Snart är sommarens ledigheter slut, kanske går livet tillbaka till vardagens arbete eller som för mig tillbaka till skolbänken. Oavsett kan det innebära blandade känslor, för även om vi är en kropp med många lemmar som är till för varandra, liksom dagens episteltext säger, så
kommer inte alltid alla lemmar överens. Kanske är det så att du gjort något som du ångrar eller känner att någon gjort orätt mot dig.

Dagens evangelium samt verserna före och efter handlar om hur vi kristna ska hantera konflikter mellan varandra, så att vi inte splittras i onödan. I evangelietexten frågar Petrus:

“Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?”. 

Petrus tänkte nog att sju gånger var ett ganska generöst
förslag, men Jesus svarar “Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.” Sjuttiosju gånger är nog inte någon exakt magisk siffra för hur många gånger vi ska ge förlåtelse utan snarare ett svar som utmanar oss att ständigt söka förståelse och förlåtelse hos varandra. Men betyder det att allt ska förlåtas? Att vem som helst får bete sig hur som
helst?

Inte riktigt. Direkt efter Jesu uppmaning om att förlåta sjuttiosju gånger så ger han oss en liknelse om en obarmhärtig medtjänare. Tjänaren har en skuld så stor till kungen att det vore omöjligt för honom att betala tillbaka den, men när tjänaren ber om mer tid för att betala
tillbaka så visar kungen honom barmhärtighet. När han sedan går därifrån uppsöker han en annan tjänare som har en skuld till honom själv. När denne ber om mer tid för att återbetala sin skuld, visar tjänare inte honom den barmhärtighet han blev visad av kungen, utan
ängslar honom tills dess skulden är betald.

För mig handlar det alltså om att inse att jag trots att jag gör fel och trots att jag har sårat människor så får jag ta emot förlåtelsen av Gud. Då vore det ju väldigt märkligt om jag inte själv gjorde mitt yttersta för att förlåta andra. Jag anser att förlåtelse är något av det finaste vi kan ge varandra och som man kan ge sig själv. Det kan vara så otroligt tungt att bära på och hålla kvar i det som blev fel, men när vi förlåter varandra och även oss själva så kan det släppa så att vi kan gå vidare.

Precis som i mässan så kommer förlåtelsen först efter att vi bekänner våra synder. Bekännelsen visar att vi uppriktigt ångrar det vi gjort. Det behövs alltså två parter i förlåtelsen, en som ber om förlåtelse och en som förlåter. Det handlar inte om att förlåta vad som helst eller acceptera att bli behandlad hur som helst, utan att vi aktivt ska lösa konflikter mellan varandra och förlåta så att vi kan se att vi är många delar i samma kropp som är till för varandra.

Några frågor vi kan ta med oss kommande vecka:

Har du något du behöver förlåta? Finns det någon som du kan, eller behöver, förlåta?