob och lappen var hans egen, men jag brukade fundera över den. Budskapet kändes besvärligt. Det var mycket enklare att vara sur, tyckte jag. Då behövde man inte helt bestämma sig för om man var arg eller inte. Och så märktes det inte så mycket. Om man blev arg drogs alltid andra in i det. Ibland var det såklart bra, men det kom alltid med en risk att bli bortgjord. Tänk om ingen förstod varför jag var arg, eller om jag själv – mitt i vreden – skulle inse att den inte var så viktig.
I söndagens evangelium möter vi, utan förvarning, en vrede. Vi kan inte höra Jesus tonfall, om han är sorgsen eller rakt av förbannad. Men drastisk är han när han talar om avhuggna kroppsdelar och utrivna ögon. Det är svårt att tolka honom som annat än arg. Guds vrede är det mest skrämmande, farligaste. Samtidigt har jag alltid känt mig trygg i tron på en Gud som ibland blir arg.
Jag vet att Jesus ord har använts för att stänga människor ute, att människor blivit betraktade som den hand som ska huggas av och uteslutas. Men det är något med nakenheten. Den som är arg kan inte samtidigt låtsas vara någon annan. När Jesus blir arg visar han också vem han är. Han reagerar.
Framför allt handlar det om när han reagerar. I söndagens evangelium har Jesus redan talat en stund, i det avsnitt som ibland kallas för kyrkoordningstalet. Det handlar alltså om hur de troende ska leva tillsammans och ta ansvar för varandra. När vi kommer in har lärjungarna frågat honom vem som är störst i himmelriket och Jesus har svarat genom att lyfta fram ett barn. Han till och med identifierar sig själv med barnet (barnet som är i beroendeställning och utan status) när han säger att ”den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig”. Ni ska vara som dem. Små på samma sätt.
Så långt är det ganska fint. Det är ord som vi hör i varje barndop. Men så fortsätter Jesus och vreden tar vid. Ve den som förleder någon av dessa små. Och ve den som får någon av dessa små att falla. Ve dig om du missbrukar din makt, ve dig om du stänger dörren, ställer dig i vägen för Gud och för den som söker. Ve dig om du håller den kärlek du mött för dig själv.
Den som ingen skyddar, den ser Gud. Och ryter, gråter, reagerar.
Jag har väldigt få minnen av min pappa som arg. Kanske är det därför jag minns den där garderobslappen och har låtit den fortsatt vara ett kom-ihåg. Jag tycker fortfarande att det är obehagligt att bli arg. Kanske mer nu för att det ska ha varit förgäves, eller rent av göra saker värre. Att jag ska vara ensam med det upprivna och skämmas.
Men den risken måste vi ibland ta. Eller ta risken att lyssna på någon som reagerar.
Hedvig Åström,
präst Uppsala stift
15:e söndagen
efter trefaldighet
Ordet: Matteus 11:28-30
Den lätta bördan
“Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänkar er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”
Krönika
Enbart Gud i mig
”Gråt om du kan, men klaga inte. För vägen valde dig – och du ska tacka!!”
Dag Hammarskjölds läxa – med intensiva utropstecken tillagda av mig – ljuder i huvudet när jag går mot Katarina kyrkas gröna port. Tanken föregicks av en annan: Jag borde nog inte vara här idag, jag känner mig splittrad, låg. Jag kanske sprider negativ energi?
Usch. Redan i arla morgonstund har jag hyst självömkande tankar, tänkt att du är allt en slö och håglös Gud som låter det onda härja i mitt (ja, kära ego) liv och bevisligen också i världen. Ditt ok känns faktiskt inte så lätt att bära. Ska du eller måste jag? Teodicé, varför måste du alltid vara med?
Så möts jag, nu som alltid i evigheters evighet, av ljus, lätt energi. Den heliga anden leker i rummet, musikerna övar, alla är lugna, för nu blir det snart jättehärligt. Vi ska få tröst, hopp, kärlek. Vi ska få ge vidare. Jag mjuknar.
I veckan såg jag filmen Nunnan – 25 år i kloster som handlar om Marta, eller numer priorinnan Maria av Bebådelsen. Hon gick in i Karmelitordern, den strängaste av dem alla, som 19-åring och har sedan dess inte varit utanför klostrets område.
Inte heller hon tycker att det är lätt att följa Gud. Hon beskriver att det svåraste med hennes livsval har varit det hon i tystnaden och rutinerna har fått möta inom sig själv. Den där tomheten som särskilt i början ilade till, som ett moras – hjälp! Men, säger hon, det är också tanken med hennes liv. Hon måste uthärda tomheten, vara helt och hållet Guds redskap för mänskligheten, ett offer (hennes ord) – därför att om Gud ska kunna verka genom henne måste hon ha det enformigt, likadant, stilla, då alla (ja, alla!) nya intryck leder till splittring.
Syster Maria av Bebådelsen beskriver det som att vi människor dagligen utkämpar ett krig inom oss. Mellan Gud och det andra, vad vi nu väljer att kalla den kraften.
”Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”, uppmanar Jesus i dagens evangelietext. Jag tänker att ursynden består i att vi människor så oerhört gärna vill bestämma själva hur våra liv ska vara – och att vi därmed fastnar i kronisk splittring. Vi vill så gärna vara vår egen Gud, kanske också andra människors.
I Wilfrid Stinissens bok Sann människa – en bok om skapelse och helighet beskrivs skillnaden mellan Eva och Maria så här: Eva ville att människan skulle bli Gud, medan Maria ville att Gud skulle bli människa (skillnaden gäller förstås också Adam och Jesus). När vi inte låter Gud vara med, när vi inte älskar (skriver Stinissen) blir vi till substanslösa varelser. Vi känner oss så ensamma – och blir därmed lätta byten för alla möjliga krafter och avgudar vi möter på livets väg.
För mig är de ständiga besöken i mässan en motståndsrörelse. Jag går till mässan varje söndag för att vårda min själ. Vad jag känner inför besöken eller annat i mitt liv för den delen är, för att citera syster Maria av Bebådelsen, inte så viktigt. Jag går ändå. För här kan jag släppa allt som skaver, allt jag tycker är fel med världen, andra och mig själv – och överlämna det till Gud. Här samlas vi som vägrar ge upp kärleken till förmån för egots och den värdsliga världens alla sluga förslag.
Jag behöver Gud, kyrkan och delandets gemenskap så pass mycket att jag nu valt (och fått nåden) att arbeta här. Det finns ett så tydligt före och efter min omvändelse att det svindlar lite i efterhand. Hur klarade jag mig? För jag klarar mig inte själv längre. Ändå levde jag så länge i övertygelsen att mitt liv enbart hängde på mig. Nu består min dagliga strävan i att försöka hålla mig så nära Gud det bara går. Och det går lite olika, som jag gissar att ni vet.
Följ mig, sa Jesus.
Ja Jesus, men om jag hade vetat hur ont det emellanåt skulle göra. Du gör om, du gör nytt, du lagar dina trasiga lerkärl – i synnerhet när vi är som svagast och tömda på kraft. Det är lättare för dig att jobba då, säger du. När vi är fulla till halslinningen av våra egon gör vi ditt arbete omöjligt, du får helt enkelt inte plats att göra det du kan och vill. Det är högst logiskt. Jag fattar. Och du kanske inte är allsmäktig, du kanske bara kan kärlek. Därmed är du maktlös – och ändå den makt som övervinner allt. Ett är alltså nödvändigt. Tyvärr, kära ego: Enbart Gud i mig. Ett som i enhet. Enhet som i … enkelhet?
Jag vill avslutningsvis dela en 1 500 år gammal betraktelse med er. Den är skriven av biskop Filoxenus av Mabbugh och heter Det enkla hjärtat.
”En splittrad själ är ständigt utsatt för motstridiga tankar. Ena stunden säger den sanningen, för att i nästa stund ljuga. Än håller den med, än säger den emot: den slår sig samman, bara för att snart gå isär – den är som en basar stapplad med ett virrvarr av idéer. Den håller sig aldrig tillräckligt länge med en åsikt för att vare sig tro den eller avfärda den, den plockar upp något bara för att nästan omedelbart överge det.
Med enkelheten är det precis tvärtom. Här finns ingen förvirring i tanken. Enkelhet skulle mycket väl kunna var ett annat namn för Gud. Gud är enkel, det vill säga, en, han är odelad, det finns ingen splittring i honom. I dagligt tal säger vi på samma sätt om någon som är godhjärtad, en som inte är svekfull eller gillar fällor för andra. Det finns ingen orolig ande i Gud.”
Jag tänker att dessa rader är som en manual för skenande själar. Det kan verkligen vara detta Jesus menar när han säger att hans ok är lätt.
Jag säger ok som i okej:
Gud är enkel. När något är enkelt, odelat, utan splittring – då är det av Gud.
Caroline Geijer,
diakonkandidat Stockholms stift
14:e söndagen
efter trefaldighet
Ordet: lukas 22:24-27
Vem är störst bland lärjungarna?
Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste.
Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare.
Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.
Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.
Krönika
Efterlyses: Tjänande, fredliga ledare
Jesus lär oss att den som tjänar är störst och inte tvärtom. “Kungarna” – eller världsmakten – är idag knappast en samling ledare som alla gånger agerar tjänare mitt ibland folket. Det är krig bland annat så nära som två landgränser bort och som alltid är det knappast invasionsbeställaren själv som står där kulorna viner, du hittar inte Putin i skyttegraven, men det visste du ju redan.
Gode Gud, hjälp oss. Vi behöver ledare som kan leda världen på en annan väg, vi behöver ledare som förmår att agera i den fredliga tjänstens anda.
Världsmakten sviker folkets tillit när vi i dag, 2025, har vårt givna världsläge. Om det ens är tal om tillit längre. Men den som vill måla upp hela världsmakten som en antikrist och ständig källa till ondska gör fel, den bredmålar med en pensel som inte gör rättvisa till sanningen och som inte springer några andra ärenden än att kortsiktigt ge befriande utlopp för ilska men långsiktigt sprida splittring och fängslande misstro.
För att nyansera världsbeskrivningen kan man säga att det har varit värre förr, och visst är det så. Men precis som att det har varit värre förr så kan det även bli bättre framöver, det är dit Jesus riktar våra blickar när han säger att den som är ledare, den ska tjäna. För så är det inte nu, ledare ska inte sända sitt folk på invasionsuppdrag, de ska slå vakt om freden och tjäna sin nästa, inte minst den som är svag, skadeskjuten och sjuk.
I och med detta budskap från Jesus är det ju legitimt att ställa frågan om vad kyrkorna gör åt saken. Hur är kyrkan ett levande evangelium, som inte bara hör och berörs av Jesus bultande hjärteideal om att tjäna utan också sedan går ut och verkar i tjänandets anda?
I tanken kommer det till mig ett exempel, en medmänsklig förebild som i allra högsta grad relaterar till nyckelorden: kyrka, tjänande och ledare. Jag tänker nämligen på påven Franciskus som dog i samband med påsken i år, men vars gärning fullt ut lever kvar. Han, den katolska kyrkans överhuvud, åkte runt bland Roms fängelser för att tvätta och kyssa fångarnas fötter, år efter år. Detta gjorde han för att visa att han stod i tjänst till dessa fångar, som var kvinnor, män, ungdomar och av varierande religiös tillhörighet.
Jag försöker föreställa mig händelsen och vill uppmana dig att göra detsamma. Tänk tanken att du och jag sitter fängslade i Rom. På den platsen, i den tillvaron, kommer självaste påven förbi för att tvätta våra fötter. Och inte nog med det, dessutom kysser han dem. Här är det verkligen tal om att vara ledare och tjänare, snacka om minnesvärd stund där i fängelserna. “...den som är ledare ska vara som tjänaren…”.
Tjänandet äger rum i det stora och det lilla lite hela tiden. I Sverige tror jag inte att det i någon bredare utsträckning kommer att bli aktuellt att kyssa fötter inom det närmaste – säg aldrig aldrig – i det avseendet är nog italienarna kulturellt mer närgångna än vad vi är. Men tjänandet är inte bundet till ett par läppar mot en fot. Även i det lilla kan det stora uppstå och tjänandets språk är brett, varierat och livfullt och ur det kan spridas svallvågor så stora, att världssituationen steg för steg kan förändras till det bättre. Ett folk där ledarskap är synonymt med tjänande, är ett folk som rustar för fred.
“[...]jag är mitt ibland er som tjänare” säger Jesus och det får mig att tro att Jesus verkligen lever. I tjänandet sker något heligt, där möter vi Gud. Jag bär med mig en fråga idag: “Vad kan jag göra för att tjäna min nästa?” – och vill uppmuntra dig att också ägna lite tid åt den frågan. Jag är övertygad om att vi båda kommer på något svar, kanske litet, kanske stort.
Knut Zetterberg,
prästkandidat Stockholms stift